liveteskrivet.blogg.se

Jul och sånt kul i november

Kategori: Allmänt

"Har Kellie skaffat pojkvän, eller varför har hon inte varit här på så länge?!" Sa mamma, och man kunde ju nästan misstänka det. Så var dock inte fallet, men det var alldeles för längesedan vi hade Kolan & Dumle mys.Men det var precis vad vi hade i fredags. Sånt som innefattar vad en myskväll är och lite till. Det är skönt att bara kunna vara med någon för att bara kunna vara, utan att anstränga sig för en sekund. Eller, bara då man måste resa sig upp för att fylla på tekoppen. Eller för att ta ännu en till kaka. 
 
(Och nu är den här mysbilden snart två år gammal. Inte så mycket som förändrats mellan oss. Mest exakt ingenting alls)
 
Tog en promenad längs ån och älskade min stad. Byggde upp tankebanor och log för mig själv. I morgonens solsken. Så himla klychigt att jag skäms. Men det var så, vad ska jag göra, hela mitt liv är en klyscha. Ibland. Rättså sällan. Eller, kanske inte. Den här bloggen representerar mina klychiga delar i livet, helt enkelt. Klychan fortsatte med brunch och tidningsbläddrande tills något inom mig sa att du, det är dags att vara lite produktiv. Så, jag sammanställde intervjun från i onsdags, och så finslipade jag på krönikan till nästa tidningsnumer.
 
Det blev mörk. Och jag tog mig till min broders lägenhet som stod tom, för han är i USA och älskar livet mer än någosin (jag undrar om han tänker komma hem), så kom Kristina och Lova och vi skrattade hos sedan vidare till Anna. Alltså, kan vi bara. Anna hade hemmafest med JULTEMA. Helt jävla storslaget att jag blir helt jävla varm i hela mig. Så himlahimla mycket dans att jag inte vet vad. Hoppas jag dör på ett vardagsrumsgolv efter att ha dansat av hela livet tills livet förtvinar. Och alla var klädda i juliga kläder och peppakakor och lussebullar syntes till lite överallt och aldrig dansade ingen. Obs klycha igen.

 
Så himla komiskt. För jag vaknade återigen och tittade på Arlaglaset, halvfyllt med vatten. Är det här på rutin så är det inte bra, men kul. Söndag betyder det också. Och jag har försökt avsluta konsthistoria- (anal)ysen. Det är sånt jag suger på, att avsluta saker och ting. Så har jag varit på intensivpass med mor aka helgens efterfest. Elller nått. Blaskigt kaffe mellan alla timmar också. Viktigt. Fastän det är söndag så har jag långhelg. Eller, något i stil med långhelg. För imorgon, då är jag i Bryssel!
 
 

att behaga andra

Kategori: Allmänt

Och det första vi gör är att göra oss av med den, för att kasta den på golvet någonstans inom de begränsade kvadratmeter till rum, inom några väggar som avskärmar oss. Bortom alla åsyner, bortom de obekväma ögonen att omges av. Vi klarar knappt av tanken att offentligt gå omkring i det som gör oss bekväma. Så vi gör det när ingen ser på istället. Vi upplever det mer bekvämt att smälta in i det nomatiserade, än att gå runt i det vi behagar. För det är viktigare att gå omkring i det andra behagar att se på. Som inte sticks i ögonen. Därför låter vi aldrig behån ligga kvar på golvet och damma efter att, befriande, ha kastat den på golvet. Så vi kan gå runt en hel vardag och längta till att få göra oss bekväma, för att härda i obekvämhet och göra alla andra bekväma i obekvämheten en vandrar runt i.

Det är lätt för omgivningen att tala om den självklara acceptansen i våra olikheter. Hur häftigt det är med det avvikande. Men så fnyser var och varannan människa ändå. För det är ju trots allt det, avvikande. Avvikande från det som gör oss så himla, nästan vidrigt, bekväma. Så bekväma in i ryggmärgen. För vore det inte lättare om alla bara alla var så, om alla var som alla andra. Och om alla inte är så, då sticks det i ögonen. Och jag försår om man inte vill vara den, den som får rummet att kylna.

Det finns egentligen en grundläggande utgångspunkt för allt en gör; Sig själv. Den utgångspunkten förtvinar i samtid med vår strävan efter att tillfredställa det som ständigt vill bejaka oss; alla andra. För om vi utgår från oss själva, och om vi faktiskt vågar vara den, den som vi är. Då, kommer vi tillslut att kunna behaga andra i vår egen bekvämlighet. 

andnöd tills det finns hjärterum

Kategori: Allmänt

Nu orkar jag inte ursäkta mig mer. Så jag låter bli.
 
