liveteskrivet.blogg.se

Sverige 1985. Mamma sätter sina fötter i storlek 37 på Svensk mark. Här tänkte hon stanna efter flera veckors flykt. Det enda som fysiskt tynger henne är min storebror som växer i magen. De psykiska tankarna växer bredare och väger tyngre än vad min storebror gör.

Hit kom min mamma som flykting. Här födde hon sitt förstfödda barn. Och här skiljde hon sig som vilket par som helst gjorde under åttiotalet. Här nötte hon in skillnaden mellan en och ett medan hon ammade min storebror som aldrig ville vara still. I det här landet förstod hon att kämpa inte ens var tillräckligt. Hit kom min mamma för att slippa bli förföljd av myndigheter, här skulle hon få hjälp av myndigheter. Här utbildade hon sig istället, fick fast anställning och cyklade till arbetet och lämnade min storebror till dagiset på vägen. Under rasterna cyklade hon till dagiset för att titta till honom. För här var hon ensam när hon var ensamstående. Härifrån brevväxlade hon med min morfar, berättade om fantastiska Sverige och frågade om livsråd.

Hit kom min pappa åren innan efter en kämpig flykt som följd av hans kamp mot den sittande regeringen. Här möttes de. Pappa, en av studenterna i korridoren fylld av andra studenter, men som under varje högtid blev ensam kvar i korridor som tystades. Mellan varandra fann de gemenskap, mamma och pappa. Mellan andra med liknande historier fann de gemenskap. För vem skulle annars vilja förstå dem, orka förstå dem, kunna förstå dem. Från den segregerade förorten flyttade mamma med min storebror och från den livliga studenkorridorren flyttade min pappa. En lägenhet bortom segregationen och bortom studentlivet skulle bli deras.

Här föddes jag och här skulle jag växa upp med grannar i min egen ålder. Vi skulle springa runt i kvarteret och låta våra gosedjur lära känna varandra. Här fann jag gemenskapen, trots att jag från andra hörn och kanter ständigt fick frågor som mina vänner aldrig skulle få. Här upplevde jag undermedveten rasism. Jag kände hur den träffade mig, men visste inte hur eller varför. I det här kvarteret saknade min bror gemenskapen från förorten. För här var barnen inte som där och här kunde han inte vara som han var där. Den gemenskapen levde i misär försökte, mamma ständigt förklara, min storebror tyckte att hellre det. Hellre det än det här.

Sverige. Hit kom min mamma för att stanna. Här skulle hon bygga och fullfölja sitt liv, i tacksamhet. Här gjorde hon allt för att inte betraktas som den.  Den som kom hit för att ruinera och inskränka på den ”svenska kulturen”, det svenska samhället. Här skulle hennes fysiska hem vara, men det psykiska hemmet skulle fortfarande vara i landet där hon flydde ifrån. I det här landet betraktar hon sig själv som en gäst, här är hon bara på besök hos andra. Min mamma tror att den tanken är hennes egen. I det här samhället skapades den tanken, om att hennes hem i Sverige inte är hennes riktiga hem. Hit kom min mamma med visionen om att Sverige var landet som välkomnade alla. I det här landet kom ett rasistiskt pari in i riksdagen, som inte alls vill välkomnar alla. Här ska partiet definieras som främlingsfientligt eller invandrarkritiskt. Här ska de respekteras, de som rynkar på näsan för någon som inte är född på rätt ställe i världen, som inte ser ut som önskat. I det här landet fylldes mamma av oro i samma ögonblick som Sverige Demokraterna jublade åt riksdagsplatsen. Jag minns det så väl, när hon uttalade sin fundering över vad som nu skulle kunna hända. Här frågade min mamma mig, med en röst fylld av uppgivenhet, om vad eleverna på skolan sa om Sverige Demokraternas plats i riksdagen, dagen efter valet 2010. Inte så mycket, var mitt svar. Någon skämtade om det och någon menade att klart att vi inte vill ha för många invandrare här. I det här landet svalde jag bara det.

28 år senare, och mammas fötter i storlek 37 är fortfarande kvar på svensk mark. Här har de stått stadigt i mer än halva sitt liv. Här byggde hon upp hela sitt liv, med livserfarenheter som många aldrig kommer kunna få. Livserfarenheterna som sällan värderas. Det här landet är det bästa landet att bo i, säger mamma tacksamt. Men det här landet är inte mitt, säger mamma som om det vore den självklaraste meningen i världen. I det här landet skulle omgivningen stå skeptiska till om hon påstod sig vara svensk, trots medborgarskapet. Här är det betraktarnas ögon som definierar henne. Stämplar henne. I det här landet är det en del av yttrandefriheten. Och i riksdagen sitter ett parti med tydliga riktlinjer över vad min mamma är. I det här landet ska det tolereras, säger de.

Sverige 2014. Här pratas det om Supervalåret, om EU-parlamentsval och om riksdagsval. Här ropar vi Ut med rasisterna, in feministerna, medan andra röster menar på att vi är radikala och extrema när vi bara är humana.
Sverige 2014, här kan vi aktivt välja att motverka röster i politken som kränker, som inte tolererar och som skiljer på människor och människor. 

I det här landet vågar jag trots allt tro att vi är fler, så många fler, som inte tänker låta dessa röster få växa. 
Här är landet är vårt, mamma.