liveteskrivet.blogg.se

Han rycker snabbt upp dörren och kliver in i klassrummet tio minuter försent, för honom inga minuter alls, rynkar pannan som om felet vore vårt och nämner inte förseningen.
Det som varit samtal fejdas ut.
Hans hetisga pustande fyller rummet.
Han har medvind, jag fattar inte hur.

 

Jag bryr mig inte om att han är sen, det är inte det, det är skönt, jag brukar också vara sen och jag är inte för fem öre intresserad av den här lektion, den är ärligt talat usel, och det regnar utanför och mina byxor har varit blöta i tre timmar nu och jag funderar på om jag kanske har mensat igenom.

 

Han ställer sig framför oss, väntar in tystnaden som lärare brukar göra sådär provocerande, för att lägga över att anledningen till att lektionen ännu inte kommit igång beror på alla andra i rummet.
Han särar på benen, korsar armarna framför sig, tittar inte på oss, tittar högre upp.

 

Han är upprymd, kastar oss in i ett intensivt berättande om gårdagens rugbymatch, om hans treåriga son som en dag kommer att bli rugyby spelare, han droppar rugbyspelare på rugbyspelare som ingen av oss känner till, vi nickar och ler. Han berättar om nästa rugbymatch, om vad han tror och tycker ska hända, vi nickar och ler och någon säger något i stil med ett vagt wow. Monologen är hänsynslös, oavbruten. Han älskar att tala om det här, men mest av allt älskar han att höra sin röst när han talar om det.
Vi nickar och ler inte längre, visualiserat sett ger vi honom stående ovationer.

 

Vi liksom niger för patriarkatets ärende. Vi reflekterar inte ens över det, patriarkatet har redan uppfostrat oss in i ett ständigt okej:ande. Vi måste lyssna när han demonstrerar om i princip allt han är intresserad av. Han förväntar sig uppmärksamhet, samtycke, ett entusiastiskt intresse av hans berättande och vi ger honom det. Vi fucking ger honom alltid det. Han plaskar runt i patriarkatets befogande och vi står på strandkanten och liksom följer honom med blicken, applåderar, är jämt tillgängliga. Han säger titta, titta, när han hoppar från hopptornet och vi hejar på och berömmer. 

 

Jag önskar att mitt intellekt hade fått bestämma över mina handlingar, för det vet att det här är ett resultat av en inrotat (sinnessjuk)struktur, och att jag atkivit borde göra något. Vad som helst, bara gå, kanske. Fråga okej ska vi börja eller, avbryta honom mitt i allt säga hoppsan ursäkta mig, med betnoning på mig, och bara väcka honom från hans våta visualisering om att vi ger honom stående ovationer när hans stämband vibrerar. 

 

I den här never fucking ending patriarkarla sfären, så har mitt intellektuella agerande varken plats eller  stöd. Men vännen, tröstar patriarkatet mig med. Stöd, det kan du få från ditt okritiska leende, ditt nigande och av dina simtag efter hans fjärilssimtag ut mot patriarkatets horisont.