liveteskrivet.blogg.se

Hej och hå. Framförallt HEJ. Vad händer med livet egentligen. Inget revolutionerande men debueterande. Typ som att jag gick runt med klänning och åt årets första glass vid ån med Unicorns (minus Anna tyvärr). Och att det var första gången för oss ettor att delta och agera huliganer på Slaget. Att Rosendal vann var inget debuterande dock. Måste tillägga att det var FETT och hajpen var storslagen. Efterfest i en park framåt kvällen också. Och en skoldag som väntades morgonen därpå(...). Från och med där tog jag nog sommarlov. 

 

Har strosat runt på stan(!!!!hände sist förra året), i hopp om jagvetintevad. Tidsfördriv kanske. Svar: Ja, skulle nog tro det. Nu ska tiden fördrivas med att lyssna på Forni&Dashas podd tillsammans med en springtur. Om tiden inte slösas bort allt för mycket hoppas jag på att hinna tiitta på gräbbsens fotbollsmatch. Okej, det här är sommar. Herrå.

 

Är fri och det är inte så kul som man trodde. Eller alltså. Vad gör man när man inte har plugg?? Har gjort det mesta av ingenting idag, och jag hatar sånt. Men det är kanske bäst så, trots allt. För trött för att tillåta mig själv göra annat än ingenting. Nu känns det som att det här inlägget är på väg mot det tomma intet. 

 

Förövrigt.. Sitter och äter mjölk med crunchy och vill aldrig att det ska ta slut. Men jag vet, allt tar slut. Förjävligt. Jag vet. Minns att jag skrev på bloggen, för något tag sedan, att kommande veckor skulle bli tråkiga. Och att jag såg frameot det. Jag har följt det måttet, och det har varit värt det.(Jag har inte haft det tråkigt men har haft det roligare). Insåg jag när jag kollade kontot idag. Nu kan vi planera sommaren. Okej, jag ska vara ärlig. Jag är inte FETT taggad på att kliva in i ett sommarlov. Har knappa planer. Lite halvdana planer, men inget fastställt. Förut att jobba. Och det är jag taggad på. Apropå mitt framtidstal som jag höll här om veckan, så tror jag att jag praktiskt lever i nue, men allt annat inom mig ropar framtidframtidframtid. Därför ska jag leva i nutiden och fylla på med mjölk och crunchy. Herrå.

 

 

 

Hej. Snart är, förhoppningsvis (om gud vill som somliga skulle sagt), tiden i mina händer. Annars så tog helgen slut för omkring nio timmar sedan. Det var ingen fartfylld helg vill jag lova. Det kan vi kanske tolka från starten, fredagen, som pluggihelvetades. Instängd i arbetsrummet. Med Ludvico Einaudi. Hela fredagskvällen ut. Och det var mitt ultimata fredagsmys, sj? Miserabelt är ett rätt så passande ord för den tillvaron. Nästa dag cyklades det till Gränby för jobb, och jag kom på mig själv att jag bölade på vägen dit. På grund av att det kändes som att hela livet gick ut på att cykla upp för en helvetsbacke i motvind för att komma någonstans. Tyckte att det var nog med studentbacken, i motvind, till skolan. Men det tyckte då inte livet. Efter jobbet åts det senmiddag på Meza med päronen mina. Libanesisk mat är min genre. Uppsalastad med för den delen. När notan var betald cyklade jag vidare till min Kellan för att hänga med mina tjejer, så blev man taggad inför livet ocskå.

 

Och söndagen den var en sådan söndig majsöndag som söndagar är ibland. Och söndagsregnet piskade på fönsterrutorna medan söndagsplugget söndagspluggades. Men innan söndagen hann bli sådär söndig så åts det frukost ute, tillsammans med solen och päronen. Och mamma öppnade ett litet paket med en skål i, för det var hennes och alla andra mammors dag.

 

 

Minns att jag kom med den briljanta ideén om att skaffa blogg, när jag hade mycket tid. Nu sitter jag vid köksbordet, en torsdagsmorgon, klockan åtta. Sovmorgon, sa de. Jag sa pluggmorgon. Sedan sa de att majmånaden skulle vara den finaste månaden. Jag sa plugg/jobbmånaden. Fastän livet kan vara lite bittert så ska vi inte vara likadana själva. 

