liveteskrivet.blogg.se

Lägger min Jimmy Choo parfym som användes så flitigt den senaste tiden långt uppe på hyllan. Där får den stå, helst oberörd, ett långt tag. Jag kanske borde byta ut min senast tillagda spotifylista för ett tag också. För att inte medvetet, eller omedvetet, råka trycka på dem där låtarna. Jag vet precis vilka jag inte borde eller ska lyssna på nu för en tid. 

 

Men det är okej, för jag vet lika väl att min sommarparfym har väntat på mig. Eller den där parfymen som jag inte kan förknippa med så mycket. Och jag vet att jag repeatat för många låtar för att om och om igen känna samma sak. Lika väl vet jag dessutom hur mycket jag älskar en ny låt som tillfredställer allt i min väg.

 

Två regler för en tid.

Hängde på bryggan med Jossan och med nybryggt kaffe (Hallå vill ha reaktioner på att detta var ett såkallat brygghäng).  Det va soft och mys och ni vet ju vad. Vill inte förvränga sanningen om att det inte var kallt. För det var kallt och jag vill gärna förtränga att jag inte är kry.

 

Satt ihopkurad i min säng och ba här stannar jag ikväll (förevigt). Fast senså blev det ändå inte så. Utan en middag hos Rebecca med Cissi och Amanda istället. Och den satt fett.

 

Äej godnatt nu, för trött för ett utförligt och nyanserat inlägg.

 

 

Dansade mig bokstavligen in i lovet(livet) hos Maria med massa roliga folks. Äntligen kunde jag få dansa till Patapata med de bästa polarna on earth. Fick min huskur som för stunden (vi kan läsa fem sekunder) gjorde susen men lika snabbt förstod jag att AJ min hals imorgon.

 

Idag är jag så mör som man bara kan bli men det var värt det, JÄTTEvärt det, för ack så kul vi hade. 

 

 

Igår drog jag upp min (mamms) vän i livet från källaren. Låste in hen där i källaren under vintern, för annars skulle hen frysa och bli kidnappad. Min (mammas) cykel, jag har saknat dig så. Tycket jag var jätte påskig med mitt oranga linne. Vet inte om andra höll med mig där.

 

I skolan fick jag påskägg från de sötaste flickorna i världen (Emmsi&Fellan <3) med precis det godiset jag tycker om. Inte ett enda fel kunde jag hitta. Oså låg det två Kusmi tepåsar i ägget. Så mycket kärlek.

 

Någonstans i att vara så insöad i att även fast att ha ett delat kött och blod så skulle inte ens det spela någon roll för att förstå. Det skulle bara ge den absoluta omvända effekten och det skulle kännas som att allt som sades stannade lika länge som sekundrarna för att formulera det sagda.

 

Men så säger mamma mitt i allt: "Ni är unga och det här är den finaste åldern. Jag förstår inte varför ni bekymmrar er så mycket. Det är nu ni kan forma er till den ni vill. Ni har hela livet framför er." Med min halsonda skriker jag bara att hon inte förstår hur det är. Det bränns för att så har det väl inte alls känts och så är det inte alls att vara ung, kanske ibland men inte som beskrivande. Och inte som hon tror. För det är så lätt att vara pessimistisk. 

 

Och så, i mitt undermedvetna så lagras mammas ord ändå. För jag vet att hon har rätt och kanske är det därför jag skriker så att det bränns i hela mig. Jag vet att jag aldrig vill ifrån den här tiden, hur förjävligt den än kan kännas ibland. Jag vet att saker blir bättre fast man tror att det inte blir det. Och det jag vet med säkerhet att just det som hör till allt som ska vara fint kommer att ta över det som blir mina ungdomsår.

