Vad jag vet av livet just nu så är det att jag sitter och lyssnar på dansk rapp. Med min tekopp som innefattar jorden och en uppäten Ben & Jerry brevid. Och praliner. Jordgubbar också. Just här passar Wellas reklam med slogan "Because you're worth it." Så ska jag stå på sidan om och ba "YES I totally AM!".
Annars har livet erbjudit mycket men ändå lite. Känns som att jag ryckt tag i det så kallade liv jag har. Och utnyttjatt det, kanske. Utnyttjat det till att plugga. Utnyttjat det till att träna. Utnyttjat det till att vara med de finaste människorna . Utnyttjat det till att baka. Utnyttjat det till att jobba. Det har inte varit latjolajban hela tiden, men varför skulle det vara det hallåå.
Det är ju söndag idag och jag borde ha söndagsångest men det har jag inte. För det är långhelg. Om långhelg skulle vara en människa skulle jag skeda med hen. Efter en förjävligt hetsig dag i fredags, alltså ibland väljer jag hetsandet själv, satt jag och mysarna i Kristina(den fina)s vardagsrum. Och 12439/12436 stod mysfaktorn på. På lördagen knegades det på Fågelsången i Gränby. Och vad som perfekt kom därefter var en middag på Thai Village och bio på det. Med mina sega aka Asta och Manda. Babsen in life, som födelsedagspresent bjöd de mig på hela jävla köpet. Och, det var det mysigaste.
För att återkoppla första stycken till sista stycket: Idag kände jag mig som fjorton igen, för att jag åter igen stod inne på Café Linné och jobbade. Nostalgi för att inte tala om annat. Slutade sju och åt middag och hade mig, för att senare gå in på stycke nummer 1. Tyvärr ska stycke nummer 1 avlsutas, rättså nu. Herrå.
Den som säger att hat är den värsta känslan vet rätt så lite om känslan av likgiltighet. Att hata händer sällan, jag minns knappt vad jag hatade sist. Och jag hatar knappt längre. Men jag vet hur det känns, som att en ljusslinga i kroppen som ända från hårcellerna till fötterna fattar eld. Hur varenda nerv och ven och kapilär (och om jag var biolog skulle jag kunna fortsätta med alla kroppens delar) bränns i hela kroppen. Ingenstans känns det inte. Att hata kanske känns som ett verb i singular men det är i plural av all världens form. Det är så skarpt och tydligt, men ändå så splittrat att du ibland (ofta) kan hitta spottloskor av det som du trodde var motsatsen. Trots att du skräms av vad de säger om den värsta känslan finner du alltid en eftersträvan av något jävligt slag. I bästa fall motivation till att framhäva hur mycket mer du kan än vad just hatet härstammar ifrån. Just hatet är inte nyckeln den där dörren i livet med en tydlig välkommsskylt "Välkommen- Här kommer du må så dåligt att du varken kommer veta ut eller in av ditt liv! ". Nej. Hatet är positivt. Det är det som stärker dig, som får dig att avstå och som får dig att avskräckas av det som fick känslan att bubbla upp. Det är det som driver dig framåt, som låter dig uppskatta det som kommer efter hatet.
Men känslan av likgilitghet. Nej, det är alldeles komplicerad för att kunna ge sig in på. För det känns ingenting alls. Och det är just det som är det mest förjävliga. Det är inte likgiltigheten man strävar efter när man sjunger med till Melissa Horns fraser "Jag önska att jag var en sådan som inte kände alls". Nej, man vill känna det som ska kännas för att ta sig framåt. Ibland är det bra när man inte känner något för vissa punkter. Men när allt känns ingenting, då inser man hur värdefullt det är att åtminstone känna något förjävligt.
Vaknar upp och ser Signe och Vera sovandes. Vet då inte hur det gick till. Lol xP. Nej men fick med mig goaste hemsläpet igår efter att ha strosat runt i staden pga vet inte. Vi somnade sent efter, ni vet, det obligatoriska sova-över-pratet. Gjorde i ordning frukost när jag vaknade, för tidigt, och sedan.... (Känn spänningen).... (Virveltrummor).... Satt vi oss ute på gården och käkade och mös (!!!!). Viktigt att notera: Vi frös inte, alls. Jag kan känna hur sarkastiskt det där lät, men det är den absolut fullständiga sanningen.
