sådär
Kategori: Allmänt
Tänkte precis att: ta tag i livet nu. Nu med det samma, tänkte jag. Så hamnade jag här av någon märklig anledning.
Den här bloggen är en hårfin gräns mellan ett romantiserande elände och en miserabel skildring av det som är standard.
Idag mår jag sådär, och jag ska inte lura mig själv att jag mår sådär bara för att jag är bakfull. Att må sådär är det mest allmängiltiga. Det är en utgångspunkt. Varför skulle vi gå runt och må bra hela tiden. Finns ju noll anledning till det. Så jag är ganska nöjd med att gå runt och må sådär. Det skadar inte mig själv eller min omgivning.
För varje dag som går så blir mina tankar konstateranden.
Som den där tanken om att det fan är något skumt med mänskligheten. Och jag vågar säga att jag hatar den. Jag fucking hatar den.
Som den där tanken om att det fan är något skumt med mänskligheten. Och jag vågar säga att jag hatar den. Jag fucking hatar den.
Men ändå så kärar folk ner sig i varandras. Och jag är långt ifrån folk inom den kategorin. Men det är verkligen okej. Tänker nästan att fyfan, stackars de. DE ÄR SÅ JÄVLA FÖRLORADE OCH NAIVA. Men jag verkar ju ha väldig lite kunskap om det där märker jag. För så kan jag ju inte bete mig, hålla på och tycka synd om folk som är kära.
För sedan slår det väl en, att det kanske skulle vara kul om någon kunde se mig mitt i det här självupptagna livet. Bara verka lite låtsaskär åtminstone.
Men ja, fattar ju själv att det är lite för mycket begärt. Herregud.
Äsch, tänker jag. Kan satsa på annat. På att engagera mig och plugga och ta mig igenom den här alldeles för kyliga vardagen. Men vet ni? Det är rätt svårt att se var det ska leda en tillslut. När allt man ser är djupare påsar under ögonen och hur ens fejkat leende åt folk man låtsas bry sig om lyser igenom.
Tänker att, det är ingen fara hjärtat. Det blir nog något av dig tillslut också. Du kanske inte kommer bli rik men fan, du vet ju att pengar inte är allt. Pengar är ingenting. Kom ihåg det, säger jag. Men det är inte meningen att jag ska komma ihåg det, säger allt annat.
Och vet ni, inget kan rädda mitt förraktt mot cismännens manlighet längre. Inget. Men jag ser det som en blomstring istället. Så jag skrev en uppsats om just det. Den blev fantastiskt. Och föraktet blomstrar snabbare och mer intensivt.
Och jag skriker. Igen. Inombords. För rasismen i detta vänliga land upphör aldrig. Är så jävlajävla arg att jag slutat uttala mig. Det tar för mycket. Men FATTAR NI ATT RASMINEN står i vägen för den politiska sörjan idag?
Och jag skriker. Igen. Inombords. För rasismen i detta vänliga land upphör aldrig. Är så jävlajävla arg att jag slutat uttala mig. Det tar för mycket. Men FATTAR NI ATT RASMINEN står i vägen för den politiska sörjan idag?
Så aa, jag mår sådär. Inga konstigheter? Det är inte synd om mig på något sätt. Och jag skulle verkligen kunna babbla om hur mkt fint som kan väga upp det här, men jag är inte gjord för det idag.
Jag gjort för att gödas av lussebullar. Hej.