 

Och frågar någon mig hur min dag har sett ut har jag nästan bara ett svar: Fika (för det känns som att det är det enda vi gjort idag). Det betyder att det har varit en  fantastisk bra dag. Jag kan se livet någonstans efter att ha sett exakt så mycket som ingenting, lite för länge. Det är den  mest softa känslan du kan tänka dig.
Igår tränade jag cirkelfys med den bästa Bosse även fast halsen lite mesigt sa att "Nej men... Du borde faktiskt inte... Snälla... Gör det inte..." (Borde inte underskatta halsens förmåga att veta). Men det gick och jag kom hem och ställde mig och varvade mellan att baka kolakakor och laga middag. Med självförtroende kan jag säga att jag KAN det där med mat och det som hör till. Sen önskar jag att de 50 kolakakorna skulle gå endast till Mig och Migsjälv oså Jag också, men nej. De skulle gå till delvis Mig, men till mina resterande klassmedlemar och min höggravida mentor. Kan jag bara få tillbringa en hyllning till mina klassvänner?? Okej, jag har aldrig mött så kloka, genomsnälla, givmilda, på riktigt fantastiska, roliga och PEPPANDE människor i en och samma båt. De är värda alla bakelser i hela världen. Jag är osäker på om ni som ingår i andra klasser också har knutkalas med bakverk cirka en gång i veckan. (Ni har inte det, jag vet det.)

 

Waynes uteservering(!!!!) fick det bli efter skolan. Vet inte på vilket sätt jag inte skulle kunna säga att livet är värt allt som är så piss när jag vistades med 1. Unicorns (-Krist :/) 2. Waynes vaniljlatte (hjärta) 3. Solen PÅ EN OCH SAMMA GÅNG. 

 

Ni vet när folk säger att "Åh hinkar i mig te hihi"? Hallå nej det ni inte, jag kan se hur ni smuttar på det som om det vore beskt vidrigt vin. Jag har i all bokstavlig form däremot klunkat och hinkat i mig te ur de största tekopparna i världen senaste dagarna. Får ont i ryggen för det går för fort. Starkspriten får vänta ett litet tag och teet får vara det enda botmedlet mot min halsonda. '

Ett sms senare var en promenad under övergången från en ljus onsdag till den något halvmörka onsdagskvällen det som fick bli. Nu säger jag herrå och tänker inte ursäkta för mitt långa inlägg för ni kanske inte ens orkade komma hit. Lyckos dig som orkade hit, för jag önskar dig en fantastisk dag!!

 

(För jag lyssnar på Kendrick och räknar dagarna till att Ken Ring och Håkan Hellström släpper deras nya album)

 

Klockan närmar sig ett och du lyssnar på Ekot. Tänkte bara nämna att klockan närmar sig ett egentligen, men sedan (språrade det ur) kändes "du lyssnar på Ekot" så nuturligt i den meningen, med den där djupa rösten ni vet. Vem är kvinnan bakom rösten ens? Okejjjjj jaja, låt oss gå vidare med livet.

Eftersom att mitt busskort har gått ut och jag fortfarande har liite trauma efter att ha genomgått höjden av pinsamma stunder då en och annan cykelvurpa tagit fart i samband med halkan, så är promenaderna till och från skolan den enda utvägen. Fel att kalla det utväg egentligen, för jag älskar promenader (Nu kommer pensionären fram igen). Det enda vi fick ta del av idag var ett föredrag från Smip treorna om Rosendals dagsverke. How fett? Much fett. Tog mig till stan och strosade runt i affärer. För i affärerna är det varmt, är inte fett intresserad av innehållet utan mest för att värma mig. Men målet var att komma fram till Café Linné och jag kom nu på att det var cirka två år sedan jag vistades där sist. Jag erkänner, det har varit saknat att jobba där. Antingen saknar jag Linné eller tiderna runt om. Kan vara båda. Gick ut därifrån med känslan av lite fattigare fritid men ett jobb rikare. Hallå va (!!!). 

 

Nu är jag hemma och har googlat på "Huskurer för halsonda". Att dricka te som vissa har förslagit är inte en huskur, det är något man gör ändå. Men. Fanns andra(otroligt mycket mer intressanta)tips, som typ att Whisky och annan starksprit är en "RIKTIGT BRA" huskur. Vet inte, men känns (ROLIGT)intressant. Är det något att testa en tisdag som denna, lite efter ett på dagen? Eller borde det kanske vänta?

