liveteskrivet.blogg.se

jag vet inte vad

Kategori: Allmänt

Jag ligger i samma säng, lyssnar till dramatiska vågor som stormen utanför orskar.
Tänker att det är grått, likgiltigt och kan inte sova
Tänker. Mycket, ungefär hela tiden när det är tyst.
Om vad som ska bli, av det här.
Vad det här nu är.
Jag ligger i samma säng, lyssnar till ljudet av vågorna från vinden,
Tänker, att jag inte ens förstår hur fint det är, att jag egentligen inte vill härifrån.
Somnar.
 
Golvet är alltid skitigt hos oss, med anledning av att vi ändå flyttar ut snart.
Det är en sorglig instinkt till varför vi inte moppar.
Räkningar dampas ner i vårt brevinkast. 
Vi läser i tystnad, är beredda på allt och läser högt upp dramatiska meningar som Missed Payment.
Säger Men vadå, vi betalade, ju. Eller.
 
Får magknip ibland, för allt som är ovisst i vardagen.  
Längtar efter någon slags kontroll. 
Ibland, bara ibland.
Men vad är det, egentligen.
Älskar att inte behöva organisera planera eller behöva veta ungefär precis vad morgondagen erbjuder.
Och att magknipet kan upphävas av en mening och uppgraderas efter några ord.
 
Passerar havet, blickar upp mot fiskmåsarna som cirkulerar över den lilla fiskaffären.
Tänker att havet inte gjort mig till någon annan. 
Minns att jag trodde att det skulle förändra något.
Det kan ge upphov till besvikelse, men jag vet inte för vad.
Säger hej till folk på stan. 
Till en som jobbar i affären, stammisen på puben jag jobbar på och han som raggade på mig.
Tänker att jag ju flyttade ifrån sådant hejande.
Sedan blir jag varm, för att jag hejar på folk jag passerar på min väg.
I en annan stad som jag snart lämnar.
 
Stänger puben tillsammans med Carly och Etti.
Jag har skrattat hela arbetspasset
Stått och dansat bakom bardisken,
Det är lördag och på lördagar spelar Kenny reagge och soul
Vi shottar Tuaca
Tänker att, ikväll ska jag trotsallt hem direkt efter stängning
Det händer ungefär väldigt sällan
När alla har gått hem sitter vi kvar på puben
Pint på pint, tänker att jag ju inte skulle men
Vi sitter kvar till halv fem
Det låter pretantiöst och jag saknar sällan men jag kommer sakna det här,
Tänker jag, när jag lunkar hem
Passerar nedsläkta skyltfönster, ett grälande par och ensamma människor som hade hoppats på något annat.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

När han berättar

Kategori: Allmänt

Folk säger att världen fallerar
Det beror på vilken värld folk lever i.
Jag minns en gång när pappa visade mig ett gamlat fotografi på sin hemstad.
Han menar att den redan fallerat.

Han säger med lågmäld röst, titta, vad vackert, det var.
Han låter djupa andetag få formulera.
Min pappa har aldrig varit tillbaka dit, han säger att en dag.
Jag vet att den dagen aldrig kommer.

Det är förstört säger han inbakat i allt.
Men han vill inte höra sig själv i den meningen.
Min pappa berättar sällan om tiderna som varit.
Tiden behöver stå rätt till och luften ljummen
Som under en semesterdag i augusti på vår balkongen.
En tid på dygnet när djupa bloss från ciggaren och sippande ur whiskeyglaset är åtminstone okej.

Han berättar om biosalongerna, caféerna och barerna.
Om floden.
Om Fairuz och om grannarna.
Om den lilla affären han jobbade på och om böckerna han läste.
Om politisk aktivism som kostade allt.
Cigarröken yrar.
När han orkar tar han fram gamla fotografier.
Han visar mig sina vänner, berättar anekdoter om dem.
Om de som dog i strid.
Han pekar på dem, upprepar avrättad, avrättad och stackars han med, avrättad.
Cigarröken har lagt sig som en dimma över oss.
När han berättar tar det tid.
När han tystnar tänker jag att han han ser i retroperspektiv,
På det som aldrig kommer att bli sagt
Den historia som föralltid repeteras i minnet
Som jag trott ha bleknat, men aldrig gör.
Han tar djupa andetag
Lutar cigarren mot askoppen.
Det var inte lätt, säger han.
Han tror att glasögonen kan täcka hans tårade ögon
Men jag har redan sett.
Det var inte lätt, upprepar han mitt i ett djupt andetag. 

Patriarkatets horisont

Kategori: Allmänt

Han rycker snabbt upp dörren och kliver in i klassrummet tio minuter försent, för honom inga minuter alls, rynkar pannan som om felet vore vårt och nämner inte förseningen.
Det som varit samtal fejdas ut.
Hans hetisga pustande fyller rummet.
Han har medvind, jag fattar inte hur.
 
Jag bryr mig inte om att han är sen, det är inte det, det är skönt, jag brukar också vara sen och jag är inte för fem öre intresserad av den här lektion, den är ärligt talat usel, och det regnar utanför och mina byxor har varit blöta i tre timmar nu och jag funderar på om jag kanske har mensat igenom.
 
Han ställer sig framför oss, väntar in tystnaden som lärare brukar göra sådär provocerande, för att lägga över att anledningen till att lektionen ännu inte kommit igång beror på alla andra i rummet.
Han särar på benen, korsar armarna framför sig, tittar inte på oss, tittar högre upp.
 
Han är upprymd, kastar oss in i ett intensivt berättande om gårdagens rugbymatch, om hans treåriga son som en dag kommer att bli rugyby spelare, han droppar rugbyspelare på rugbyspelare som ingen av oss känner till, vi nickar och ler. Han berättar om nästa rugbymatch, om vad han tror och tycker ska hända, vi nickar och ler och någon säger något i stil med ett vagt wow. Monologen är hänsynslös, oavbruten. Han älskar att tala om det här, men mest av allt älskar han att höra sin röst när han talar om det.
Vi nickar och ler inte längre, visualiserat sett ger vi honom stående ovationer.
 
Vi liksom niger för patriarkatets ärende. Vi reflekterar inte ens över det, patriarkatet har redan uppfostrat oss in i ett ständigt okej:ande. Vi måste lyssna när han demonstrerar om i princip allt han är intresserad av. Han förväntar sig uppmärksamhet, samtycke, ett entusiastiskt intresse av hans berättande och vi ger honom det. Vi fucking ger honom alltid det. Han plaskar runt i patriarkatets befogande och vi står på strandkanten och liksom följer honom med blicken, applåderar, är jämt tillgängliga. Han säger titta, titta, när han hoppar från hopptornet och vi hejar på och berömmer. 
 
Jag önskar att mitt intellekt hade fått bestämma över mina handlingar, för det vet att det här är ett resultat av en inrotat (sinnessjuk)struktur, och att jag atkivit borde göra något. Vad som helst, bara gå, kanske. Fråga okej ska vi börja eller, avbryta honom mitt i allt säga hoppsan ursäkta mig, med betnoning på mig, och bara väcka honom från hans våta visualisering om att vi ger honom stående ovationer när hans stämband vibrerar. 
 
I den här never fucking ending patriarkarla sfären, så har mitt intellektuella agerande varken plats eller  stöd. Men vännen, tröstar patriarkatet mig med. Stöd, det kan du få från ditt okritiska leende, ditt nigande och av dina simtag efter hans fjärilssimtag ut mot patriarkatets horisont.