 

Vad har jag gjort med livet sedan sist? Värt att notera: Jobbade och sedan afterworkade tillsammans med min Flodda på balkongen. Som sedan övergick till ett påtvingandes av mellomys. Det var mello och mys. Dagen efter var jag på brunch hos finaste Bosse, för att fira hennes sjutton år (på landet) i staden <3. Tänk om alla söndagar kunde vara så, starta upp med en brunch med ett skönt gäng för att hänga och äta i några timmar tillsammans. Och måndagen tyckte att vi skulle vara lediga, och så tyckte hen att vi skulle få sol hela dagen medan världens plugg gormade. Jag är inte helt säker på att kombon mellan plugg + solning är den mest optimala kombon, men det var det som måndagen var till för. Sedan blev klockan sju, och vad som egentligen var meningen var att hitta en kompanjor att pluggfika med och lära in sig ett och annat i ämnet matematik. Vad som istället blev av: Spontan födelsedagsmiddag för finaste födelsedagsbarnet aka Fellanbror på Meza. Mmm för libanesisk mat och sällskapet.

 

Utöver det har livet erbjudit det livet brukar erbjuda. Inga konstigheter. 

 

Vad är inte värre än att omedvetet lyssna på en spellista som orskar en redan existerande huvudvärk. Vad är inte värre än att gårdagens jag-kan-stanna-lite-längre-det-är-lugnt-natten-är-ung mentalitet,som slutade med hemgång på cykeln klockan tre, och just det är orsaken till mina grova säckar under ögonen. Vad är inte värre än att komma på att det inte är det mest optimala att klunka rosé ur pettflaska när det redan övergått till ett annat dygn. Vad är inte värre än att vakna halv nio och veta att jag måste plugga innan jag cyklar till jobbet, men det enda man gjort är att, med blodsprängda ögon, stirra sig till döden på kalenderns mål för veckan (livet). Vad är inte värre än att storsa runt i sitt hem och grubbla över hur man ska hinna med maratonsloppet på en halvtimme för att hinna till målet, med andra ord livet. Vad är inte värre än dagens oföränderligt gråa himmel. Vad är inte värre än idag.

 

Men igår var det kul. Först taggade inför tagga slaget hos vår vän Tunis. Sedan taggade vi inför slaget på konserthuset med Rosendalsmänniskor i rosendalsfärger (det behövs ingen diskussion kring hur vida bäst min skola är, i alla kategorier). Så slutade vi upp hos Tunis ett gäng igen. För att sedan sluta upp hos Agge, ett gäng. Därefter slutade det upp i slutets slut; min säng. Jag känner så mycket kärlek till mina vännner.

 

 

 

Igår hoppades jag på att vädret skulle nå sin fulhetsgrad med ett molntäcke över himlen medan solstrålarna skulle kämpa sig igenom, utan att lyckas. Det var väl gårdagens skadebekännelse pågrund av att jag hade tio timmars jobb framför nosen på mig. Kan medge att jag inte riktigt är säker på vad för väder gårdagen erbjöd, hoppas på att inte ha missat något brakarväder mest. Efter stängning, någon gång efter åtta, cyklade jag hem till all världens medvind. Det var afterwork med det bästa umgänget (ibland); mig, cykeln, nedförsbacken, solen som var på väg ner och musiken i öronen. 

 

Resterande timmar av dygnet spenderades i en av våra nyinköpta stolar ute på balkongen, oså med Bon Iver som mänskligt sällskap. Är det värt att diskutera hur mina två senaste lördag liknat söndagar? (Klagar inte)

 

(Och eftersom internet bestämde sig för det okloka beslutat att ta en paus från livet, så hamnade det här i utkastet igår)

 

Igår vaknade jag upp till solsken och det var tydligt hur vädret hade genomgått en revolution. Men sorgen trängde igenom i Eriks kapell kyrkan. En otroligt fin begravning för Rebeccas fina mamma, hon lämnade världens finaste vän till världensdet ska hon veta. Och det är gränslöst, vad hon är kapabel till.