 

Herrå så länge

 

 

Idag är det våffeldagen och jag har inte ätit några våfflor, alls. Har inte varit i närheten av en våffelbit och inte ens känt av våffeldoften. Happ. Den va ju hemsk och synd. Har istället ätit gårdagens rester och känner att jag vet inte hur mycket mer tråkigt det skulle kunna bli. Det fanns ingen lust för att stå och göra våfflor för precis exakt en. För att föra resterna tillbaka i tiden, då det inte var rester utan helt enkelt en rykande ungsbakad Donia-marinerad Lax med nötter och spenat och sesam och mer gott på, så tillagades den för mig och Cecilia a.ka Flodda för vår livsnödvändiga middag efter ett intensivpass där den bästa av alla Rebeccorna också var med på (Fyfan vilken lång mening, får ju andnöd). Ibland känns saker fel men efter middagarna med Flodda är allt rätt i några timmar. 

 

Vad annars. Det är fortfarande soligt och fortfarande kallt. Jag har fet paraknas och behöver ett jobb rätt så NU. Senså tittar jag resor till Sydamerika för att det låter kul. Men om pengarna inte finns så går det bara att drömma om. Igår försökte jag ge TV:n ett helhjärtat försök men efter att ha halvtittat på kanal 5 i cirka två minuter stängdes TV:n ner. Ska nog kasta ut TV: n ur mitt fönster snart, för att det borde man väl göra minst en gång i livet i alla fall.

Ja och mer vett än så hade jag inte att komma med idag.

 

 

OBS: Luras inte av att mitt liv är så fabulöst som det ser ut på bilderna. Bloggen har en tendens att få det att verka som så. Alltså, det är ju fabulösare än vad det varit på så jävla länge. Kan det kanske bero på att jag aldrig haft så mycket tid över som jag har nu på kanske... Aa, längesen i alla fall. Jag minns inte sist jag hade tid för att hänga på café både fredag OCH lördags(hör och häpna)FÖRMIDDAG. Kanske just därför bloggen uppkom, för mycket tid. Låter helt absurt att jag säger att jag har "för mycket tid" när jag enbart använde mig av frasen "finns ingen tid" i flera månader tidigare. Överflöd av tid kan få mig att återhämta mig från tiden då ingen tid fanns i alla fall. Och då får livet i och försig en gnutta av fabulösitet. Vet att livet med överflöd av tid snart återgår till livet utan tid, men nu är det nu och det enda det inte finns tid för är att tänka på livet utan tid. 

 

Sen är allt ändå alltid fett när jag gör det jag tycker om och att hänga med mina polare på Green House är ett rätt fett exempel på vad som är fett i livet. HERRÅ för nu

Så trodde man att ju äldre man blev, desto starkare, klokare och allt det där som ska föra en framåt skulle man bli, som människa eller vad man nu vill kalla sig. Man tänkte att ju fler år som skulle passera, desto mer skulle man hitta sig själv. Aldrig tänkte man att någon gång skulle man kanske tappa sig själv någonstans i Ingenstans. Men så gör vi det alla ändå, någongång. Flera gånger om ibland. Under långa perioder. Eller bara under några timmar, minuter, sekunder. Plötsligt är man Ingenstans. Och det skrämmer en, för det var inte det man hade förväntat sig. Det var ju inte med i den såkallade framtidsplanen som man noggrant hade målat upp. Man tror att man kommer att bosätta sig på destinationen Ingenstans för all framtid över. För vem och vad och hur skulle man kunna ta sig ur? Vad skulle kunna hitta en, när det inte finns någon förklaring till hur man hamnade där. Och så småningom börjar ingenting att kännas. Man ser hur allt annat går vidare, samma eviga vardag stiger upp och ner. Skillnaden är att man är fast där, någonstans i Ingenstans. Och man tittar bara på allt som passerar. Ingeting känns på platsen Ingenstans. Det är skillnaden bara. 

 

Och så såmingom inser man att destinationen Ingenstans blir en del av livet. Möjligtvis den mest förjävliga. Kanske och förhoppningsvis börjar man minnas varför man hamnade där. Och med tiden kan man hitta genvägar runt den förjävligaste platsen av dem alla. För man vill inte tillbaka dit. Antingen plötsligt eller efter en lång tids sökan, tar man sig alltid ur destination ändå. Ibland har man som en karta till hands för att hitta änden av  Ingestans, men lika  ofta har man den inte.

