liveteskrivet.blogg.se

För i fredags la jag in kycklingfileer i ugnen och hoppades på det bästa. Bosse kom på middag och det hade jag saknat. Mycket. Vi cyklade till Svandamshallarna för att gå på Oskar Linnros spelning. Det bara kändes som att han var en av kompisarna i ens kompisgäng, det kändes så nära. Jag älskade det, verkligen. Och jag bara insåg hur snabbt sommaren blåste bort. För jag minns det så väl, när jag låg på vår lilla gräsmatta med Linnros nya album i hörlurarna. Det var dagen då vi fick sommarlov och jag trodde det var nyss, men tydligen inte. Och även fast han sa att han inte kunde dansa, så ville jag endast hoppa på honom när han stod där och rörde på sin kropp. 

 

Lördag och mamma var ledig. Långfrukost i alla ära. Och pappa har börjat med en fantastisk vana; att köpa nybakat bröd på väg hem efter nattjobbet. Senså tog jag och mamma oss ner till en nostalgitripp, drog upp nostalgi, slängde nostalgi, dilemmade mellan att spara nostalgi, hittade nostalgi. Ja, vi var nere i källaren för att rensa. Och för att göra plats åt sommarmöblerna. Har jag sagt att sommaren precis blåste bort? Mm tiden du ställer mig i kris. Och någon gång vid fyra tog jag mig till stadsteatern för att hämta två biljetter till föreställningen "Min vän facisten", för att den skulle jag skriva recension om till tidningen. Så jag fick med mig Nils och fastän vi nog sänkte den genomsnittliga åldern på publiken, så var det kul. Jag gav den betyget 8/10, och kom på att "Kanske överdrev jag?". Äh. Vi kom ut från teatern till mörker, ja. Sa jag att sommaren blåste bort? Mm. Så tog vi oss en promenad längs ån och slutade upp på en parkbänk där någonstans.

Och någon gång vid tio cyklade jag till hemmafest i samma kvarter. För hemmafester händer knappt i mina kvarter. Men det gjorde det nu så jag tog tillfälle i akt. Där ramlade folk in som om folk aldrig sett folk. Sånt är kul om man inte bor i festhuset. Så att säga. 

Och så tränade jag och mamma efter det oså åts det middag ute och där kom far med i bilden. SENSÅ CYKLADE JAG TILL ICA OCH KÖPTE GODIS FÖR ATT BARA FÅ VARA MED DET OCH MAMMA OCH NU SOVER MAMMA OCH JAG SITTER HÄR, ÖVERGIVEN, MED EN SKÅL OCH BEIRUT SOM BAKGRUNDS MUSIK. Det var allt, från mig. 

Hmm. Hej. Kanske. "Det är mycket nu" Eller nått. Eller, det har varit mycket och nu är det nästan ingenting annat än det jag vill. Ni vet när en illustration av en dimma lägger sig för vardagen, och man bara inte riktigt kan se klart? Mm, så kan vardagen se ut när kalendern har 0 millimetrar kvar att kladda på. Så, det har varit mycket. Kul saker att notera:

Filmkväll, för att jag ju är en sådan filmfantast (nej), hos fantasticSofia med gänget utan namn. Det var fredag då och asfalten låg sådär höstligt tom på väg hem.

 

Födelsedag har firats för Bill i form av middag och debutbesök i hennes ny hem. För nu bor Bill så där nära mig att max en och en halv låt hinner spelas i mina hörlurar tills jag är framme. 

 

Och jag har ring 112. För en fåtölj i verkstaden på vår gård stod i lågor. Är jag en hjälte eller är jag en hjälte ja jag är en hjälte. 

 

Kristinas sjutton år i staden har också firats. Med en brunch hos henne och sånt där fantastisk som ingår. För att sedan rulla hem. Och bara stanna i hemmet alldeles gödande och för att läsa klart 1984:s allra sista sidor. Nu ses vi nog aldrig mer igen. 

 

Jag har fått ett mail från SSU då rubriken löd så här: Välkommen till Bryssel!  Ja, för dit ska jag i slutet av november med tjugo andra. Vi ska besöka EU och sånt PK som man kan göra. 

 

Över telefon har jag intervjuat Alex Schulman till nästa nummer av WORD. Ja alltså. Det var lite märkligt att ha honom som senast uppringda kontakt i min samtalslista. 

