Lite klyschor
Kategori: Allmänt
Ungefär hej. Inte ett helt och hållet hej, men ett halvhjärtat sådant. Ni vet. Och jag vet att det var längesen här nu.
Det har till exempel varit Valborg i den här staden sedan sist. Och Valborg är precis vad det är, precis så som folk målar upp det och kanske är inte jag den som ska ge en annan bild.
Valborg, när folk hänger i parken, socialiserar sig som om folk aldrig sett folk tidigare och dricker champange bara för att folk ska dricka champange.
Då folk bör strosa omkring med leenden som aldrig annars syns och då folk högt och glatt ska hälsa på alla som folk känner och alla som folk verkligen inte känner alls.
Inga sura miner.
Alla är glada.
Ingen har hjärtesorg.
Ingen hatar varenda tidigare en.
Ingens själ skaver.
Och alla älskar kärleken hejdlöst.
Det har till exempel varit Valborg i den här staden sedan sist. Och Valborg är precis vad det är, precis så som folk målar upp det och kanske är inte jag den som ska ge en annan bild.
Valborg, när folk hänger i parken, socialiserar sig som om folk aldrig sett folk tidigare och dricker champange bara för att folk ska dricka champange.
Då folk bör strosa omkring med leenden som aldrig annars syns och då folk högt och glatt ska hälsa på alla som folk känner och alla som folk verkligen inte känner alls.
Inga sura miner.
Alla är glada.
Ingen har hjärtesorg.
Ingen hatar varenda tidigare en.
Ingens själ skaver.
Och alla älskar kärleken hejdlöst.
Den ounvikliga dagen därpå fångar kanske verkligheten mest. Då hittar jag ensamma folk vid bryggan när jag tar min kvällspromenad genom staden.
För folk hatar kärlek.
För brustna hjärtan är vardag och själarna med skavsår tog kankse bara en paus, för att återgå till den förtaskliga vardagen igen.
Och kyliga vindar hemstadgade sig i staden, de som folk inte hade tid med.
För brustna hjärtan är vardag och själarna med skavsår tog kankse bara en paus, för att återgå till den förtaskliga vardagen igen.
Och kyliga vindar hemstadgade sig i staden, de som folk inte hade tid med.
Men snön yrade faktiskt omkring under natten. Kanske som ett kvitto på något jag inte riktigt vet vad. Jag hade somnat då, dagen tog tag i mig för mycket och jag kanske är för klen för ett dygn?
Å andra sidan hade jag kraft för att tåga runt i staden och ropa vettiga saker som typ Jallajalla arbete åt alla. Jag antar att jag hängt med min far när han tågat någon gång i mina yngre dar (för mmm jag är stor nu), men det här var mitt första tågande på egen vilja. Nedan har vi Anna, så söt så god.
Eftermiddagsfika hörrni. Varför inte mer av sådant i våra liv. Att bara fika och bara aha klockan är endast tre jag har hela livet på mig att sitta kvar här. Något sådant gjorde jag och Cissi, en dag för längesen känns det som nu.
Cyklade till Astrids mormors lägenhet för att få sitta en hel kväll på ballkongen med min Asta och Lykke Li's röst som får en sådär knäsvag, ni vet. Tänka sig vad en liten balkong kan tillföra med eurofori.
För alltså, vi sitter på min balkonger oavsett vad nu. Det har varit lite småkyligt, det kan vi inte förneka men om utemöblerna står på uteplatsen så är finns de för att nyttja. Bjöd över Lina på eftermiddagsfika och vi pratade om allt som vi alltid gjort, invirade i varsin filt.
Halsade en halv flaska vin inne på mitt rum och varvade det med att ta selfies (ja för de blir ju bäst då), cyklade till till Vasaparken för att hänga på en bänk med vänner och cyklade sedan vidare till debutskivan. Hade. Så. Kul. Alla glittrade guld och var bästa vänner med alla. En gnutta sentmentalt, för de lämnar ju skolan om mindre än en månad. Vad i hela. Dansade och tänkte inte på mycket annat än att ingen ångest kunde nå mig. Aldrig någonsin.
(Eftersom att temat var Guld så pimpade jag mig själv)
Staplade hem halv fyra. Glömde ställa klockan. Vaknade elva. Missade lektioner. Cyklade direkt till Universitetsaulan för Feministisk Eu-fori, medan jag väntade på att självföraktet skulle nå mig. Men vetni, alla fina männsikor i aulan och Gudrun, Soraya, och Stina kastade pepp till varenda nerv i mig med deras slagord, de ståenda ovationerna och rösterna baserade på hopp. Det tog självföraktet ifrån mig, tack så mycket.
*Kollar igenom kameralbumet för att minnas mitt liv*
Jo. Jag cyklade till hemmafest, en fredagskväll, med Emma vid sidan om mig hela kvällen. Lyllos mig, pilutta dig. Och så blev hon mitt hemsläp. Vi åt långfrukost och så tog vi oss en promenad ner till Vaksalatorg för att fynda. Varför skulle jag någonsin fynda något och varför fyndar alltid Emma något.
Dagen efter gjorde jag ett försök till att ta tag i mitt liv. Så jag skrev relgionsuppsats på fik och tog djuphet till en ny dimesion.
Cyklade till vår vän Olle för knytis och häng med klassen. De är mysiga, vi har konstaterat det alla möjliga gånger. Och så cyklade jag ner till stan vid tio för att möta upp ett av världens bästa födelsedags barn,Bosse min fina Bosse, vad säger vi annat än än äntligen. Vi tog oss ett gäng till Båthuset för att dricka dyr fatöl, och slutade upp på inget mindre väntat än Palermo. Älskar det och de och att sommaren vinkar hej.
(Eftersom att temat var Guld så pimpade jag mig själv)
Staplade hem halv fyra. Glömde ställa klockan. Vaknade elva. Missade lektioner. Cyklade direkt till Universitetsaulan för Feministisk Eu-fori, medan jag väntade på att självföraktet skulle nå mig. Men vetni, alla fina männsikor i aulan och Gudrun, Soraya, och Stina kastade pepp till varenda nerv i mig med deras slagord, de ståenda ovationerna och rösterna baserade på hopp. Det tog självföraktet ifrån mig, tack så mycket.
Jo. Jag cyklade till hemmafest, en fredagskväll, med Emma vid sidan om mig hela kvällen. Lyllos mig, pilutta dig. Och så blev hon mitt hemsläp. Vi åt långfrukost och så tog vi oss en promenad ner till Vaksalatorg för att fynda. Varför skulle jag någonsin fynda något och varför fyndar alltid Emma något.
Dagen efter gjorde jag ett försök till att ta tag i mitt liv. Så jag skrev relgionsuppsats på fik och tog djuphet till en ny dimesion.
Cyklade till vår vän Olle för knytis och häng med klassen. De är mysiga, vi har konstaterat det alla möjliga gånger. Och så cyklade jag ner till stan vid tio för att möta upp ett av världens bästa födelsedags barn,Bosse min fina Bosse, vad säger vi annat än än äntligen. Vi tog oss ett gäng till Båthuset för att dricka dyr fatöl, och slutade upp på inget mindre väntat än Palermo. Älskar det och de och att sommaren vinkar hej.
Tänk om jag kunde säga det till mig själv, att dimmiga dagar inte är konstanta. De upphör gärna, ibland krävs det inte så mycket. Och när de gör det, då är finns det inget mer tacksamt än det. Tack och hej från en som är som den ser ut på bilden. Nöjd, belåten, tacksam och villig att kramas med allt som den ser.
