liveteskrivet.blogg.se

Tredje gången jag grät var mot hans bröst i min säng, jag var full och kär och lycklig men ångestfylld.
Jag förstod att det här är början på det jag velat, men slutet.
Hulkade att jag kommer sakna dig.
Hulkade för jag inte längre kan styra över mig själv, att någon annan nu har mitt humör i händerna.
Att det är fritt att utnyttjas.
Att jag flyttar att du flyttar, att det inte finns kvar.
Han strök sin hand genom mitt hår, som lugnet i den abstrakta stormen.

Sedan viskade jag förlåt.

Fjärde gången jag grät var återigen i offentligheten, det var så naket.
Jag satt på tåget och hade Cissi i telefon och pratade om det som tynger oss och det som gör oss lyckliga, sörjde och glädjes åt varandra.
Så läste Cissi upp ett sms, som skulle kunnat vara ett sms från perfekt men som plötsligt dök upp mitt i den stimmiga vardagen,
jag vet inte om det var för tröttheten,om det för det vi tidigare hade pratat om eller om det bara var så enkelt att det hon läste upp var så fint att tårarna vägrade rationaliseras.
Sänkte huvudet och viskade, snälla Cissi vänta, jag kan inte gråta så här mycket just här. Vänta snälla.

Femte gången jag grät grät jag medan han var på färjan på väg hem till Frankrike. Jag visste hela tiden att just precis det skulle hända, men inte vad som skulle bli av mig. Jag är ofta ensam, men nu dör jag av ensamheten tänkte jag. Gick fram och tillbaka i lägenheten för att mota tårar av ångest. Sedan exploderade jag ungefär, sjönk ner i soffan och visualiserade hur han för varje sekund som gick kom längre bort ifrån mig. Vi hann aldrig säga hejdå på riktig, vi sa att på måndag, då hittar vi någonstans att bo tillsammans, sedan kysste vi varandra som om vi skulle ses dagen efter.
Men så var han tvugen att åka tidigare än väntat och vi hann aldrig fysiskt säga hejdå och det värker i hela, hela mig.
Nu finns en tid, människor, olika drömmar och olika liv mellan oss.
Och råden jag ger andra är inte längre mottagliga, att med tiden så går det över.
Jag vet det, men det är sorg i sig, att vara nykär och aktivt försöka motarbeta det.

Jag kan räkna på mina fingrar hur många gånger jag gråtit här.
Fem.
Jag vill skriva om det i olika delar.

Innan jag grät den första gången var jag förvånad över just det, att jag inte hade gråtit fastän jag många gånger verkligen borde ha gjort det.
Det är mycket jag kunnat gråta över.
Bostadskrisen i början, dejten som aldrig blev av, det som i världen sker, att vara trött, saknad efter något, disken som inte diskas.
Men första gången jag grät satt jag i biosalongen på Dukes Komedia, jag skulle se A Syrian Love Story och förstod att det skulle lämna mig i ett visst tillstånd.
Typ, denna-värld-är-så-fucked-och-här-sitter-jag-och-har-det-bra-och-gör-inget-åt-denna-fucked-up-värld.
Men jag gråter mer sällan nu förtiden, inte för att jag tidigare varit svag eller för att jag blivit starkare.
Jag tror bara, helt ärligt, att jag inte har mod att vika mig för mig själv på ett så ytterst fysiskt sätt som gråt innebär.
Men jag skulle få smaka på gråt.
Det tog mig utan en onödig överdrift för att försöka dramatisera det här inlägget, två sekunder.
Jag vet inte om det var det arabiska spårket som berörde, relationen mellan paret från Syrien, det bisarra eländet som blivit konstant
Eller att det bara egentligen krävdes ungefär noll till gråt.
Jag grät hela filmen, det gjorde inte folk, men jag bara grät och grät och grät.
Hulkade, skämdes och grät.
Nöp mig i armen, för de brevid verkade tycka synd om mig.
Och det vill jag inte, att folk ska tycka synd om mig.
När jag promenerade hem var allt kallt och fult.
när jag kom hem kändes det som att ingen förstod någonting.
Sedan dröjde det till gråt.

Andra gången jag grät grät jag på väg hem från det som var planerat att bli en kväll ute men aldrig blev en kväll ute.
Jag hade ätit middag med vänner och druckit ginger wine i vår lägenhet trots att de var bakis som fan
Och precis när de hade lämnat mig fick jag ett frågande sms om jag skulle ut och jag tänkte att,
jag inte borde gå ut ikväll, inte ikväll igen, och jag jobbar imorgon och.
Men, vad kommer jag ångra mest.
Jag sprang till närmsta affär för att köpa alkohol. Stängt.
Testade nästa, stängt. Förstod att jag verkligen var sent ute, men jag hade ju bestämt mig nu.
Sprang gatan ner, öppet.
Köpte dyr öl med andan i halsen för att sedan springa samma gata upp igen.
Hällde i mig ölen medan jag sminkade mig i badrumsspegeln i all världens stress.
Jag kände mig ovanligt snygg.
Gick förbi jobbet på vägen, hoppades på att killen jag är kär i skulle jobba,
det gjorde han givetvis inte.
Jag som hade dubbelcheckat jobbschemat, han skulle ju jobba.
Köpte sju shots, en vardera för de som var kvar på puben.
Vi shottade tillsammans innan jag sprang till buss nummer 1.
Det var kallt, jag hade min nylontröja på mig och jag kände duggregnet mot mitt nytvättade hår.
Bussen stannade, jag hoppade av och allt var bara tyst, stilla, mörk.
Allt var fel.
Fel hållplats, fel adress och noll procent batteri på mobilen.
Några män i en post office kiosk iaktog mig i mitt vilseledda och sömningt fulla tillstånd, hånflinade och frågade med ett bristande garv om jag väntade på någon.
Jag väntar på allt tänkte jag och i all frustration skrek jag YES, I'M WAITING FOR MY FRIENDS.
Och de bara Oh eheheh.
Sedan satte jag mig mot husväggen, tänkte återigen att jag väntar på allt.
Bussen hade slutat gå, inte för att jag ändå skulle ha råd med fyra pund för en one way ticket, men ändå.
Så jag gick hem, i fyrtio minuter. Grät, inte i fyrtio minuter, men jag grät.