Jag har hatat det här året tills jag blivit likgiltig. Tills jag bara tänkt att, låt gå. Låt det här jävla året gå. Och jag har jag älskat varenda vaken sekund. Tills jag bara tänkt att, det här är allt jag önskar.Jag har nog aldrig tidigare tappat så mycket av mig själv, varken som subjekt eller objekt. Och jag har aldrig tidigare funnit mig själv så mycket, aldrig tidigare fått upp ögonen för hur värd varenda del av mig själv är. Aldrig tidigare blivit medveten om hur viktig hela jag är. Jag har aldrig känt mig så utsliten, så utriven, så jävla skör. Och jag har aldrig känt mig så euforisk, så fylld av lyckorus och förväntningar. Jag har aldrig tidigare saknat så mycket av det som tidigare varit och jag har aldrig tidigare längtat så mycket efter det som kommer, men samtidigt älskat samtiden. Jag har tittat mig själv i spegel, stirrat mig blind, tittat på mig själv som om det vore det tomma intet. Försökt hitta leendet igen. Och jag har tittat på mig själv i spegeln, för nöjets skull, tittat på mig själv för att jag tyckt om min spegelbild, för att jag blivit glad av att se på mig. Och hittat ett bättre leende än någonsin förut. Jag har vågat släppa på ett instängt tankeflöde. Och vågat vara okej med att det inte alls varit okej, lärt mig att livet faktiskt kan vara så. Jag har försökt att hitta en genväg för en utväg, för att hitta en bättre väg. Och jag har lärt mig att genvägar för utvägar är påhitt. Jag har förstått att dessa jävla vägar lärt mig allt. Jag har gjort mig av med sådant som betytt något förut. Jag har funnit sådant som betyder än mer. Sömlösa nätter, för att jag oroat mig, för att jag bekymrat mig, för att jag ångrat mig, för att jag sårats. Sömnlösa nätter, för att jag varit alldeles för upprymd av förväntan, för att jag inte velat bli av med dygnet, för att jag haft för mycket energi för att låta sömnen ta den ifrån mig. Jag har tappade bort min självrespekt, jag har trott att den sprungit bort för att aldrig någonsin hitta tillbaka till mig igen. Och jag har haft så himla fel, för självrespekten hade aldrig sprungit iväg. Den låg bara och dammade inom mig, tills jag storstädade och rensade allt smuts som orsakade dammet. Och jag har aldrig någonsin stått upp för mig själv så mycket. Jag har slutat acceptera bara för att acceptera.
Jag har förstått att lyckan kommer inifrån, och ingen annan jävla stans.
Jag önskade bara att jag visste mer om mitt allra bästa jag under året. Att jag skulle vara medveten om att jag skulle hitta tillbaks igen. Att mitt allra bästa jag aldrig skulle få skymmas, aldrig förtvinas, alltid värderas, alltid älskas. För även om mitt allra bästa jag inte alltid kommer att vara i dess bästa form, och även fast det alltid kommer att finnas någon som kommer att vilja ändra på det bästa av mig, som inte kommer att acceptera mig för den jag är, så kommer mitt allra bästa jag alltid att finnas. Och det är det som är mest värt, för att ens kunna värdera något annat.
Jag har aldrig lärt mig så mycket om mig själv som det här året har lärt mig.
För en månad sen, eller något sånt, så var jag faktiskt här. Det var fint och jag kommer tillbaka för att turista mer. För att äta fler musslor, för att äta fler belgiska våfflor toppade med choklad, jordgubbar och banan, för att leta ställen att gå till med kartan, för att strosa runt obegränsat, för att lära mig än mer om Eu, för att faktiskt dricka belgisk öl aka Leffe, för att sitta på resaturanger för att prata en jävla massa skit och en jävla massa viktigt, och för att inte glömma att röja runt i världens bästa secondhand butik. Jo men Bryssel var bra och lärorikt.
Kan vi bara vänta lite grann. Ursäkta. Vänta lite. Jag hänge... Nä okej ingen väntar på mig i det här jävla livet. Var i helvete tar tiden vägen. Förstår ingenting alls. Det är nog inte meningen att man ska förstå det här så kallade livet heller.
Kellan bjöd oss på julmiddag i fredags. Så himla mysig är hon. Det var ingenting alls som fattades den kvällen. Att äta och prata om allt och ganska mycket till, det är det som räcker för att det ska bli bra.
Tog en promenad längs ån. Senså började snön yra, den var dock inte kommen för att stanna. Åt frukost och tittade på jukalendern och läste tidningen och pluggade. Sedan fick det vara nog och jag tog pendeln till Stockholm för att hoppa av vid Söder och bli uppmöten av Nils. Han är en sån student som inte kan relatera till att studentlivet är hårt, nä. Inte alls. Inte när man bor i en liten lägenhet på söder och har högt i tak och stora fönster och har utsikt över vattnet. Nä, inte alls. Så vi hängde i hans lägenhet hela resten av lördagen och timmarna rusade på, som de gör när man inte har det förtaskigt. Hoppade på sista pendeln hem,sedan strosade jag till mitt i kylan.
Söndag. Var inte i mitt bästa esse men försökte vara i mitt bästa esse. Ni vet, men låtsas som att man är pigg och glad och produktiv. Så man gör saker för att söka bekräftelse, från sig själv. Man liksom pluggar, tränar, donar och låtsas att man är nöjd med tillvaron. Ja, relatera nu förfan.
