liveteskrivet.blogg.se

Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden

Kategori: Allmänt

Jag vill inte ta mig tillbaka till vinterperiodernas värsta perioder. Men det är viktigt. Jag ställer mig där nu. Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden. När vintern aldrig ville rymma, aldrig ville gömma sig bakom någonting i världen. Sommarlovet kändes som ett overkligt scenario, sommarlov; det finns inte längre. Det var för långt ifrån februaritillvaron som hemstadgat sig i vardagen, för att ens tänka på det. Försökte undvika sommarlovsdrömmar. Försökte undvika att tänka på att det gömde sig gräs någonstans under snötäcket. Att träden egentligen inte skulle vara kala. Att termometern inte alltid skulle stå på femton minus. Och att det man fruktade som mest inte skulle vara att snöflingorna som yrade omkring, då man precis hade hoppats på vårens debut.

Så skrev jag någon gång i våras, då vintern hade smält bort. Och nu är jag precis just där, mitt i den period som jag så innerligt fruktat. För jag vet nu att min fruktan inte endast handlade om februaritillvarons kyla, om de kala trädtopparna eller om snön som aldrig ville smälta. Det handlade inte bara om den konkreta längtan efter vårens blomning eller längtan efter en termometer vars dragningskraft aldrig skulle vilja sträcka sig till minussidan. 

För jag vet nu att min fruktan nästan endast handlade om att inte vilja känna det jag kände då. Jag ville aldrig mer känna mig som den oföränderligt gråa himlen, som termometerns visa som verkade hålla sig kvar till minussidan, som kala trädtoppar som enda kontrast mot den likbleka himlen eller som snökaosets utlopp som metafor för mitt känsloväsen som fick utbrott i mellan åt.

Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden, skrev jag i ett arkiv från förra året. 

Februarimånaden är inte oändlig längre, istället rusar den och jag tänker att det kanske inte borde gå så fort. 

 

fint och sånt

Kategori: Allmänt

Så fina saker som bidragit till ett kul liv senaste tiden. 
 
Som att vi istället för att ta oss till skolan tog oss till Stockholm för en dag på utrikesinstitutet. Det är alltid kul att göra något avvikande från den cirkulerade vardagen. Nästan oavsett vad som hittas på. Vi lyssnade på tre föreläsningar, en var superbra och resterande var, som det perfekta uttycket, si sådär. Med andra ord, nja. Men det var mysigt, med en klass som myser runt. 
 


Fredagen var stress som in i helvetets helvete. Ni vet när stressen tränger sig in i varenda del av sig själv och det enda som känns är ren och skär stress, i varenda muskel, i varenda nerv, i varenda hjärncell och blodkärl. Efter stormen var allt sådär fantastiskt som livet är ibland, för då befann jag mig hos Kellan med en drös andra tjejer. Alltså, hon kan hon. Hon kan pynta, hon kan fixa och dona, hon kan det där med festlekar och hon kan det där med najs mat. Hon kan framförallt det där med att göra en glad och känna sig stolt över att ens bästavän är så fantastik, som hon är.
Det var rödamattan tema och vi skulle vara utklädda till någon slags skådepelare/erska, jag körde på Pochaontas, cuz hon passa SÅ bra på rödamattan. Hehh. Efter hennes sjuka jävla tävling var det svårt att förneka fest. Och timmarna inpå fylldes huset, och det kändes som om vi var på efterfesten på Oscars-galan (fast bättre, mycket bättre).
Och så slutade fredagen med en nattpromenad längs parken och för att sedan somna i en famn, tidig lördagsmorgon.

 
Jag är tacksam för resorb. Tack, du fick mig att kunna vara helt okej effektiv dagen därpå. Nu kommer jag inte riktigt på vad som fick mig att peta in "effektiv" i den meningen, men alltså... Att göra smördegsrullar med fyllning är väl rättså effektivt. Mm tack. Så var det fint väder också, så jag tog mig en ensam runda på stan i hopp om något. Något som jag inte fann, helt enkelt.
Men hos Mira vid middagstid fann jag mycket. Bland annat vi som är nya elevkårsstyrelsen men även massa mat. Knytis är så bra grej (i och med att alla vill glänsa och gör det bästa i matväg, så ba är hela bordet fyllt av det bästa från åtta matvärldar). 

 
Och vid tio var jag någon annanstans. För jag var i en lokal i Salabacke för att fira fina Felicas födelsedag, med en massa människor. Sådana som jag träffade dagen innan och sådana som jag sist träffade för flera månader tillbaka. Sånt är fint. Och någon gång efter allt firande var jag på min promenad hemåt. Hade ingen väguppfattning men tänkte att "raka vägen ner och jag är hemma". Hade rätt. Har alltid rätt. Hehe. 


Kan inte komma över hur fantastiskt ful denna är.

