liveteskrivet.blogg.se

Hej. Hällde precis i mig det sista blasket av kaffet ur min (egentligen pappas kopp som han fick från mig. Mm men jag köpte nog den för att själv kunna ta del av den) blommiga kaffekoppen. Den där kaffekoppen som sybolisera våren, som en lögn för tillfället. Det har snöat mest hela dagen medan jag suttit här mest hela dagen. Skriver på en Quiz till tidningen, med tema "Hur internationell är du?". Kul, det som krävs av mig är kreativitet och tron på mig själv om att jag är ""Superfinurlig"", när jag inte är det.

 

Livet är nästan så bekymmerlöst att det gör mig lite fundersam. Ska det vara så. Just nu är mitt liv bara. Det är fint det med, för jag vet att det snart vänder. Och jag drar ofta parareller med det lämnade året. Januari för ett år sedan var fint men inte alls så bekymmerlöst. Så det här är inte mycket att klaga på.

 

För att minnas så har jag försökt hitta tillbaka till rutinerna igen, försökt att börja årets skolgång med att fokusera på sömnen. Den lilla detaljen har fått lida, mest hela gymnasietiden. Jag har tagit det otroligt lugnt om helgerna, just för att det varit möjligt (och för att det snart inte alls blir möjligt). Har knappt hunnit med något storslaget men det lilla väger så mycket mer ibland. Som att bara få vara med mamma, bara vi två om kvällarna för att dricka te och prata strunt. För att vara oense och sedan förstå varande genom allt. Eller som när jag tog en fika med Felicia, det var liksom (nästan bokstavligen) hundra år sedan sist vi tog oss tiden att träffas, på riktigt. Eller som när jag tog med mig Kellan till Filmhuset i Sthlm, för film&pressträff. Där presenterades vårens svenska filmer, och så fick vi ta del av skådespelarnas, producenteras och regissörensas tankar kring filmerna. Vi gick liksom runt och kände oss viktiga, vilket vi är, men sådär superviktiga. Och Kellie gick runt och dregglade över Ola Rapace (mm han var där). Solen tog oss på en långpromenad genom allén, för att sluta upp med en dyrjävla(menmkt god) latte, innan pendeln tog oss hem igen.

I lördags handlade och lagade vi (Melle & Bosse) middag hos Jonatan. Vi åt och vi skrattade och pratade om jävligt viktiga saker. Har så kloka vänner att jag inte vet vad. Så bad vi Jonatan läsa det som stod med grön skrivstil "Grattis vår bästa Melle, tänk om alla var som du i detta jävla samhälle, ja då skulle hela världen bli till ett enda stort smultronställe." Stämmer bra. Mycketbra.

Nu är det en sådan söndig söndag igen. (Och hoppsan efter den meningen bestämde jag mig för att lämna det här inlägget i utkast). Och nu är det måndag. *Tokigt*. Men söndagen slutade inte dumt. Efter Ylvas pass (<3love u much) tog jag och far oss ut för att äta. Sånt är kul.
Och så denna måndag i ett drag, bara för att jag ändå babblar på: cykel upp för helvetsbackar, växel som fastnat på trean, favvobraller så skoldagen inte blev så tokig (det räckte med att jag använde mig tokig en gång för att det inte skulle vara acceptabelt), kaffe, redaktionsmöte, halloumi, jag älskar halloum, vaniljte, stearinljus och återkommande tankar om "Borde jag plugga något..?" 

Nej nu orkar jag inte mer av mig själv. Hejdå.

Hmm. Hej. Ja precis, hejhej! Måste verkligen börja det här inlägget med vad jag är förbannad på, egentligen det enda jag är förbannad på just nu (faktiskt). Okej, jag pratar om den här jääävla spotifyreklamen som plötsligt kommit på besök hos mig med. Vad är det här. Låt mig vara. Jag kan liksom inte ens ha en egen stund för mig själv längre. Är det här något slags vredeforum? Mm mitt i alla fall. (OBS BLIR SVINARG) Nu ska bitterheten förtvina *:)*.

 

Jullov, ja. Det som kom och nu har gått. Alltså, det är förbi. Hejdå. Adjö. Vi ses ju igen, men ändå. Separationsångesten smyger sig på (OBS LYSSNAR PÅ BLÖDIG MUSIK). Den är härlig. Dock så vet vi att bakom ångesten (OBS JAG ÖVERDRIVER DET ÄR KUL MED SKOLA) så ligger det något bra och något fint. Och aa, mitt lov var så. Bra och fint. 

 

Så himla fint att börja jullovet i trånga Svandamshallarna. Ivrig av förväntan, för att få träffa allt man saknat. Ja, träffa de som åkte för att byta ut Uppsala till Valencia, eller Kenya eller London. Och för att få ha Håkan framför sig, det var 2,5 år sedan sist och jag hade saknat det så. Dansade och skreksjöng mest hela kvällen och tänkte att vad bra allt är. Ack vad fin hela den kvällen var. 

 

Alltså, jag hade verkligen saknat att bara vara, med hon som åkte till Valencia och som kom hem med flytande spanska samt ett förhållande med en spanjor, hon ja. Hon den där Felicia. Jag hade saknat att i timmar bara få sitta runt hennes köksbord och bara få vara, bara få prata utan begränsning och äta likaså. 

 

Och på julafton var vi alla samlade hos moster på eftermiddagen. God mat och gott sällskap. Srsly så basic sagt men så sant. Julafton är fint som det är, vill inte lägga in en pk kommenterar, men ibland blir jag förbannad på vad julafton har kommit att bli. Eller, vad hela julen tillslut handlar om. Stress och press. Att folk frågar, vad fick du? Och inte, hur hade ni det? Jag hade det hur som, jättebra. 

