Göra sommaren
Kategori: Allmänt
Hej, det här med sommarlov är ändå fantastiskt. Ingenting är dramatiskt. Allting bara är, och jag kan välja vad jag ska göra av att det bara är där.
Någon gång mitt i allt så blev det midsommar. Jag har ingen bättre relation till midsommar, ingen idyll, inget nostalgiskt. Det har alltid mest varit en dag som en tvingats göra något av. Om all ärlighet faktiskt ska fram. Så jag låg hemma hela den där midsommardagen, för jag accepterade att jag inte behövde äta silllunch och hoppa runt en snopp och sjunga snappsvisor. Jag var okej med det, så jag låg i soffan och läste hela den där kyliga midsommaraftonen. Men så framåt kvällen tog bussen mig till Vänge, inte för att fira midsommar, för att fira Amanda som fyllt arton. Från lantisbussen tog det en halvtimme att komma fram. En halvtimme. Och vi gick den där långa, men ändå väldigt fina, vägen och undrade om det är såhär midsommar ska vara. Om det faktiskt ska vara så att jag går runt i mössa under midsommar och inte med midsommarkrans. Ja, så kan det tydligen vara.
Att Felicia kommit hem. Det är bara det, att hon kommit hem och att allt är som vanligt. Att det bara är det, det är ganska mycket. Hon bjuder över oss på mat, och så sitter vi där i timmar. Och det är så konstigt att allt är som vanligt även fast ett år hann passera.
Här hade hon bjudit oss på middag. Titta bara hur lycklig Anna ser ut att vara.
Och häromdagen blev jag och Rebecca bjudna på brunch. Vi satt där tills det blev middagstid.
Och i övrigt är mitt liv en enda stor harmoni. Men så kom Bråvalla i mellan och... Det får jag ta i ett annat inlägg. Annars förstörs hela den här sommarharmonin. För jag sitter på uteserveringar med vänner lika ofta som jag sitter utan den. Drar mitt bankkort, får ångest, får mat, och blir lycklig igen. Jag gör liksom sånt som jag inte har haft tid med innan, eller som jag inte har gjort tid för kanske. Som att läsa böcker typ. Som att träffa släkt. Som att faktiskt bara få vara lite granna.
Jag och Rebecca åt middag på Station medan solen fortfarande låg kvar på uteserveringen. Och när vi efter middagen promenerade in till stan för att hitta ett ställe för efterrätt så stötte vi på Anna. Älskar Uppsala i den meningen. Och vips så satt vi på Creperie Lemoni. Som förövrigt är världens bästa ställe. Och vi tog mycket bilder, vet inte om ni märker det.
Lars Winnebäck hade spelning i stan, så vi låtsades vara intresserade av det och bestämde oss för att hänga utanför hans spelning. Men så råkade vi sätta oss på PUB19, och då insåg vi att vi att en öl är mer värd än Larsas låtar. Jättehårda ord, jag vet. Men vi hann lyssna på en och en halv låt innan vi cyklade till mig och drack te på balkongen. Det var mycket bättre.
Plötsligt kom den riktiga sommarvärmen. Och då tog jag mig till ett av mina favorit fik, TAR, och läste The Perks Of Being a Wallflower. Den är cirka bäst, fiket med. Därifrån cyklade jag till Ines, för där planerade vi inför vår resa. Vi åker på torsdag, va.
Åkte till Stockholm för ettårskalas för lillepuppen. Kolla bara på honom. Ville äta honom mer än den där tårtan. Och då var ändå tårtan fantastisk. Vi satt ute och umgicks med släkten, lika fridfullt som det inte är det. Ungefär därför jag älskar att träffa dem i sådana här sammanhang. Du får liksom lite av varje, alla är så olika i allt. Min släkt är mer mångfald än vad det svenska samhället är. Mm jag sa precis det.
Nu har det här inlägget blivit ett Här Kan Du Slå Dig Ner För Att Avnjuta Sommaren I Uppsala- inlägg, ärligt. Men här satt jag idag. Vid Domkyrkan, på en bänk som tillhörde fiket där, under ett träd. För det var så himla varmt idag, till och med under trädet. Jag älskar att umgås med vänner, familj och så vidare men ibland (kanske till och med ganska ofta) är det ändå bara så fruktansvärt bra att få vara med mig själv. Bara, verkligen bara, få vara lite granna.
Måste mentalt förbereda mig inför inlägget om festivalen. Det där som var allt annat än vad det här är.