 

Så nu minns man ändå att på vägen tillbaka från den mest jävliga platsen av dem alla, då blev man just det man tänkt att man skulle bli, just det som skulle föra en framåt. Fast det ligger i det undermedvetna där någonstans i platsen Mig, Jag, Migsjälv. Och såsmåningom hittar man sig själv där, det kan kännas som en evighet att hitta sig bland allt skrot. Men man hittar sig själv tillslut och i samma veva vågar man kasta bort allt det där som kunde föra en till att hamna någonstans i Ingenstans. 

 

Ibland undrar jag hur mycket pensionär man egentligen kan vara under sina ungdomsår. För jag är jätte mycket pensionär och jag trivs dessutom. Att på lördagsmorgonen vakna upp till solen och ta en långpromenad i staden med mig själv och sedan komma hem för en dusch och göra iordning en brakarfrukost och brygga kaffe för hela dagen och läsa tidningen i timmar. Ja, just att göra det jag precis rabblade upp toppar min lista av BEST THINGS IN LIFE.  

 

 

Slickar upp det sista från skeden med Pesto på. Jag älskar Pesto som ni älskar Nutella och jag äter det dessutom direkt från burken som ni gör med Nutella. Har aldrig förstått Nutellahysterin since vi aldrig haft en Nutellaburk hemma. Okej snälla ska vi kanske avsluta detta stycke pga Nutella tog över. Nutella hit och Nutella dit. Stopp.

 

Försöker förtränga dagens klantigheter. Tycker inte om att prata om sånt (FÖR JAG ORKAR INTE MED MIG SJÄLV IBLAND). Utöver det så var det skola och det va sol och jag tog en en fantastisk fika på det mest fantastiska fiket med den fantastsika Kellanbellan <3 <3 och det va träning och det va middag. Och snart blir det dusch och sedan en ultimat myskväll hos Kristina(den fina) med mysarna. Futurm: Vi ska mysa. Ifall att någon missade det.

Om jag säger att jag åt senapssill och tonfisk och små rökta laxar m.m till middag. Vad säger ni då? Eller förresten. Vänta. Jag vet att ingen av mina läsare tycker om ovanstående. Kommentera om du gör isf, dock mycket tveksamt. (Känner er alla sju st). MEN för att kommentera mig själv så säger att det där va livet efter träning. Hallå fiskar jag älskar er hoppas ni känner detsamma (!!!)

 

Lyssnade nyss på låten Kiss me. Vill säga att jag råkade lyssna på den, men den finns ju på min lista så kan inte komma undan med något. Jag undrar bara om en låt får vara och verka så lycklig som den är? (??!!??) Ursäka mig men ring mig när ni tycker jag ska lyssna på Kiss me för att den skulle passa in på mitt humör, mitt liv och så vidare. Inte för att spekulera vidare men blev plötsligt jätte provocerad av den, för just nu dansar någon puttinutta i en rosa siden klänning, på en äng, med sin käraste bredvid och ba: "Oh, kiss me beneath the milky twilight, lead me out on the moonlit floor, lift your open hand, strike up the band and make the fireflies dance, silver moon's sparkling. So kiss me."  

Jätte gullgt och allt det där. På riktigt (bara en gnutta provocerande). Men aa... Kontakta mig (mail eller telefon eller dörrknackning, vilket som funkar) när jag kan lyssna på den och relatera till den. Men senså vet jag inte om vi ska se det komiska i att låten Loving you is killing me spelas i lurarna nu istället. Jag vill i alla fall medge att fan det är en fantastisk låt.

