Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden
Kategori: Allmänt
Jag vill inte ta mig tillbaka till vinterperiodernas värsta perioder. Men det är viktigt. Jag ställer mig där nu. Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden. När vintern aldrig ville rymma, aldrig ville gömma sig bakom någonting i världen. Sommarlovet kändes som ett overkligt scenario, sommarlov; det finns inte längre. Det var för långt ifrån februaritillvaron som hemstadgat sig i vardagen, för att ens tänka på det. Försökte undvika sommarlovsdrömmar. Försökte undvika att tänka på att det gömde sig gräs någonstans under snötäcket. Att träden egentligen inte skulle vara kala. Att termometern inte alltid skulle stå på femton minus. Och att det man fruktade som mest inte skulle vara att snöflingorna som yrade omkring, då man precis hade hoppats på vårens debut.
Så skrev jag någon gång i våras, då vintern hade smält bort. Och nu är jag precis just där, mitt i den period som jag så innerligt fruktat. För jag vet nu att min fruktan inte endast handlade om februaritillvarons kyla, om de kala trädtopparna eller om snön som aldrig ville smälta. Det handlade inte bara om den konkreta längtan efter vårens blomning eller längtan efter en termometer vars dragningskraft aldrig skulle vilja sträcka sig till minussidan.
För jag vet nu att min fruktan nästan endast handlade om att inte vilja känna det jag kände då. Jag ville aldrig mer känna mig som den oföränderligt gråa himlen, som termometerns visa som verkade hålla sig kvar till minussidan, som kala trädtoppar som enda kontrast mot den likbleka himlen eller som snökaosets utlopp som metafor för mitt känsloväsen som fick utbrott i mellan åt.
Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden, skrev jag i ett arkiv från förra året.
Februarimånaden är inte oändlig längre, istället rusar den och jag tänker att det kanske inte borde gå så fort.