Naturkunskapsplugg, kaffe och blåbärssoppa, kom därnäst. Ville mest bara sitta kvar i solen, men det skulle vara alldeles för bra för att vara sant. Happ och senså togs en promenad med August innan Anna-lena (aka friskisledare) väntade på mig. Eller så hade väl jag väntat på henne ( :/ ). Endorfiner gånger hurmycketsomhelst efter hennes pass.
Så efter att middagen hade ätits upp gormade naturkunskapsboken efter mig, igen. Snälla, låt mig va. Lite svagt sa jag att "Vill helst inte...". Men det sket hen fullständigt i, så aa. Har hängt med den bitchen hela kvällen. Säger bara tur att min nya (fantastiska) tekopp, som jag fick igår, sällskapade mig. Nu vill och borde jag hänga med sängen. Herrå för ikväll.
(Räck upp en hand om ni också har kvar sådana här spisplattor. Aha igen räckte upp handen alltså? OK)
Igår var det så mycket kärlek samlat runt mitt köksbord. Och lite över allt i lägenheten som egentligen är för liten för att få plats med så överflödig kärlek. På buffébordet fanns det som kanske skulle tyckas vara en kulturkrock. Men kulturkrockar existerar inte i min värld så jag blandade allt från mossaka till gravad lax. Det var rättså fett. Senså fixade jag en efterrätt med risk för Hepatit A (förtränger skiten).
Efter all stress och tidsoptimists gnäll från mig själv, så kände jag mig så lycklig med mina väninnor (som min mamma säger) igår så jagvetintevad. Och jag fick så fina presenter så jagvetintehellervad. De här tjejerna vet precis på pricken vad jag tycker om. För att återigen vara söndagsdjup (som blev mitt tema för dagen på twitter) så älskar jag de mer än så mycket annat jag kan komma på.
Ena dagen kan det kännas som att alla förjävliga känslor kväver en, medan det nästa dag kan kännas som om de aldrig någonsin ens varit i närhet av att existera. Jag kanske verkar vara ett känslovrak här, men jag tror mest att det bara är den osminkade sanningen om hur det är att vara sjutton, och däromkring.
Igår fick jag jävligt mycket endorfiner eftersom att 1. Åt långfrukost tillsammans med Michaela&Dashas podecast (<3) 2. Det var varmt (!!!!) och soligt och jag strosade runt med solglasögon. 3. Hälsade på Melle med Kristina och kände bara att nu SKA du allt bli frisk Mellis. 4. När jag sprang (?) på crosstrainern och hade en kilometer av åtta kilometer kvar så höjdes musiken ur högtalarna på Friskis och det kändes som "afterschool" med mig själv, släppte loss som nå jävla vet inte vad och tänkte att vad tror de här om mig och sen tänkte jag direkt efter att de får tro vad de vill för jag är snart framme. Och jag kom fram och livet klappade mig på min blöta axel. 5. Hemma upptäckte jag att den fantastiska räksoppan fanns kvar OCH även gravad lax OCH så hittade jag en avokado (gravadlax + avokado+ macka = <3) 6. Pappa gjorde drinkar, enligt honom var det lillA lördag, så aa satt och drack en alkoholfri drink till plugget.
Utöver det så gjorde jag ju helvetes tråkiga saker också. Och jag kände aboslut inte endorfinerna genom hela dagen. Men så mycket kan man inte förvänta sig av livet, så jag lät ovanstående ta över.
Förträngde dagen med cirkelfys (<3 det är värt ett hjärta) och den efterlängtade middagen med Flodda. Oftast är det, det absolut bästa med vardagen. Senså fixade vi ihop te och satt inne på mitt rum och lyssnade på Michela & Dashas podecast. Kändes som att det var vi fyra i mitt rum, för vi varvade mellan att prata om sånt som bara vi förstår också. Tyckte att tiden kunde stanna där faktiskt.