Och dessa mellandagar- Jag vet inte vad jag gjorde här. Jättediffusa dagar. Invigde café Stumpen med Kellan, alltså det är bra jävla skit det där caféet (öppet till 02, och cirka bara därför det är SÅ bra).
Har suttit på annat café och skrivit min filosofiuppsats. Och även fast jag klagat på att vi förtusan haft en betygsavgörande uppsats liggandes över lovet, så klagar jag trots det inte så mycket. För, att skriva en filosofiuppsats om feminism är inte illa. Det är den bästa uppsatsen jag någonsin fått skriva, trots att den skulle skrivas under jullovet. 
Så har jag tagit långa promenader och pallrat mig till Friskis, för att tiden verkligen funnits i överflöd. Jag har ätit massa brunchar, och det är världens bästa grej. Så har jag bakat Ernst julbröd, så att det finns lager i frysen.
Jag har tagit en fika med Bill<3, och vi satt och drack te på nya delen av Årummet, och så tog vi igen det som vi missat (alldeles för mycket hade vi missat). Oså har jag suttit på mattan i mitt rum med Cecilia, och bara suttit och skrattat oss igenom den eftermiddagen, srsly ibland undrar jag med oss... Så har jag tagit mig från mitt för att vara med Nils. Och jag har också haft tid för att bara vara. Bara vara med mig själv. Och bara vara med familjen.

 

Så har min storebror bjudit på middag hos sig också. Kan vi bara pausa här, så läser vi detta. (OBS LÄS OM DU HAR TID ÖVER ENDAST) Okej, han skulle alltså bjuda på middag. Så frågade han om jag ville komma lite tidigare för att hänga lite granna och för att göra middagen tillsamans- asBRA, jättemysigt och allt, tänkte jag. Okej så, "Fem hos mig!" var vad han sa. Kommer dit fem och *plingpling* på dörren. Ingen hemma. Okeeej. Ringer, "Är på väg hem från gymmet", säger han. Happ, så när han äntligen kommer fram då, nej men då säger han "Nu åker vi och handlar!". Vänta, stopp. Okej, han har alltså inte ens handlat för middagen. Så när vi är på väg till Ica, efter att jag bara "okej inser du vad ditt nyårslöfte är? ATT planera!!!", så jaja:ar han bort det och frågar "Vad tycker du att vi ska äta?". Men snälla rara, inte ens DET har han bestämt. Så vi handlar och har oss. Bestämmer oss för Faijta. Han ringer mor och far, "Jag och Donia ville umgås lite så kom 18.20 istället" *:)*. Så när vi ska börja med middagen,"Jag måste städa lägenheten och diska först också." (Försökte lugna mig, och bara why god why. Why kan han inte planera, inte ens EN middag som bestämdes förra veckan). "Det löser sig alltid" fick jag endast som svar. Och visst var det en sanning. För när mor och far kom dit, då var maten precis på pricken klar. Och de bara "Ååh vad fint ni har gjort det, och vad städat det är och åh". Så blev det trots allt jättemysigt ändå. Lol. Det var den historian det. Alltså, ursäkta men borde jag inte börja skriva berättelser ur mitt liv. Cuz mitt liv är askul, ni märker ju.

Signe (som fyllde arton den dagen <3<3), Mickut och Anna kom på världens myskväll efter middagen hos storebror. Alltså verkligen. Anna och Sigge stannade kvar för övernattning och vi satt kvar tills att stearinljusen brann ner. Då var klockan halvsex. Undrar mest hur man fortfarande kan ha saker att prata om vid den tiden. 
Så vaknade vi upp och jag fixade något i stil med brunch, så satt vi där och bara fortsatte att babbla om allt. Som om vi inte hade babblat klart. Jag älskar sånt här och jag älskar dem så mycket så mycket.

Och älsklings Bex fyllde år. Sjutton år i staden, som den där tragiska balladen. Mm så skrev jag i min lilla dikt till henne. It's sad cuz it's true. Sjutton år är ingenting att hänga i julgranen *:-(*, inte när resten av oss fyller arton i år i alla fall... Men vår älskade älskling bjöd på en riktig jävla brakarbrunch hos henne, med en massa mysiga vänner. Jag vet inte om jag sagt det men, brunch är världens bästa grej. 

Oså har jag fikat med klassvänner på café stumpen. Och jag har sagt "Hejdå vi ses i sommar" till några av mina vänner. I sommar. Mm ni hör ju. Så satt jag återigen på mattan i mitt rum, med Ines den gången, och det var år sedan sist (jag har konstaterat att jag måste träffa mina vänner oftare). Och idag började jag dagen med att äta brunch hos mig med Linutt, och jag har saknat oss. 

Eftersom att det här inlägget blev en livshistoria så påbörjades det igår och avslutades idag. Det finns andra strategier för hur en kan blogga, jag vet. Nu håller jag på att pissa på mig, så jag bör avsluta det här pronto. En grej jag tänkte på.. Apropå det nya året och så. Jag har liksom kommit till det stadiet då jag nästan bara minns allt det bra från 2013, det som varit bra har varit nästan sådär extremt bra, och då jag ser mina dalar från året som lärdomar. Jag är liksom tacksam över att dalarna funnits, för jag vet hur jag ska göra för att undvika dem. Mitt bästa jag ska fortsätta genom det här året och nu ska jag skriva ner punkter, i mitt fina lilla häfte, som jag vill hinna med det här året. Inga krav, inga jävla krav. Bara sådant som kommer att få mig att må bra.

Nu har jag fått nog av mig själv efter det här inlägget. Herrå.