Och en låt i mina hörlurar senare var jag hos Kellan. Vi lagade middag och hade det normatisrade fredagsmyset. Det betyder alltså att strötitta på Idol medan man i all behaglighet ligger tillrätta i soffan. Och titt som tätt pratar minnen och sånt som snart är minnen. Mm höst är inte pjåkigt.
När mamma inte jobbar under helgerna då är det hon och jag och köksbordet med frukost som lördagsmorgonen är till för. Och hennes återberättande om filmer hon sett kvällen innan. Solen sken och jag strosade runt i staden i ensamhet därefter. Någonting måste man väl göra, tänkte jag. Sen gick jag hem igen. Åt kantarellmackor med pappa runt köksbordet och pratade politk, när solsken inte längre syntes till. Tänkte att kantarellmackor bode vara en mänskligrättighet. Lördagen slutade inte i fest. Den fortsatte kring det där ovala köksbordet. Ganska mycket i ensamhet, och jag vet inte varför jag inte klagar.
Sunday-funday dagen därpå. Väldigt bokstavligt. För på Stockholms nation åt jag och Emma våfflor och smörgåsar och drack smoothies och hämtade kaffekopp på tekopp. Brunch i all ära, som varade till fyra. För vi låg i varsin soffa och pratade och spelade TP och tiden var inte på tal. Därför blev det så. Jag tror att det är mitt tredje år i rad som jag står i stora hallen på ett intensivpass 17.30 på söndagar. Det är som en efterfest för helgen. Festlig som ofestlig helg. Denna söndag stod efterfesten för min väldigt ofestliga men utomordenligt mysiga helg. Klyschigt much, jag vet. Livet är en klyscha.
För min rubrik är precis vad den huvudsakliga delen av min söndag består av. Blaskigt bakiskaffe som kallnat. Det är det fagraste som finns, ibland. Likväl som bakiskaffet kan vara den mest miserabla delen i livet. Det är lördagen som ger definitonen av vad bakiskaffet faktiskt är. Idag är mitt blaskiga bakiskaffe, som kallnat, fagert. Tack till lördagen.
Kära Julia, som bor på andra sidan av vägen i mitt kvarter, bjöd oss på en middag från himmelrikets ljusaste del. Hon visste sin grej. Trevligheter på trevligheter hos henne, tills trevligheterna expanderade och cykeln trampades till Flogsta, för att årton år fylllda skulle firas. Och ack för roligheterna. Ackackack.Jag fruktar åren i mitt liv då hemmafester bara är tillbakablickar på ungdomsåren. På riktigt. Tack till lördagen som lät mig få definera mitt blaskiga bakiskaffe till något fagert.
Ikväll är kvällen då jag sitter runt mitt ovala köksbord med stearinljus som enda ljuskälla, då jag skriver ner mitt förakt mot internatskolor i en skoluppgift, då jag debuterar med nya tesorter ur tekannan, då jag trycker i mig godis ur "lördagsgodis asken" fastän det är fredag i förhoppning om tankestimulans, då jag lyssnar på The xx på repitition, då jag simmar runt i ensamhetens ensamhet. Ikväll är det fredagskväll , men det gör mig inget att jag sitter här.
Skål för min självgodhet denna afton. Och för er andra, sju läsare.
Det senaste inlägget verkade lite som ett avskedsbrev till livet. Typ, jag dör lycklig nu om det är okej. Så var det då inte. För livet har och ser ut ungefär så här att... Fredagen sa hej och ett försenat firande, för Liza delade samma fras. Hon tyckte vi skulle börja firandet med att skjuta varandra i lag. På Lasergame. Mitt lag vann, inte. Nästan. Och efter att vi skjutit varandra bjöd hon på "sitta-i-timmar-runt-ett-matbord-middag". Jag tackar aldrig nej för sådant.
Så härdades ett pass igenom på Friskis. Morgonpass, det var längesen vi sågs. Och skönt är väl det. En efterlängtat, egentligen alldeles för klent ord för detta påstående, brunch (brunch du är det vackraste jag vet här i livet) på Gillet, med min fantastiska vän Flodda, åts sedan i timmar. Jag har längtat efter den sedan dagen då Flodda, i födelsedagspresent, gav mig denna brunchbjudning. Och så trippade vi på stan. Lol. Trippade av alla ordval. Nej, rullade runt på stan och sedan rullade vi hemåt. Det mörknade i samma veva som Kellan kom, och så satt vi runt mitt köksbord, vi tre. Vi är dem bästa tre.
Det förvånar mig om inte söndagen endast söndagades igenom. Söndag är precis vad söndag är. Måndag med, för den delen. Och de flesta veckodagarna.
Igår åkte jag och Pavlos till Stockholm, mest för att minnas. De tio åren som passerat den dagen då Anna Lindhs liv togs ifrån oss. Minneskonsert i Kungsträdgården, och ett flertal politker och artister gjorde sitt. Det var fint och berörande, och jag rös och lät alla fina citat strömma igenom mig. För det var nog precis vad Anna Lindh ville att vi alla skulle göra.