Försöker räkna ihop hur många timmars sömn jag kommer att få inatt. Som det ser ut nu bådar det inte gott, just därför undrar jag även varför jag sitter och skriver här. Känner att Zara Larssons låt Uncoverd, med meningen "Nobody knows" passar bra in här (lol xP)
Cyklar hem i evighetsregnet, under den oförändligt gråa himlen och nedför evighetsbacken.
Cyklar med jackan uppknäppt, så jag känner hur både regnet och blåsten når in i mig. Men regnet skadar redan så det spelar ingen roll egentligen.
Cyklar förbi paret, eller vad vet jag egentligen, som tätt intill sitter bredvid varandra på uteserveringen. Trots i princip allt, känns det som. De verkar tycka att det är värt det, och det är väl så det ska kännas.
Cyklar förbi buss nummer jagkommerinteihåg, fast busschuffören också ville förbi. Trots att musiken som spelas från mina hörlurar är maximal kan jag höra hur cyklisten bakom mig skriker. Skriker för att allt är så bråttom.
Cyklar förbi platsen jag aldrig mer ska stå på, samtidigt som jag vill sjunga "Så många platser lever inte mer" och "Inget här är heligt mer, inte som när jag försökte få dig att le."
Där kommer det alltid vara lugnt och behagligt. Så helst får mina kusiner komma hem från deras resor långt bort här ifrån så får vi hänga i lugnet. Och sommaren får verkligen komma. Fast egentligen brukar den bara svänga förbi. Det kan kännas som ett fikabesök ibland, "Tack för kaffet!" och vips så ska det vara dags att byta kaffefilter, igen.
Och hela veckan har man längtat efter att få rota upp dem där känslorna som aldrig på naturlig väg kommer i bruk. Ibland känner man sig så omedveten om att dem ens finns i den fullbokade varadagen där somliga känslor varken har någon plats eller tid. Dem är så undansopade och ofta så utpinade att det knappt finns något kvar av dem. Men så vissa helger hinner de ikapp. Och då står man där eller så dansar man eller sitter i ett annat rum än sitt eget och det kan kännas som att man plösligt har dem i handen.
Att man kan längta så mycket efter att få känna något. Det är ibland så intensiva timmar av känslor att man kan tycka att morgondagens ångest och ångeststräckan därefter är värt det, att just det som rubbar ens vardag är värt det och mörheten i kroppen, ja det är också värt det.
Det är någonstans under söndagen, när lördagen har lagt sig, som man kommer underfunn med att det kanske ändå är bättre att självmant gräva fram de där, jävliga som fantastiska, känslorna. Lite när man vill, lite då och då, lite när det behövs och lite bara för att känna sig mer levande.
Söndag. Och jag vaknade alldels för tidigt efter icke tidig sänggång. Flodda skulle plocka upp sin väska hos mig och då passade vi också på att hänga i solen. Två möra vänner (jag älskar ordet mör för det känns så grovt). Vet inget som ens var i närheten av den behövliga stund jag hade med henne idag. Fast allt har ju sitt slut och på söndagar är allt det som ska ta slut så mycket tydligare, så det blev inte helt och hållet kul när hon tog sitt pick och pack och lunkade till bussen.
Har försökt mig på att, ja men ni vet, ta tag i livet. Det var mycket i mig som sa att "Sorry men det blir inge ta tag i livet idag" och kanske lika mycket fanns det något i mig som sa att "Är du helt jävla dum i huvuduet?(??!?) Ta tag i ditt liv innan livet tar tag i dig och då jävlar blir det problem." Så jag gjorde något där i mellan. Kanske inte lyckades med något av det men jag försökte. Försökte mig på lite plugg och begav mig till Friskis (kändes som efterfest).
Uppdukat på köksbordet var det rester i massor. Det smakade rester men smaken av rester är just den som smakar. De där resterna kunde jag relatera med mitt liv. Det lät sorgligt, jag vet, men jag gillar rester så det är ju tur.
Nu hänger jag med den största tekoppen jag har och Ben Howards röst från datorn. Och även fast dataljudet suger så är det soft en Söndag i april trots allt.