 

Lördagens

 

Känns som att så fort onsdagen närmar sig så ba OJ vad den här veckan gick fort då. Mm, för att en vecka är cirka 2,5 dagar (..?..). Jag skulle nog svara nej på det. Men vad bra att det är den enda positiva tanke kring en tid som bara rinnger iväg. Igår trängde jag undan allt i hela världen, förutom Kellie och Cecilia. Hos Kellan mös vi och senare drog jag och Cecilia till Friskan. Men så fick vi ändå inte nog av varandra så vi satt och åt hos mig ett bra tag efterå och jag fortsatte att förtränga allt annat som fanns. Sedan åt jag annans som satt spår i tungan och gör fortfarande.

Men idag är idag och trots mycket som är på minus (jag inkluderar vädret där) så kunde jag se plus i livet här och var. Och jag träffade Cecilia aka Flodda på stan för att hänga på café och träna. Ceclia aka Flodda aka Min Dagliga dos. 

Eftersom att datumet stod på 20 mars betyder det att för 27 år sedan födde min mamma en pojke, som tio år senare blev min storebror. Han är bäst. Så hemma var det god mat och efterätt och allt som hör till när någon fyller år. 

 

 

Sitter och dricker kaffe ur en ful kaffekopp och äter rågbröd med massa smör och keso på. Det är gott. Slutade halv tolv idag och tack eller nått för det. Men senaste tiden har skolan varit som terapi för mig. Innanför skolans och Friskis dörrar är mycket av livet bortglömt. Ibland enda undanflykterna från mina cirkulerande tankar som vägrar göra annat än att just det, cirkulera. Så snöade det idag också, somliga är förvånade men dem vill jag helst dumförklara. 

 

Jag borde lära in mig vad den exakta skillnaden mellan imperfekt och preteritum på spanska är. Men det gör jag inte. Och jag har ingen ork för det heller. Den enda orken jag har kvar av dagen kommer jag lägga ner på 1. Kellan och Cissi. 2. Anna-Lenas intensivpass. Det finns alltid överflöd av ork till dem punkterna. 

 

Genom exakt hela jävla världen är det ändå alltid VI 

Och kanske för många gånger har man sagt att "Nej nu. Nu SKA jag ta tag i det här." Man menar mest på att det är dags att ta tag i det så kallade livet man lever i. Kanske ska man tänka om gällande att leva i ett liv. För det är inte så. Det är livet som får anpassa sig efter en själv. Så säger man att "Den här månaden måste jag se livet från den ljusa sidan. Den här månaden är min månad och jag ska må så himla bra." Så kan vi säga. Vi kan säga allt i hela världen om vi vill. Men inte behöver det gälla. Inte alltid kan allt tänkande fungera i praktiken. Jag är inte negativ, jag är realistik med en (kanske alldeles för) pessimistsik ton möjligtvis. Inte alltid, men ofta. Vi kan inte alltid dyka under hinder som bara plötsligt kan uppkommma, det fungerar inte så. Men att försöka bearbeta och acceptera att livet aldrig kan vara probemfritt, men trots det ändå kunna må sådär "himla bra", det går. Det går till och med när allt i hela världen känns omöjligt. För man kan känna så ibland. Och det är dessutom okej att känna så. 

Jag tror inte på att det radikala skulle kunna förändra ens tillvaro. Sånt händer väl bara cirka fem gånger per liv. Men något kan plötsligt ge dig som trampar (ofta känns det som att trampa förgäves) på cykeln en liten knuff bakifrån, bara något sånt som gör det lite lättare att trampa, ett (längre eller kortare) tag åtminstone. Sen kommer en till förjävlig backe. Men någonstans minns du att du orkade med den förut. Och fyfan för att det alltid känns jobbigt att se helvetsbacken framför sig. Någonstans kommer det alltid kännas så.  Men man orkar även fast allt i hela sigsjälv skriker ut att "JAG ORKAR INTE". Man orkar och man kämpar, ofta omedvetet kämpar man. Eftersom allt i hela livet har ett slut, så har helvetsuppförbacken också det. Någonstans där kan man se hur saker och ting börjar plana ut sig. Så börjar man minnas hur bra allt känns när det går att cykla utan något  framför sig. Och efter ett tag gör man just det. Ibland vågar man till och med släppa händerna från styret. Ibland måste man göra det för att känna lite grann. Ibland ramlar man. Men det går att ta sig upp. Det går alltid.