Och nu är det mitt i veckan, det enda jag inte gjort halva veckan är att prioritera sömnen. Livet har istället hunnit med att gå i skolan, plugga, redaktionsmöte, träning, julavslutning med ssu, lite mer plugg, sista jävla provet, RFF-möte OCH igår kom jag hema och bara var. Som man vanligtvis inte är. Så hängde jag med min älskade bror därefter medan jag gjorde pannkakssmet och vi lyssnade på Frank Ocean. Senså kom Flodda hit och vi gräddade pannkakorna för sedan sitta på mitt rum och varva ätning och prat om allt i hela jävla världen, tills vi somnade. Får aldrig nog av oss.
Känns ju nästan påtvingat. Ja, det här med att skriva om helgerna. Men vi låtsas som att det är helhjärtat, för det verkar ju ändå lite så. Och det här är utdrag från helgen förra veckan.
En fredagkväll och jag satt i köket och varvade plugg med att forma lussebullar. Har saknat att ha lussebullar i frysen, för att kunna värma de när man själv är som en frys, typ. Och som grädden på moset; när man är sådär rödmosig och härligt snorig. Nä nu har mina romantiseringar av livet gått överstyr.
Lördagsmorgon, och jag började den med att baka julbröd. Har saknat det med. Försökte få saker och ting gjorda där på lördagen, det är kanske inte alltid det mest fantastiska här i livet. Att få saker gjorda, för inget blir ju förfan till fullo gjort. Det blev mörkt och jag lagade middag i min ensamthet medan jag spelade Movits, högt, ur högtalarna. Timmar senare och Flodda plingade på dörren, och vi spelade ännu mer Movits och satt i köket och pratade en massa jävla bra saker som vi gör. Så tog vi oss till Svandamshallarna för att se Movits, på riktigt. Vi dansade och skrek med till det som var möjligt. Och så låtsades vi kanske som att vi var på festival igen. Kul jävla kväll.
Söndagen söndagades igenom. Långfrukost, plugg, friskis och en söndagsmiddag som innebär att det är fler levande ljus än vanligt och att vi är fyra runt bordet, och inte en eller två.
Fyfan aja hejhej. Måste göra något åt den här bloggen. Är fortfarande kvävd, men det är lugnt. Jag klarar mig. Tror jag.
En lördag, för snart två veckor sedan, och jag och Bosse tittade på (tycker vi håller tabben för oss själva Bosse, om du ser det här) premiären av teatern En julsaga. Den var inte som den verkar. För det verkar som om vi mös till något nostalgiskt och harmoniskt. Fel. Det här var en kallakårar teater. Bosse var räddast. Hon nöp till mig i var och varannan scen. Den var rysande och lysande, skrev jag i recensionen till Word, och gav den 7/10 möjliga.
Senså var det arton-och tjugoårsfirande för våra barndomsvänner. På riktigt, jag förstod nog aldrig att vi skulle växa upp. Att växa upp kändes så jävla långt ifrån vår lilla klubb som vi startade när vi var i mellanstadieåldern. Det kändes så omöjligt långt bort. Jag tror vi längtade dit, utan att veta varför. Det är väl mest nu jag kan svara på varför; för vi blev något. Vi blev en egen person. Men jag minns när vi alltid var i barnvagnsförrådet i vårt kvarter, som vi gjorde om till en klubb. Och jag minns när vi värnade om våra gosedjur som om det vore våra barn. Så minns jag sommrarna och hur vi sprang runt hela kvarteret, för att sedan sakna varandra när de åkte till sin sommarstuga och jag var kvar i stan. Men jag saknar inte att inte kunna få vara egen, att inte kunna forma mitt liv. Tack för mig. Nu återgår jag till det jag faktiskt tänkte skriva om; firandet. Alltså ursäkta för att jag inte kan hålla någon struktur i den här jävla bloggen. Men det var mysigt!! Och jag och Bosse kände oss extremt små. För vi var tvugna att agera minderåriga, och minderåriga har inte samma rättigheter.
Ja. Hur i helvete blev det första advent? Den här frågan ställer jag varenda år, och varenda år säger jag att; nä men det här året har gått snabbast av dem alla åren. Och jag säger nog samma mening nu. Efter att ha bakat vidriga kakor, så cyklade jag med dem till Emma. Hon styrde upp adventsfika för hela klassen, i all jävla stress. Så himla bra. Oså kom jag på att det enda jag vill här i livet är att äta pepparkaksdeg.
För tillfället sitter jag på toaletten och skriver. The place to be. :P
Mm. Satt.. Japp :-) Det var väl mest det. Kände mig skön och nu slutade det upp med att jag kände mig asOskön, för jag vet inte vad jag ska skriva. Inte för att jag saknar ord för mitt fabliv, utan mer för att jag inte vet. Jag vet inte. Så jävla påfrestande mening, att man inte vet. Jag borde nog använda den meningen mer, men jag vågar inte. Jag vägrar att inte veta. Det är dumt. Kanske borde det komma ett inlägg om de fina dagarna i Bryssel eller om den najsig helgen som kom och gick, men jag vet inte. Det borde kanske inte det trots allt. Jag vet ju inte, helt plötsligt.
