Det är alltid så svårt att återberätta upplevelser som ingen annan i hela vida världen skulle kunna förstå. Inte ens kunna förstå lite. Och därför känns allt skrivande så fånigt, onödigt och överflödigt. Men vi flög till Kroatien, vi landade i Split och vi bosatte oss i vår trånga lägenhet för tre dagar. Vi gick till Supermarket med nöje. Vi lagade mat med nöjde, pinade i oss alkohol med nöje. Och jag hade saknat den där fuktiga luften som aldrig besöker Sverige.
Split blev en mötesplats, vi träffade våra vänner som hade varit på tågluff och våra vänner som hade varit på andra ställen i Kroatien. Men främst av allt så blev Split en mötesplats för så många olika länder världen över, hit kom folk för att besöka allt det fantastiska med Split men inte minst Ultra Europe Festival. Och det gjorde vi med.
Trots att house inte står mig närmast om hjärtat så var det så jävla magiskt. Allt var bara sådär väldigt lyckligt. Och fastän festivaldagarna slutade fem på morgonen så tog dygnet aldrig slut. Vi drog på efterfester medan lokalbefolkningen tog sig till jobbet, eller medan de var på jobbet. Det går inte riktigt att minnas i dagar, det fanns inga dagar inga nätter inga mornar för oss. Hela resan var i ett.
Och ni vet när ni skrattar så att det känns i hela kroppen, när alla känslor som en någonsin kan känna förvandlas till genuin lycka. När en skrattar så hårt att det enda som protesterar är kissblåsan och folk som ska iväg till jobbet och blänger.
Öl för cirka sju svenska kronor. Blev lyrisk, och glömde att vi ju skulle handla middag.
Från vår lägenhet. Vår uteplats, där åt vi middagar och frukost och hängde. Och en kväll hängde vi på vårt tak tills vi fick skäll av hyresvärden om att vi inte fick sitta där.
Första kvällen mötte vi upp våra tågluffande vänner och vi pendlade mellan barer och klubbar tillsammans.
Bosse och jag inne på festivalområdet.
Det fanns inget godare än att äta Nutella Pancakes efter utekvällar. Alltså verkligen inget.
På vår väg till stranden. Musikanter vid stranden. Och så jag i vattnet.
Åt hemmagjorda salamimackor med pesto. Saknar dem.
En morgon från våra tågluffande vänners lägenhet.
Ett av alla mysiga ställen i Gamla stan att vila fötterna på. Genuint mysigt.
Strosade runt i Gamla stan och gick genom små gränder hela dagen.
Sista festivaldagen, den var ungefär jättemagisk.
Nio på morgonen, hemgång efter efterfest. Och vi behövde lämna vår lägenhet, som stod i eld och lågor (inte bokstavligt nej) klockan tio. Vi verkade inte ha så bråttom ändå, allt löser sig kom vi underfunn med under hela resan.
Och allt löste sig och vi väntade på vår buss som skulle ta oss från älskade Split till vårt nästa stopp; Makarska. Om den staden ska får jag skriva om någon annan dag. OBS valde svartvitt filter för det var väl ungefär så vi kände när vi hade packat våra väskor för att ge oss av.
När plånboken skrek att nej medan själen skrek att men joo. Då ba okej, vi volontärar ihop en tredagars festivalbiljett. Tacksamt, så jävla tacksamt. Så vi tog tåget ner till Norrköping.
Första kvällen, när konserterna ännu inte hade börjat, och vi stod för många i partytältet och dansade fuldans och log konstant för att det äntligen var festival och någon i campet skrek "FYFAN VAD JAG ÄLSKAR DET HÄR". Jag tror att jag bara tog in det mitt i allt, och jag tror att jag log lite bredare än vad jag redan gjorde.
När mitt och Felicias tält inte längre var ett tält. Vi skrattade bara åt det och tyckte kanske att det var en helt legitim anledning till att absolut aldrig sova.
Vi återvände till campet efter jobbpassen och ville hellre dricka varmt vin och leka asdåliga lekar i campet än att gå på Svenska Björnstammen. Med andra ord var vårt camp bättre än Svenska Björnstammen.
Någon i campet skrek NETSKY. Och majoriteten skrek väl va. Och sen bara okej. Mer vamt vin och så in på festivalområdet och till den lilla scenen och bara ravea till något som vi inte visste vad. Ramlade runt och skrek jag älskar dig till Netsky. Vet inte om jag älskade Netsky eller livet. Tror på kombon. Och så kom vi tillbaka till campet och däckade i våra stulna stolar. För vi skulle orka med massa annat. Typ som M.I.Apå kvällen. Hade glömt bort hur mycket jag hade längtat till den spelningen. Och fick sitta på axlar och se allt ur världens bästa perspektiv. Ville aldrig att den spelningen skulle ta slut. Tror lyckan fick utlopp genom skutt till campet igen.
Det spöregnade och vi skulle jobba, men vi fick sitta under ett tält och spela kort tills regnet gav sig. Och då gick timmarna snabbt, för senså var vi tillbaka i campet igen. Himlen hade klarnat upp då. Rusade till Maggios spelning. Och så kom Håkan in och alla bara va, jag tror jag också reagerade så. Tror jag satt på ett par axlar då. Tror jag skrek att Håkan jag älskar dig.
Och Panda Da Panda. Vi slogs om syre om plats och om att få skrika utan röst. Ändå förvånad över att vi inte kvävdes till döds, hade nog för mycket att leva för då. Och efter att vi skrikit med till allt vi kunde och efter sista tonen sprang vi tillbaka till campet. För vårt camp tog aldrig en sista ton.