Nästa fina sak i mitt sjuttonåriga liv var i onsdags. Superförväntansfulla var vi. Matsalen bestod av människor och endast människor. Det kändes fint. Så kom Gudrun Schuman i sina mörkröda läppar och mysiga kappa och så sa hon någonstans mitt i allt, när vi hälsade och välkommnade henne: "Juste, hur politisk får jag vara? Liksom, finns det någon regel?". Det enda jag kände var NEJ KÖR PÅ BARA. Vi behöver få ut allt av dig, vi vill höra allt. Och om det nu är så att du inte får säga allt, säg allt ändå. Och hennes föreläsning vara bara så himlahimla bra, och det var så himlahimla fint att så många var där. SÅ peppande. 
 
 
 
Och nu har jag sportlov och strosar runt utan någon form av begränsning. Sånt är fint.

Juste, måste ju komma ihåg mitt ungdomsliv

Kategori: Allmänt

Är inte nå bra på det här. Är inte nå bra på att överhuvudtaget göra tid för så mycket annat än det som står inskrivet i kalendern. Låter superlöjlig och det är jag kanske. Men, det är hurmycketsomhelst nu. Och jag finner det forfarande kul, men som ett stort energirån (rån som i att ta ngt ifrån en). 
 
Vill skriva så himla mycket, men hinner inte och det är ju förjävligt. Mitt liv har sett ut som en nyanserad planeringsbok, helt enkelt. Plats för plugg i massor, plats för möten, plats för en drös med tidingsarbeten, plats för träning, plats för firanden och träffar, plats för turer bortom staden, plats för sådant som sedan behövts strykas i onyanserad färg, plats för ideér och planeringar. Ungefär så ja. 
 
Här kommer sådant jag inte vill glömma i framtiden. Framtiden som i nästa vecka eller nästa liv:
 
En tisdag för mer än två veckor sedan var jag och många andra på uppstartsmöte för Unga Feminister Uppsala, vilket var hurpeppandesomhelst.

Stormös hos Kristina en fredagskväll med Pavlos och Emma med. Oså med en najs vitchokladkaka Kristina hade bakat. Fredagar är bra för att bara kunna vara och i all slöhet prata en massa strunt och en massa av sådant som inte är strunt.
Och så vaknade jag upp nästa dag och tog mig igenom lördagsförmiddagen med långfrukost och så kunde jag äntligen hitta tillbaka till rätt puls, för en stund.
 
 
För sedan skulle pulsen upp igen. Sigges myndighetsår skulle firas, vilket gjordes med middag och massa häng i form av firande. House, ballader och klyschor stod som metaforer för hur en kväll kan gå till och se ut. För att sedan ta sig hem i vinterkylan och somna för att mötas av en mindre bra dag. Som en på något vis alltid tror en slipper. Därmed fick en brunch på Sunday Funday på Sthlmnation strykas med svart bläck. Det bara fick vänta.

Fab tisha från mig och Kristina med texten "Always be yourself unless you can not be a unicorn then always be a zebraunicorn". Oså fabulösa jag och lite mer fabulösa anna. Anna som även står för bilderna (sorry for being a copycat)
 
En sentorsdags eftermiddag i skolan, efter att elevkåren hade hållt i årsmöte, i alldeles för många timmar, så visade det sig att jag kom med i elevkårsstyrelsen som utskottsmästare, vilket är SUPERkul!!

Eftersom att Kellan, min älskade Kellan, även fyllde arton förra veckan, så skulle det firas med hennes släkt. Den släkten ÄR kul. Wow, farmorn med mer energi än alla mina vänner. 


Supersöt bild på mig och min Kellan från vår tripp till Cässä på Öland. Jag borde haft någon nostaglisk bild från när vi var tio. Men seriöst, inget har ändå ändrats sedan dess.

Tidigt hemcyklande, för att vakna tidigt nästa dag och för att må BRA en söndag. Därmed långpromenad och plugg. Mådde bra, för en söndagsförmiddag. Eftermiddagen tog oss, oss som i familjen, till Aspudden för att fira gamlingar och småbarn och dem som är i mittemellanåldern. Vi firade födelsedagar och examen. Och vi firade hemkomster och tillökning. Det finns alltid något att fira i min släkt hörrni.

Och här har vi mig och Benjamin aka Benji som har bidragit till tillökning. Visst ser en att vi är släkt?? *Blinkblink*. Nej tyvärr, han är är för söt. 

Och bloggen ska i all evighet få lida. För nu har redan en annan helg hunnit passera, och det känns som att jag lever i historia nu, men den får jag skriva om nästa gång. Meningen "nästa gång" är bra för hundar som mig. För nästa gång kan vara imorgon och nästa gång kan vara livet efter nästa liv. 
 

(drunknar i min egen egopic, den är för djup.)

Och därmed hejdå.