Jag facineras lite av mig själv för tillfället. Det låter egotrippat, jag vet, men det är bättre än så. Tänker inte använda mig av min kalender som metafor för att få en kraftfull effekt av mitt liv utan andning. Så jag tänker vara mer rak på sak; det är mycket nu. Och för att återkoppla till min första mening av stycket så, mår jag bra ändå tycker jag. För det är mycket nu, men jag bara försöker fylla ut det där "det är mycket nu", med sånt som har mycket med kul att göra. Usch, jag skulle nog hatat mig själv förut.
 
Mitt i Konsthistoria uppsatsen, mitt i To Kill A Mockingbird läsandet, mitt i matteplaneringen, mitt svenska essän, mitt i engelska seminarier, psykologiseminarie, filosofiseminarier, recenssioner och mitt i redovisningsförberedelser. Ja, mitt i det som tar upp det mesta av vardagen så, tror det eller ej, hittar jag tillbaka till rätt hjärtslag och rätt puls därimellan. 

Typ som när jag började morgonen med en promenad i den, under helgmorgonen, folktomma staden. Och för att jag köpte med mig nybakat surdegsbröd från Forsa Hembageri på väg hem. För att sedan pensionera mig, vilket betyder att jag sitter med min frukost och fyller på påtår efter påtår med kaffe och läser tidningen i timmar. Allt i ensamhet, för att kunna andas lite granna. 

 
Och typ när vi firade min älskade Cässä. En av de allra bästa på det här jordklotet att fira. Hon bjöd oss på en hejbrakande middag (ursäkta för helt jävla groteskt uttryck). Och jag höll ett tal för henne någonstans där mellan att presterna öppnade och fler människor ramlade in. Och vi skrattade och vi dansade och morgondagen fanns såklart aldrig mer. Ända tills jag vaknade av att det var ljust ute och jag tittade på mitt glas från Arlagården, halvfylld med vatten i hopp om att jag skulle kunna få vakna på en någorlunda bra sida. 
 

Det ser ut som ett firande med tre personer. Det var ej. Lite komiskt att jag bara har bilder på oss tre. Vi var fotovilliga, helt enkelt. Tycker om dem, mycket, så det gör mig inget. 
 
Vad mer. Jag glömmer bort mina väldigt värda "nu-andades-jag-precis-fritt-i-mer-än-femton-minuter-utan-att-känna-stress"- tillfällen. Jo juste. Igår, det är så värt att tillägga. Igår åkte jag till Gottsunda teatern för att göra en intervju med hiphopgruppen Generation. Blev så jävlajävla smittad av deras ambitioner. Så bra grej. Studion är deras samlingsplats, där kan alla göra vad de vill och där kan de "andas-fritt-och-tänka-fritt-i-mer-än-femton-minuter-utan-stress.Och det är sådana saker som får mig att aldrig ångra att jag böjade skriva för den tidningen, aldrig någonsin trots den här stressen. Hur många jävla gånger har jag använt ordet stress, egentligen? Jag vet inte, räkna ni. Och juste, nu börjar fler bra tillfällen från veckan att falla på plats. I måndags blev jag Repotageredaktör för WORD inom redaktören. Alltså, det bidrog nog lika mycket till stress som det bidrog till "fan-vad-FETT"-känslan. Men det blir bra, det blir det alltid.

Och nu vet jag inte mer, än att jag borde fortsätta skriva på konsthistoria uppsatsen. Mm. PÅT IGENRÅ. Eller sova. Sova det är något jag faktiskt borde göra ännu mer. 
 

Bryter mot lagboken aka kalendern

Kategori: Allmänt

För tillfället går livet ut på att få ihop just det, livet. Kalendern är alldeles för fylld för att finna tid för mig själv eller någon annan levande varelse. Försöker strukturera om, försöker stryka över, försöker få plats med ännu mer, försöker bocka av. Jag försöker få ihop det lilla livet, det är värt så många fler timmar per dygn hallå.
 
I helgen åkte jag tåget bort från kalendern. För jag hade med min röda penna kladdat "Kurshelg med SSU i Bommersvik". Så jag följde det med SSUkompanjorerna. Och jag blev nog undermedvetet så mycket klokare av alla genuina föreläsningar vi lyssnade på och av alla nya människor vi träffade. Man behöver sånt, flera gånger om året. Så sov vi i huset som pyntades av tavlor på Tage Elander. Där dog han och där sov vi. Bommersvik var bra grejer helt enkelt.
 