Eftersom att Kanye West lever på sin divighet så fick se igenom den. Det fanns för mycket att älska med den konserten. Tror vi var ungefär nästan alla från campet där. Och det var den sista konserten som vi gick helhjärtat för. Den var magisk på ganska många sätt.
När det var den sista morgonen och klockan var omkring sex. Och campet skulle rivas och det var jättesorgligt. Det som fanns kvar av det vi skulle bygga vår festivalvistelse på packades ner. Tillägg: det fanns inte så mycket kvar för allt skulle rivas. Så lunkade jag till mitt allra sista jobbpass, lämnade festivalområdet och tänkte att jag hade nått dekadensen med min falafelrulle i handen. Kände mig sentimental och allt det där.
Jobbade med Erik i sex timmar under solen efter att jag hade lunkat från campingen. Vi sjöng hela jobbpasset, och då mådde jag genast bra igen. Och när vi satte oss i bilen för att lämna festivalen på riktigt så fortsatte vi sjunga med våra knappa röster och våra knappa sömntimmar. Och Agge och Asta hatade nog oss då. När vi närmade oss Uppsala närmade sig festivaltomheten. Den där ångesten som tillkommer för att en haft det så bra, och för att en lämnat det nu, och för att det inte riktigt kommer åter.
Hej, det här med sommarlov är ändå fantastiskt. Ingenting är dramatiskt. Allting bara är, och jag kan välja vad jag ska göra av att det bara är där.
Någon gång mitt i allt så blev det midsommar. Jag har ingen bättre relation till midsommar, ingen idyll, inget nostalgiskt. Det har alltid mest varit en dag som en tvingats göra något av. Om all ärlighet faktiskt ska fram. Så jag låg hemma hela den där midsommardagen, för jag accepterade att jag inte behövde äta silllunch och hoppa runt en snopp och sjunga snappsvisor. Jag var okej med det, så jag låg i soffan och läste hela den där kyliga midsommaraftonen. Men så framåt kvällen tog bussen mig till Vänge, inte för att fira midsommar, för att fira Amanda som fyllt arton. Från lantisbussen tog det en halvtimme att komma fram. En halvtimme. Och vi gick den där långa, men ändå väldigt fina, vägen och undrade om det är såhär midsommar ska vara. Om det faktiskt ska vara så att jag går runt i mössa under midsommar och inte med midsommarkrans. Ja, så kan det tydligen vara.
Att Felicia kommit hem. Det är bara det, att hon kommit hem och att allt är som vanligt. Att det bara är det, det är ganska mycket. Hon bjuder över oss på mat, och så sitter vi där i timmar. Och det är så konstigt att allt är som vanligt även fast ett år hann passera.
Här hade hon bjudit oss på middag. Titta bara hur lycklig Anna ser ut att vara.
Och häromdagen blev jag och Rebecca bjudna på brunch. Vi satt där tills det blev middagstid.
Och i övrigt är mitt liv en enda stor harmoni. Men så kom Bråvalla i mellan och... Det får jag ta i ett annat inlägg. Annars förstörs hela den här sommarharmonin. För jag sitter på uteserveringar med vänner lika ofta som jag sitter utan den. Drar mitt bankkort, får ångest, får mat, och blir lycklig igen. Jag gör liksom sånt som jag inte har haft tid med innan, eller som jag inte har gjort tid för kanske. Som att läsa böcker typ. Som att träffa släkt. Som att faktiskt bara få vara lite granna.
Jag och Rebecca åt middag på Station medan solen fortfarande låg kvar på uteserveringen. Och när vi efter middagen promenerade in till stan för att hitta ett ställe för efterrätt så stötte vi på Anna. Älskar Uppsala i den meningen. Och vips så satt vi på Creperie Lemoni. Som förövrigt är världens bästa ställe. Och vi tog mycket bilder, vet inte om ni märker det.
Lars Winnebäck hade spelning i stan, så vi låtsades vara intresserade av det och bestämde oss för att hänga utanför hans spelning. Men så råkade vi sätta oss på PUB19, och då insåg vi att vi att en öl är mer värd än Larsas låtar. Jättehårda ord, jag vet. Men vi hann lyssna på en och en halv låt innan vi cyklade till mig och drack te på balkongen. Det var mycket bättre.
Plötsligt kom den riktiga sommarvärmen. Och då tog jag mig till ett av mina favorit fik, TAR, och läste The Perks Of Being a Wallflower. Den är cirka bäst, fiket med. Därifrån cyklade jag till Ines, för där planerade vi inför vår resa. Vi åker på torsdag, va.
Åkte till Stockholm för ettårskalas för lillepuppen. Kolla bara på honom. Ville äta honom mer än den där tårtan. Och då var ändå tårtan fantastisk. Vi satt ute och umgicks med släkten, lika fridfullt som det inte är det. Ungefär därför jag älskar att träffa dem i sådana här sammanhang. Du får liksom lite av varje, alla är så olika i allt. Min släkt är mer mångfald än vad det svenska samhället är. Mm jag sa precis det.
Nu har det här inlägget blivit ett Här Kan Du Slå Dig Ner För Att Avnjuta Sommaren I Uppsala- inlägg, ärligt. Men här satt jag idag. Vid Domkyrkan, på en bänk som tillhörde fiket där, under ett träd. För det var så himla varmt idag, till och med under trädet. Jag älskar att umgås med vänner, familj och så vidare men ibland (kanske till och med ganska ofta) är det ändå bara så fruktansvärt bra att få vara med mig själv. Bara, verkligen bara, få vara lite granna.
Måste mentalt förbereda mig inför inlägget om festivalen. Det där som var allt annat än vad det här är.