 

Bosse, Melle och jag satt hos vi creperiet på en liten innergård i stan efteråt. Där åts det creps med banan, glass och nutella. Livets goda. De är bäst. Och mot kvällen samlades vi återigen efter att vi gått skillda vägar (då jag hann med en Ikea runda och en löprunda och en middag som kastades i mig). Och Rebeccca vår stjärna var också med oss. Bosse hade bakat godaste muffisarna, och vi satt på bryggan i stadparken och umgick som bara vi gör (blir hög av dem). Tills regnet nådde staden någon gång innan det hann slå om till lördag. Senså promenarde vi hem i kvällsregnet tillsammans. 

 

 

 

Ett tåg från Uppsala och en båttur från Stockholmcity senare, hamnade jag och min älskade Kellan på Hasseludden. Eftersom jag fyllde sjutton för ganska så exakt en månad sedan (tiden vad händer  egentligen?!) så fick jag som födelsedagspresent en heldag på hotell Yasuargi, spa och hela kitten. Alltså egentligen är inte den anledningen att jag fyllde år, en rimlig förklaring till varför jag blev bjuden på det här. Utan, för att jag har den bästa vännen. Och jag kan lova att jag aldrig känt en sådan harmoni som på Hasseludden, och det är dumt att börja skriva poesi om hur fantastiskt det var. För det vet man nog bara om man har varit där.

 

Så efter att ha hängt på spa:et i fler timmar än väntat, och när vi skulle bege oss mot Stockholmstad för att äta middag så upptäcker vi (inte alls förvånad att det var vi) att båtarna slutat gå. Det fanns en utväg; buss. Som vi skulle vänta på i en timme. OCH resan skulle ta 40 minuter. Så vi var, mer än bokstavligen, strandsatta på Hasseludden. Tills vi liftade <3. Så tog vi oss till staden vid elva, och älskade middagen som serverade på Friday's uteservering.

 

Så tog vi sista pendeln hem, somnade lite, vaknade lite. Och timmen senare var vi hemma efter den mest fantastiska dagen på så länge som jag kan minnas.

 

Vi satt på min balkong med levande ljus och den bästa podecasten som hördes från högtalarna. Veckans ämne på podden var just det som man verkligen är; Singel. Det var jag och Cecilia som satt där under himlen som hade övergått till kväll. Så hade doften av vårregnet inte avdunstat helt, och senare in mot kvällen när podden hade nått sitt slut och vi satt kvar och pratade om precis mest allt som man pratar om när man inte har någon kärlekspartner vid sidan om sig, så började det regna också. Det var längesen kvällen var så mysig, som den var på min balkong en varm majkväll, som det ändå var.

 

Och jag kom på att den där bekräftelsen är den vi alla lever på. För stunden, för veckan, för året, för livet. Bekräftelsen av vad som helst, och bara en själv kan sätta punkt för vad det just är, fast ibland vet kan punkten inte ens sättas ut själv.  Det är som om vi är som gjorda för att få någonting bekräftat, av våra handlingar eller vårat yttre. Tillslut drivs man av någon annan, och det ligger någonstans i ens undermedvetande såklart.

Men du lever för bränslet, så länge det bara går. Tills du tillslut känner soppatorsk in i själen. Fan, det förjävliga bränslet som du lever för och på, det räcker inte riktigt så långt som du önskat. Mitt i vägen, utan specifik destination utsatt, tar bränslet slut. Vice och diverse olika andra bränslen tankas väl på någon gång på vägen, men det räcker ingenstans. För du vet själv vilken tankbil som kan få drivkraften igång igen. Det finns inget annat du vet så väl. Och du kan vänta på helvetestankbilen så länge som du måste, för någonstans inom dig har du säkrat dig om att den kommer, och då kommer nog inga farthinder på vägen alls. Men andra tankbilar stannar upp på vägen, som vill droppa lite bränsle, men du nekar. Ibland tas det emot, men enligt dig själv är det så fel bränsle som det bara kan bli. Det behövs inget från deras tankbilar, det ger ingen effekt. Så du väljer att stanna där du är och helst vänta, vänta förgäves om det så behövs. Men väntas ska det göra, på den där tankbilen som själv kanske fått soppatorsk. Och någonstans då kommer man på att, jag kanske borde tagit emot all bränsle jag kunde få för att ge min egen drivkraft någonting på vägen ändå.