Alla samlades hos Oliver för att fira honom och Inesoo, och när jag säger alla då menar jag alla dem som jag tycker om. Dansade livet av mig i färgglatt och med alla andra färgglada. Och har jag gjort det under en kväll då är det sannerligen en kväll att hänga i granen. Så mycket loveililove i luften med er.
Och efter halv fem fick jag helg för det är då jag slutar skolan på fredagar.(...) Vi åt födelsedagsmiddag för mig hemma och jag kunde känna hur lugnet efter veckan satte fart där. Laxen var god och eftersom vi knappt äter middagar allihopa tillsammans så var det lite extra mysigt tillsammans med det väldigt gråa vädret utanför.
Till åtta kom min fredagsdejt, Bosse aka Josefine <3. I timmar satt vi på mattan i mitt rum, likt pensionärer bänkade framför Skavlan, som gästades av Håkan. Och en massa babbel tills klockan närmade sig två.
Vaknade upp och dukade upp brunch. (Brunch, jag älskar dig). Och vi åt tills vi bokstavligen inte kunde stå mer, det var nära en "tillbaka- till- sängen-och-sova-pga-mätt" situation. Men den tiden fanns så lite, istället cyklade vi ner till stan och hatade vädret mer än mycket annat.
Ni vet när det okontrollerat rinner ner tårar längs kinden och någon som ser det utifrån kan tolka det som en kran som inte riktigt har stängts av helt, utan bara fortsätter droppa? Så frågar den som utifrån kan se, hur det egentligen är. Och man svarar att man bara är trött. Snabbt går det att svara också. Trött brukar man vara lite hit och dit, men oftast är det inte sanningen till de där tårarna som inte går att hejda. Idag forsade det tårar från mig. Någon frågade hur är det? Jag svarade att jag är så jävla trött, behöver sova. Och vet ni? Det var ingen lögn. Det var sanning rakt igenom. Ingenting förvrängdes i mitt svar, jag lovar. För när jag är trött då brukar det spruta tårar. Och idag mådde jag trött. Vaknade upp med ett halvrött öga och kände att mer förklaring av min trötthet behövs inte.
Klart att tanken av att lägga sig i sängen är den tanken som ligger mest i fokus när man sitter i klassrummet och druckit upp det sista av kaffet (som givit en lite hopp om några ljusare timmar). Men så kommer man hem. Och tanken av att lägga sig i sängen, väl hemma, är den mest ångestfyllda tanken, någonsin. Lär mig, hur gör man? Hur sover man efter skolan utan att få ångest av att "Jag missade 2 timmar och 17 minuter av den här dagen". Så jag fortsätter vardagen i samma rullande takt. Det kanske går för fort ibland, men jag hatar att bryta rutiner. Hela jag rubbas om något ska fifflas där. Och det är dumt. Så jag fortsätter med det. Men fyfan vad trött man kan bli på hur omsändig man är ibland (lite för ofta).
Säg mig vad jag annars skulle ha för rubrik? För är det inte just den åldern man längtat till, enbart för att kunna sjunga till Veronica Maggios "17 år" och på riktigt kunna relatera till den. Annars har det inte varit så väldligt efterlängtat att fylla 17. Svaret på frågan "Hur känns det då?? 17 år och allt!!!" är inte "Det känns fantastisk. Känner mig ett steg närmare vuxenlivet och jag börjar förstå livet. Idag är jag ett år ifrån Vuxen och det känns!!". Nej. Borde det kännas så? Nej. Åldern är fortfarande bara en siffra, så simpelt är det. (Fast inte nästa år xP)
Vaknade upp. Av alarmet. Ingen frukost på sängen inte näheppnänä. Tycker ändå inte om frukost på sängen för det blir aldrig frukost på sängen utan jag lägger brickan på nattduksbordet och sen tar jag det till köket och äter där. Jag säger nej till att äta i sängen. Så yolo är jag bara inte. Det är fan så lite värt smulorna. Eftersom att frukost är livet så skapar jag helst livet själv, för det blir ändå bäst så. Vet inte riktigt om jag försöker intala mig själv att frukost på sängen SUGER för att jag inte fick någon sådan i år eller om det är total fakta.(...)