Att hålla bloggen vid liv, det stod inte med i kalendern. Så nu blev jag lite bitter på mig själv. Borde göra så himla mycket annat men jag tänker att sova är nog också rätt bra. Sova, det blir. Hej.
 
 
 

Det här inlägget har vilat i mitt utkast ett tag nu

Kategori: Allmänt

Vi köpte två pizzadegsrullar och alla önskemål vi hade på det. Så cyklade vi i spöregn till Melle och förvandlade hans kök till en pizzeria. Alltså mmmm för hur fantastiska de blev. Vad annars, egentligen. Så satt vi där runt hans köksbord och lät timmarna passera så där rusande som de bara gör där. Ibland tänker jag på hur det skulle vara om vi alla flyttade in tillsammans. Det skulle vara fantastiskt, så mycket vet jag om det.
 
 
Efter en långpromenad längs ån. Och efter en frukost som innefattade allt. Ja, då tog jag min lilla packning med mig till tåget. Mötte upp några andra SSUare, typ som Melle och Pavlos och Ronja. Så åkte vi till Stockholm och vi besökte Riksdagen. Det var fan fett. Och(!!!) jag satt i Lars Ohlys stol i plenisalen. Ja och det var ännu fetare. Så lyssnade vi på, vår f.d skolminister, Ibrahim Baylans föreläsning. Och då kändes det än mer viktigt att värva människor till att rösta rätt och rött.

När vi lämnade riksdagen och mörkret låg över hela Stockholm, så mötte jag upp min älskade Frida. Vi åt indiskt till middag och tog igen sånt som man tar igen efter att kusin inte mött kusin sedan sommaren. Och senså tog vi oss till Söder för att gå på bio. The Butler. Alltså, wow? På riktigt,så viktigt film. Efter upprymmdheten av filmen så mötte vi upp Rebecka, och vi tog vi oss till Ljungrens för att dricka flasköl till stängning.


(Tänkte skriva att det var i sommras. Men det var det inte. Det var förra sommaren och vi satt på Fridas ballkong och åt brunch. Och dygnet innan dansade vi runt till Pridefestivalen) 
 
Vaknade upp hos Frida. Utan Frida. Men med Rebecka. Mötte upp kusin nr. 2, Sara. En lunch på Vurma tills det blev middagstid. Jag är inte förvånad. Det är väl det mest logiska, att vi bara äter och pratar medan vi ser på hur det börjar vända om till kväll. Men så tog jag tåget hem tillslut.
 
Skrev ner ett rim innan jag, iklädd mammas sammetsklänning och pärlsmycket, tog mig till Sofia & Annas 20'tals middag. Det är synd att man använder sig av ordet FAB som om det inte har något värde och som det har tappat betydelse, men alltså... FAB vad FAB det var. Alla var så FAB, middagsdukningen var FAB, maten och efterätten så mkt FAB. Ja, en FABkväll utan dess like. 

 
Och fredagskvällen var också fab. Jag har förstått att "fab" är lite svårdefinerat. Men, från mammas sammetsklänning kvällen innan till pumpadräkten. Alltså ja, där trivdes jag mycket. Hemmafest hos Foccan och vi älskar det huset. För där går alla hemmafester hem, och maskerad går också alltid hem. Så det gick hem upphöjt till två. När någon skrattar medan någon annan bölar, när några hånglar medan andra bråkar, när några dansar och andra försöker överrösta musiken som spelas, när någon spyr i ett hörn och någon annan tvingas torka upp det, när skor och hjärtan tappas bort men hittas tillbaka igen. Då har en hemmafest gått hem. Staplade hem från busshållsplatsen på storatorget vid tre, skrattandes i min pumpadräkt. 
 
 
Och under lördagen var jag bara. Antar jag. Minns ingenting av den. Söndagen däremot. Då cyklade jag den där vägen som jag saknat att cykla. Då när jag kan cykla och sjunga, högt. Det där stället där ingen kan döma mig, för det finns knappt något som kan döma mig. Börje. Jag älskar Börje. Kanske och enbart för att Bosses hus finns där. Det är det mysigaste som finns. Hon bjöd på brunch och vi babblade utan något vidare slut. Det är sånt man gör i Börje.