 

När jag slår upp kalendern stirrar jag mig mest blind på allt jag skrivit upp, alla måsten. "Det finns inga måsten här i livet." som min tjugosjuåriga storebror brukar säga, och jag kan nästan hålla med. Men, nu finns en del måsten att göra och på något sätt så känns det konstigt lättsamt att gå igenom dem. Det är varmt ute, solen omfamnar oss (för att vara klyshig) och jag vet inte vad som mer behövs av naturen. Och bara det adjektivet och substantivet får mig att ta livet med en nypa salt (det kan vara farligt också).

 

Igår var det tisdag, jag älskar dig tisdag. Efter lite skola cyklades det lättsamt hem, tänkte varken på om det var mot eller medvind, för sånt fanns det ingen tid att tänka på. Möttes av kaffedoft när jag klev in i lägenheten i kvarteret Blenda. Säg något bättre än den doften. Nej men precis. Flyttade in på en bänk ute på gården, för där är det sol konstant. Den som ville sätta sig där... Tyvärr men den var ockuperad. Av mig och mitt plugg och mina ät- och dryckbara-ting.

Senså cirkelfysade jag som hör till tisdagar, det satt fint (märkte jag idag). Men vad som ännu mer hör till tisdagar är middagarna med Flodda. Och vi invigde balkongen. Bigtime. Vi tog som vanligt igen livet och åt oss mer än mätta. Det är precis vad tisdagar är till för, återhämtning av alla slag. 

 

 

 

 

Efter att ha jobbat på Riverside och fått se stadsparken ur det finaste perspektivet, och fått den godaste av pastacarbonarorna i världen serverat. Och efter att ha återvändt hem och middag nr två serverats. Mm, då kom abstinesen efter mina vänner. Så månnga indirekta tweets, så många rop på hjälp, men så lite till svars. Vad gjorde jag för fel. Låg felet i att det var söndag och mina vänner hade röjt livet av sig kvällen innan?? Jag menar inte fan ligger felet i mig, trots att ingen svarade på mina indirekta tweets om att hänga på bryggan en söndagskväll. Men så tillslut, någon hörde mitt rop efter häng. Någon aka Sönderpulk möjligtvis. Vi satt vid bryggan i timmar och hängde, kunde absolut inte begärt något bättre en söndagskväll i maj faktiskt. 

 

Idag har jag varit ledig, men står i skuld för en fönsterputsning här hemma. Någon dag. Inom en snar framtid. Det var trots allt operationdagsverke och jag kunde varit mer kreativ faktiskt. Men jag är inte det. Annars så tog jag en joggintur i staden imorse och till min förvåning kände jag att "Fan. Det här var mysigt. Typ." Så mycket dubbelmoral för jag vet hur det känns som att en blixt av irritation exploderar när någon kommer fram och ba "Jag älskar att springa!! Så himla underbart!!!!". Nähähäeej du, nu ljuger du RAKT upp i ansiktet på mig. Du ljuger hallå. Hörde du mig? Du ljuger. HA lögnare. Aa så brukar jag känna inför det. Nej, jag "skyller" på att det var mysigt pga finaste rundan och musiken. Åt livet till frukost, senså hängde jag och solen (ibland vinden också). Samhällsboken hamnade lite utanför när solen och jag hängde, men man kan inte alltid räkna med att bli bjuden här i livet. 

 

Debuterade med en frozen yougurt med min älsklings Astalavista vid bryggan. Så fett att jag ville bosätta mig i tillståndet <3. Och några timmar senare satt vi plus våra älskade vänner i en park i Luthagen för att äta sushi. Det satt så bra i eftermiddagssolen så jag inte vet vad. Älska är ett starkt ord, men så tänker ni er att man shottar 80% alkoholhaltig starksprit ur hinkar, massvis med hinkar. Aa och så starkt älskar jag dem.