 

 

 

 

 

Kanske var alltihopa bara ren och skär tur. Kanske för att vi bestämde oss för att vi skulle vara vi. Och att vi skulle ha en oförglömmlig tid tillsammans. Bara några dagar. För att allting var oförutsägbart mest varenda minut av vår vakna tid. Och tiden hade aldrig förr varit så vaken som den var då. De där dagarna, sent in på Junimånaden. Mellan dominansen av nyongröna tält för att tappa bort varanda och för att vinglandes, i en dubbelvärld, hitta tillbaka igen. Till dubbelt av det geniuna. Att förälska sig i varje människa för varje personlighet i varje musikton till festivalmat i all ära. För att komma över allt man lämnade bakom sig där hemma och få det svart på vitt, att det finns något bättre än att snöa in sig i något som borde lämnas. Inga steg tunga. Inga hjärtan brustna. Bara lätta steg att trippa på fastän leran ville dra ner oss. Bara lätta hjärtan villiga att fångas upp av vem som helst. Pånyttfödda i en låtsasvärld för några dagar. För att kyssa andra läppar än något som redan var bekant. För att kanske aldrig mer ses igen. För att tänja röstens gränser och för att ibland tysta ner sig själv, sluta ögonen och ta in ögoblicket. Ta in det som var där och då. För att få känna eldslingan genonom den pulserande kroppen. Och dansa. Vi dansade som om benen skulle aputeras bort, som om inga andra såg. Fast allt vi gjorde var att stå tätt intill människor, människor som vi aldrig tidigare stått nära, som vi kom närmare, som vi tidigare aldrig mött och som aldrig möts igen. 

Upptäckten av att finna charmen i allt som tidigare aldrig uppmärksammats. Ljummen öl, kalla kvällar och lera, för till och med det saknas ibland. 

Så jag har gått i skolan i tre av vad som borde vara fem dagar. Och jag borde ha studerat som studiedagar är till för. Det har jag väl gjort lika mycket som jag inte alls har gjort det. Tolkningspåstående kan man tycka.

  

För jag har ändå pluggat och jag har tränat mina endorfinpass och jag har köpt nybakat, varmt, bröd därpå. Jag har hängt med lite SSU:are för att laga boliviansk mat tillsammans och för att diskutera Boliva. Och vet ni, jag har mailat Gudrun Schyman och fått svar från henne. Rosendals feministiska förening, fan vad vi ska rocka. Jag har hängt med släkten för att senare cykla några hundra meter bort till Kellan för att bara vara så där som man är, med Flodda dessutom. Så idag tänkte jag plugga men jag satt istället på café, åter igen Stationen och återigen på samma platser, med Nils i sex om inte fler timmar. Rekord. Så tog han tåget och jag tog min cykel hem. Nu sitter jag insjunken i soffan med mamma och te och naturgodis och en film att strötitta på. Och Veronica Maggios nya album är bakgrundsmusiken till mitt liv. 

 

Är sittandes på samma plats. I samma ställning. Runt samma bord. Med samma tekopp. För att skriva något ovettigt här igen. Hösten kommer närmare inpå på för varje gång, kanske det enda märkbara i min omgivning. Jag har nog fått det svart på vitt, att hösten inte behöver tränga sig in i hela mig för det. Jag behöver inte sympatisera med löven som faller mot den blötsa asfalten. Och det finns ingenting längre som tyder på att mitt inre ska dra sig, likt termomenterns dragningskraft, till 0. Efter en tid som pessimistkärring blir man optimist, tydligen. Livet är kul. Så kul. 

 

Klockan tio en söndag och jag stresscyklade, i vanlig ordning, till Grand för seminariedag med SSU, "Med hat som verktyg." Från tio till någon gång efter fyra, och varenda minut var givande. Alla borde varit där, där uppe i det mysigt mörka cafét på Grand. Där, med så där geniunt mysiga människor.

För att sedan stresscykla hem igen. Där hemma öppnade Flodda dörren för mig. Mm hon hos mig. Och vi tog oss till tåget som förde oss till Stockholm. Med varsin paj och varsin Estrella. För att sedan hoppa på spårvagnen till Cirkus. Vad jag älskar oss. När vi står där inne på Cirkus och när MGMT spelar. När bara vi vet varför vi skrattar och tittar upp mot Cirkus röda tak, dit skratten tar oss. Och när vi klämmer åt varandras fingrar för att inte verka uppenbara. Då när Kids och Elctric feel spelas och vi dansar i neonljus till en så komisk tillvaro. Jag älskar att vara sjutton med Flodda. Så tog vi tåget hem till Uppsala igen. Och hela tågresan satt vi inne på en trång toalett för att inte bli ruinerade på yttligare 81 spänn. 

Så hamnade vi på mitt rum efter allt. Och vi skrattade nog åt oss, tills vi somnade.