Ingen sång missad i alla fall, sedan hur (i helvete) man skulle kunna missa det i vår klass kan ju diskuteras. För här snackar vi GOASTE klassen och glädjespridare DELUX. Och inte nog med det så överraskar sötaste Emma och Felica återigen mig, med två magnifika teer i lösvikt. Vad har jag förtjänat för all denna godhet?? Inte nog med det. Astalavista och Ineso kom till skolan med en prinsesstårta i handen. Alltså.. Aa, så mkt kärlek så jagvetintevad.
Cyklade det snabbaste jag kunde (lögn) ner till Vaksalatorg för att köpa massa frukter och annat kul. I brist på tid, eller snarare planering kanske, för hann inte med någon amazing bakelse. Fixade istället ihop en fet fruktsallad och bryggde kaffe tills bryggaren sa "hallå stopp, det går inge mer" och ställde fram sånt där som er mormor/farmor skulle ställa fram, ni vet Coffeedrops och Werthes. Så satt jag där i min ensamhet. ÄEEEJ. Med några utav dem bästa vännerna ni kan tänka er. Som fastklistrade på köksstolarna satt vi, i timmar. Ville sitta där föralltid, så mycket trivs jag
Vips så blev klockan sju. Och vips så stod jag återigen på den där crosstrainen på friskis. Fan skulle jag annars göra, om inte strosa runt i hemmet by my own?? Det var rättså okej förutom att 1. Fötterna stod i lågor 2. Kunde inte någon bara bära ut crosstrainern så jag kunde fläkta alternativt stå med en fläkt framför nosen på mig(?). Kom hem och för att få det att låta mer misserabelt än vad det faktiskt var så hittade jag massa gravadlax och senapssill i kylen och satte mig köket med det och ba NICE dag fan.
Har en liten skvätt kallt te kvar i min fantastiska tekopp. Och teet var fett som det bara kunde bli, tack bäjbygörls <3. Nu är jag fan så trött och borde inte jag ha slipat på historiaopponeringen? jOhO. Men... Vet inte om man fortfarande kan dra till med "Det är faktiskt min födelsedag så jag behöver inte....". Fast jo det kan man ju, för det var väl precis vad jag gjorde. Godnatt och TACK MIN VÄNNER OCH ALLA SOM JAG KÄNNER <3 (So sad att jag har sju läsarerRÅ xP)
Har carpat idag och fortsätter med det. Carpningen bestod av: Morgonpromenad längs ån med solen och spotifylistan i öronen (Love you). Och så en sån där långfrukost med söndagstidningen brevid, för jag missade att läsa Söndagsintervjun i söndags. Så vid ett någongång satt jag ute på gården med en ÅÅH så saknad Astalavista och kaffekoppar i plural och coffedrops, toppar listan av bästa substantiven i hela vida världen. Grattis, ni är högt uppsatta på listan. Gjorde en så typisk svennesak idag också, som man brukar göra så här års... Låg och solade med tjocktröja och sockor på. Det var nice, tills det blev kallt. Men då cyklade jag ner till staden för att strosa runt, just me and I. Hittade ett par brallor som jag vill och kommer att bo i, resten av mitt liv. Eller nått.
Nu har jag precis fixat grekiska biffar (cum at me grekiskgud eller nått). Ska bli GOTT. Funderade på att käka dem råa ett tag. Men kom på att... Det är inte värt det hörru. Dem får vänta tills efter cirkelfysen på Friskan. Annars så spelas Petters nya album högt, det är fett. Dagen skulle vara så ultimat om Flodda var frisk och jag kunde dela dessa grekiska biffar med henne, men nu är hon sjuk och jag önskar en kryning till henne. hErRåRÅ
Vet faktiskt inte riktigt varför jag sätter igång med ett inlägg när jag inget vettigt har att skriva av mig. Men aahappp... Vad ska det hittas på för intressant? Kanske är det värt att återigen framföra att vi ska till Zambia 2015. Zambia. hAlLå hör ni mig?(!!!) Ja ni hör mig. Ni hör mig så väl att ni inte vill höra mig. Om det inte är så att ni är mina Smip12 kompanjorer.