 

Annars så kom jag hem och gottiligottade mig och pluggade och nu är det plötsligt nu. Och jag märker att jag är gjord för att ordbajsa.

 

 

 

Min tillvaro är så soft just nu att jag inte vill ta ett steg ifrån den. Jag sitter, som andra skulle tolka det, ensam. Men det finns alltid men, för radion gör mig sällskap här runt köksbordet. Jag älskar hen. Bortsett från radion är jag ensam, ytterst ensam. Är inte skapad för att vara med någon homosapie ikväll. En radio är mänsklighetens bästa makapär for sure, eller alltså det kan diskuteras men långtlångt upp i listan är den. 

 

Annars erbjuder livet så gott som ingenting. Idag jobbade jag åtta timmar i streck, och det var väl det livet erbjöd, om något. 

 

Igårkväll när jag och mamman min låg insjunkna i varsin soffa, sa hon i en pust mitt i allt, mitt i att vi inte hade sagt något på cirka sju minuter: "Människor är så konstiga ibland." Och även fast det känns som att det verkligen var den mest självklara sak i hela världen, så var det, det klokaste mina öron fått toucha vid under senaste... Veckan? Månaden? Året (?)

 

Nu ska jag hämta soyamjölkspaket och köra "bottenupp". Det är ju trots allt lördag.

 

 

 

Helg igen. Inte bara helg utan långhelg, igen. Hallå vad är detta. Precis när jag fåt spinn i mina, såkallade, rutiner så vill en långhelg komma in och förstöra. Är jag inte gjord för detta? Nej nu dumförklarar jag mig själv på köpet också. Helg, för att inte tala om långhelg, är vackert. Dubbelmoral much. Dubermoral hatar jag. Så det blev dubbelmoral på dubbelmoral här, hoppas det är okej.

 

Annars så slutade jag upp här med Valborgskalasinlägget. Fett avslut. Så kom 1 maj och vad som behövs klargöras är att 1 maj är en icke-arbetsdag på alla sätt och vis. "Alla sätt och vis" innefattar 1. Dagen efter Valborg 2. Man ska gå i demostration tillsammans med andra arbetare. Fanns ingen hänsyn till det, så jag jobbade elva till åtta på Fågelsången. Tillsammans med dagen-efter-valborg-med-en-touch-av-ångest-måendet. Vi var ett, tillsammans. Vackert. Resterande tid har det varit skoldagar och det som inkluderas med sådana dagar. Mer vet jag inte vad jag borde gå in på, annat än att nu är det helg. Och för tillfället liveuppdateras det från köksbordet. Vad som väntar på mig i köket gör mig glad, jag ser en skymt av chokladbakelser och frukter i massor. Ska fortsätta min fredag så här, det är bäst för mig att hålla mig undan från mycket som inte har med hemmet, skolan, träning och jobb att göra (Att överdriva är okej). Livet ska vara tråkigt nu ett tag, jag ser framemot det!! (Men jag vet någonstans att jag kommer ha jätte kul med annat också)

 

Låt oss se det djupaste djupet i denna filosofiska bild. För att se ännu mer djup, kan jag tala om att jag väldigt djupt satt i min fåtölj och tittade ut genom sovrumsfönstret. Gav mig själv benämningen Donia-deep på en engelska namnlek, så måste ju leva upp till det. (Vad jag babblar hörrrrni.)

 

 

 

 

 

Så var Valborg förbi. En av alla milstolpar för året. Valborg var (mkt) kul. Annat kan jag inte säga. Vi åt brakarfrukost hos mig, tog oss en sväng förbi staden, cyklade till Marco och dansade i Champange shower (bokstavligen) på altanen och hade det fett, åt GÓmiddag gånger mycket hos Kristina, satt i en lantisbuss till Vänge för där skulle det tydligen vara fest, strandsatta på en busshållplats lite (alldeles) för länge med kompisar, slutade upp med en chillkväll hos agge innan det staplades hemåt efter två. Så var Valborg förbi. En av alla milstolpar för året. Valborg var (mkt) kul. Annat kan jag inte säga.