Så slutade inlägget i tragedi. Men det ska det inte (försöker rädda situationen här va). Mona Sahlin sa ungefär så här "Vi känner sorg när vi minns det tomrum som hon lämnade efter sig. Men låt oss istället glädjas och minnas det rum som hon en gång fyllde." Därmed avslut på hemsktheter.
Alemenackan är färgglad. Synomt med "Det börjar bli mycket nu". Jag vet inte men, jag gillar det. Det ser kreativt och roligt ut.
Jag älskar precis allt på den här bilden. Till och med att den är sne, av otålighet och iver.
Här om dagen råkade jag ha högläsning ur ett utdrag från min hjärna. "Jag har en bra känsla." Sa jag. Och det var pappa som fick höra det. "Det är nog för att du vet att vi ska äta surströmming på söndag." Sa han. Jag tror inte det, men någon vidare analys är väl inte värdig.
Så jag har börjat påminnas om värdet i att må bra. På riktigt, utan förvrängda sanningar och intalanden. Utan att behöva ljuga för sig själv och alla andra, att det är bra, fast det bara är svaret på en längtan man har. Utan att stå framför spegeln och försöka le, men i själva verket har man glömt bort konsten att le, på riktigt. För ingen lycka kommer att skapas för att, för ett tag, tysta ner den. Men det skär i en, att dag för dag se hur folk ständigt bryter sin lycka, omedvetet i förtroende om att faktiskt skapa den. Det finns de som hittar tillbaka till den nedtystade lyckan igen, och det finns de som ständigt söker den. Som vaknar upp och allt de ser är en börda till vardag. Hur alla möjligheter som finns, förtärs. Och jag önskar att jag kunde se igenom varenda en som ger mig svaret "Det är bra!" som en ren och skär lögn, och samtidigt pinar sig igenom ett ansträngande leende. Mitt omedvetna jag har också gjort så. Men mitt medvetna jag vill aldrig glömma det mest värdefullt här, när leendet formas som en avspegling av själen
Jag är säker på att jag omöjligen kan vara den enda som, i slutet av sommaren, slits mellan främst två punkter. 1 Den ångestfyllda tankefloden som medför all vetenskap om vad en tillvaro, sluten med regelbundna rutiner innebär. 2. En inre gormande röst efter rutiner och dess medförande. Hela själen vill liksom fly från den ostrukturerade vardagen och bara springa runt, runt, i ett hamsterhjul.
Välkommen som ovälkommen, reglerna och rutinerna flyttar in i samma tag som sommarnostalgin hittar sin plats och kryper sig tätt inpå en, när höstmörkret förblivit ens vardag. När varken ”Att hänga på bryggan” eller hemmafester i trädgårdar eller caféernas uteserveringar längre till är ett alternativ. Och när staden sover. När sommarflirten förblivit just vad det är. När uppsatserna och proven vill ha ett passionerat evighetsförhållande med dig, du som bara vill leva i singular med allt vad det innebär. När det mest logiska tycks vara den årliga höst – och vinterdepressionen. Och du känner dig temporärt döende. Kom ihåg Dig då. Då när hösten och vintern slår sig ner som en atombomb. Kom ihåg ditt bästa Jag då. Ditt sommarjag.
I år har jag tagit det vuxna och ansvarsfulla beslutet, trots min ännu omyndiga existens. Jag har sparat mitt sommar jag på burk. Så, när jag strosar runt, likt en blodhund med säckar under ögonen, ner till ett par fullkomligt utmattade fötter. Och när jag försöker rota upp mig själv från löv- och snötäcket. Då tar jag fram denna burk, som till och med toppar mammas hemmagjorda jordgubbssylt burk. Jag liksom låter mitt allra bästa jag pysa ut lite granna, titt som tätt i en vardag som fruktats. Gör det du med. Spara ditt allra bästa sommarjag på burk, så att vi varmt kan välkomna hösten. Med sommarmänniskor som utsläpp i atomsfären för att göra tillvaron lite lyckligare.
För jag satt i mitt rum med tända ljus och den stora tekannan och den bästa av alla kellorna i världen, och jag undrade hur många år vi egentligen suttit sådär nu.
För jag, för en sista gång på ett helt år, satt runt älskade Felicias köksbord med Rebecca, och frukost och hallonpaj och vi och några munnar som inte slutade att babbla på. För vi sa hejdå, för en alldeles lång tid. Ett år kan vara en oändlighet, men så minns jag hur många gånger jag ojat för årens rus. Snart ses vi igen. Jag längtar Fellan.
För jag sprang upp två trappor, det var så länge sedan jag gjorde det. Till Lina. Vad jag älskar att våra myskvällar alltid kommer att bestå. Och vad jag hade saknat dem.
För att söndagen söndagades igenom och en invertering på Hemköp med klassen knegades. För Zambia mina vänner.
För att måndagen sa hej igen. För att vi dödskräftade en måndag som denna, jag och mamma och pappa. För att jag har kräftkoma. Och för att hösten faktiskt är här.
Förra helgens sittande runt Fellans köksbord, jag kommer att sakna det såSÅsåSÅåÅ.