Skulle klicka mig in på Facebook men råkade klicka mig in på Forme istället. Och det enda jag ser när jag klickar mig in där, är de där jävliga såkallade, "fashionbilderna" (utav helvete). Det där som visar på att livet det är bara vackert och lättsamt. Det är ljust och oskuldsfullt. Och vad som gör livet så mycket enklare är den där fruksalladen och det där träningspasset. Det är njutbart alltihopa. Vad som skulle vara det förbjuda är att tala om hur piss och hur stressigt livet varit och/eller är. Hur mycket godis som trycktes in i käften efter fruktsalladen. Hur mycket man småätit mest hela dagen. Hur man bara stod på gymmet och kände att "Nej. Idag orkar jag verkligenverkligen inte Jag hatar det här." Hur mycket ångest och presstation som trängts undan bakom. Och att träningspasset eller frukstsalladen eller vad det nu var som framstod så otroligt nice i vardagen inte alls är så nice. Vi vet ju inte hur mycket allt förvrängts när vi läser och ser något som verkar så. Och kanske är det just det som blir så fel som det bara kan bli. Efter att ha trott på att ett par konsertbiljetter (ursprungspris 1200) för 700 kronor styck skulle vara äkta på Blocket och varit cirka en millimeter från att betala dem, men efter att ha kollat upp hur äkta de var insett att det inte var äkta för fem öre, aa då har jag även insett att ju bättre det låter desto mer kritisk måste man vara till det. Och låter något nästan för bra för att vara sant, så kanske det inte är hela sanningen.
Kanske var det lite vett för dagen i alla fall, en trött måndagskväll som denna. Ligger fan insjunken i soffan, vad händer LIVET. Nej men livet har fortsatt i sitt lovspår. För imorgon är jag ledig pga jag vet inte. Låt det vara sol så att jag kan få fånga dagen bakom ett par solGLAJJOR. Är inte Carpe Diem ett värt tatueringsförslag? Johooo(äeej).
Så vadå. Är lovet slut nu eller? Va. Hela livet blev lov. Vet inte om jag ska ta ett kliv ur lovet eller bara chilla runt i min tillvaro tills nästa lov. Jag talar för psyket nu. Men jag vet att det inte är det absolut smartaste jag kan göra. Äej, blir kliva ur. Sadness. NejDÅ. Så mycket kul som livet har att erbjudna nu. Så bra låtar i min spellista så jag kommer chilla runt där. Mitt krypin alla timmar. Och vänner jag älskar er för att ni är ni. Okej lyssnar på en nyfunnen Lucy Rose förtillfället, vilket tydligen kommer att göra mig djup. Vill avlsuta innan det blir känslobravader.
Har missat lite av mina dagar kom jag på nu, men vem fan bryr sig. Men ska väl dra lite noteringar, som typ att jag jobbade i torsdags, hängde med Kellan i solen, åt fet släktmiddag för att fira mig men mest min moster som blir 50 BARRE sen dagen efter var det ju eckerölinjen som jag inte tror att någon i världen missade och så har jag hängt med nyinköpt te, vattenpipa och älskade storebror + kusse. Aa mer än så orkar jag inte notera förutom att Ken Rings och Petters nya album släppts. OCH det jag känner inför det: Gräbbs vi gifter oss.
Herrå
(Skulle alltså publiceras igår MEN datorn dog och återuppstod inte samma kväll...)
Älskar att i smyg iaktta människor. Speciellt på en sån plats som på en båt. Typ Eckerölinjen. Jag vill inte på något sätt framstå som "Fin" men alltså MÄNNISKOR vad gör ni?? Varför så pin? Nej men jag vet inte. Vi tar bussen till Eckerö, jag iakttar alla medpassagerare. Stämmningen på bussen: Inte så mycket till stämmning. Rättså tyst. Lugnt. Jag menar, varför skulle man prata på en buss...? Det har folk aldrig gjort. Happ så hamnar vi på båten tillslut. Någon har gjort hollywoodlockar i håret och går runt med lila ögonskugga för nu är det tamefaaan fest. Dagsfest då eller hur tänkte vi här, undrar jag. Och jag ser att farbrorn där har försökt att knäppa igen "finskjortan", men jag är ledsen... För jag kan se hur din kagge träder fram där. Så killen som med kepan på snedden, bokstavligen, hoppar på båten i samma veva som "YOLO" ropas ut. Mm, för Eckerölinjen är höjden av YOLO bror. Men det är rätt så lugnt på båten. Och vad gör man ens på en båt mer än att vänta på att buffen ska börja och strosa runt på taxfreen. För DÄR ska det tamefan shoppas. Jag ser er. På båten går ingen med nersänkt huvud. Det är okej att köpa starksprit och bärs för fem år framåt, ingen kommer att döma någon här. Och godis. Det är okej, ingen bryr sig på båten. Det som händer på båtutflykten, aa det stannar där. Timmar går. Vi vräker i oss buffen för att senare fråga oss själva hur i helvete vi kunde få i oss allt. Och när maten och desserten var uppäten så var festen för min del också slut. Så rullar vi ut från matsalen och jag ser en tjej deckad vid spelautomaten. Jag ser killarna med backslick, för det är tydligen mode(?), som rullar ut med bärs för cirka tre år framöver. Och ni vet, muckar med varandra för det är coolt. Och vi anländer till slutstationen för att hoppa av båten. In på bussen som ska rulla till Uppsala igen. Stämmningen på bussen: Någon gråter livet av sig, så står någon patriark och tror han är superkul och ba "ÄEEJ men JAAG SKA faktiskt KÖRA bussen hem!!!!". Jag vet inte varför kärringen i fram garvar, men det gör hon i alla fall. Och innan bussen rullar ser jag de där packade brudarna som hittat sina haff på båten och ska ta farväl till dessa halvdana haff och vinglar fram med sina trecentimeters klackar. Så börjar de tro sig sjunga, men de mest skrikmumlar där bak i bussen. "OA hela natten" var en låt de gillade stark. Och "birabirabirabärsbärsbärs". Juste, "leende guld bruna ögon" va också en hit. Sätter i hörlurarna i öronen och efter ett tag ba "Oj skönt de håller käften nu". Men så tar jag ur lurarna och då minsann är det en annan låt som är på G. Käft hallå käft allihopa käft bara. Kanske är alla i bussen så keffa att jag vill halshugga dem allihopa pga min absoluta nykterhet, men att minnas hur tyst den här bussen rullade till båten gör hela situationen så provocerande. Är det endast bärs och några shots som kan väcka liv i dessa människor? Är det verkligen så? Ibland är det så. Det är synd. För det borde inte vara så.
Häromdagen påstod jag att jag var "alldeles lyrisk". Stannade till för ett tag. Kändes lite obekant att säga så, men så rätt. Jag är lyrisk för att solen skiner konstant, fast det fortfarande är kyligt. Jag är lyrisk för att jag hänger med mina vänner dagarna långa, men aldrig tröttnar. Jag är lyrisk för att det är lov, förtränger att halva redan passerat. Jag är lyrisk för att både bryggan och uteserveringarna har invigds, för det kan inte vänta. Jag är lyrisk för att jag spenderat 99 kronor på ett par solglasögon, det behövs nu och mamma satte sig ju på mina förra. Jag är lyrisk för att jag rullar på min cykel med min nya spotifylista i öronen, fast jag borde kanske sänka volymen innan en bil kör över mig. Jag är lyrisk för att jag hinner komma hem efter att ha tränat och fortfarande se dagsljus, för det var inte längesen jag gick och kom ut i mörker. Jag är lyrisk för att det finns rester kvar av gravd lax och varmrökt lax och sill i kylen, för det kan ätas som rester hela livet. Jag är lyrisk för att när vi ändå är inne på kylskåp så är det proppat, men det kommer inte att vara fett länge. Jag är lyrisk för att jag fått dansa min dans då jag liknar en pårökt orangutang mer än en gång detta lov, för man vet aldrig när nästa gång blir. Jag är lyrisk för att vi planerar sommaren, fastän paraknas är det vanligaste ordet kring pengasnacket.
Vad jag är lyrisk till kan det göras en lång lista på just nu.
Hängde på Fågelsångensuteserverig (!!!). Åt varmrökt lax, gravad lax och massa sill till middag. Googlade "Hur motverkar man håll" innan ett cirkelfyspass köttades. Drog hem en snygg tjej från passet. Typ min sambo aka Flodda aka Cecilia. Hemma fixade och trixade vi och lyssnade på "Där palmerna bor" medan massa tropiska frukter åts upp. Senså satt vi på bussen till Valsätra för att festa till tillvaron. Dansade livet av mig. Typ. Sjöng födelsedagssång för både min Ines och Oliver när klockan slog tolv. Hade roliga timmar tillsammans med mina feta polare. Sista bussen passerade så det blev taxin hem med ligan. Släpade återigen hem en snygg tjej från festen. Typ min sambo aka Flodda aka Cecilia.
Långpromenaden skulle vi inte undangå en dag som idag. Äej. Tvingade med sambon på den, hur lite vi än hade sovit. Men säger hon att hon ångrar sig är det lögn. Så kom vi hem och fräschade till oss efter allt. Runt ett köksbord med brunch (<3) satt vi hos gullipluttan Felica, jag Cecilia Rebecca och aa, Felica såklart, vid ett tiden. Nybakta scones. Sylt. Färska jordbjubbar. Vanlijyougurt. Aa nej Felica är gudomlig. Så himla fett alltihopa. Vi rullade hem. Visst att jag bokstavligen rullade pga cykeln, MEN aa den där härliga mättnaden efter brunch mmmmmm. Timmar gick, men så efter åtta kilometer på crosstrainern blev det återigen mat med familjen och redigt häng med storebror (han är bäst). När klockan närmade sig tio cyklade jag ner till station för att hänga med mina älskade tjejor, för idag (igår) fyller min älskade Ines år <3 <3
För livet är här och livet är här och tänk vad roligt att livet är här och livets pappa är här och livets mormor är här och tänk vad ROLIGT att livet är HÄR.
(Vet inte om den sista bilden bara är vidrig med mig som nå jävla Puh i bak eller bara jättegullig)
För livet är här och livet är här och tänk vad roligt att livet är här och livets pappa är här och livet är här och tänk vad ROLIGT att livet är HÄR.
Så. Nej men annars så var jag på 2-års kalas för mitt kusinsbarn häromdagen. Ungefär så här såg det ut: Vi åt god mat, lekte hela havet stormar. Alla lekte hela havet stormar. Jag gjorde (tvingades göra) det. Min mamma gjorde det. Senså åt vi tårta och därefter ställde släkten sig på dansgolv och dansade. Ni kunde se allt på det där dansgolvet. Någon som shejkade götten och den äldsta av dem alla stå och dansa med sin käpp.
Så kom vi hem vi nio och jag låg på den behaligsaste mattan i världen, i mitt rum, med mitt påskägg.
Tog morgonpromenad i solen och kom hem med nybakat bröd. Det där gröna som verkar oklart är minta. Jag vill gärna påstå att mynta på en smörgås är det finaste som finns. För det är verkligen när vi börjar ha minta hemma som det plötsligt blir vår, på alla sätt. Så aa, nu är det vår. Hängde på bryggan med den bästa Floddan, senså kom den bästa Kellan och vi hängde SOM BARA vi gör. Till middag blev det släkten och den är alltid god. Där stannade vi tills det blev kväll. Men kom hem gjorde vi och en låt senare på min cykel var jag hos Kellan min och mös kvällen ut.
Igår var jag aktiv. Tycker jag ändå. Vaknade upp och gymmet väntade (nej det gjorde det inte). Men det blev, efter att varit ett krassel typ. Kom hem och städade hela lägenheten och SEN, aa då öppnades dörren av älsklingsInesoo. Så snygg, så brun så allt.. Vi åt frukost tillsammans och hängde hela dagen. Till middag cyklade jag til Flogsta, under aprilhimlen, för att hänga med (jag tänker vara klychig) dem bästa tjejerna i hela vida jävla världen. Rebecca bjöd på godaste middagen den pärlan. Sittandes blev vi i timmar och jag lovar att man inte kan sitta bättre än med dem.
