We Camp Even
Kategori: Allmänt
När plånboken skrek att nej medan själen skrek att men joo. Då ba okej, vi volontärar ihop en tredagars festivalbiljett. Tacksamt, så jävla tacksamt. Så vi tog tåget ner till Norrköping.
Första kvällen, när konserterna ännu inte hade börjat, och vi stod för många i partytältet och dansade fuldans och log konstant för att det äntligen var festival och någon i campet skrek "FYFAN VAD JAG ÄLSKAR DET HÄR". Jag tror att jag bara tog in det mitt i allt, och jag tror att jag log lite bredare än vad jag redan gjorde.
När mitt och Felicias tält inte längre var ett tält. Vi skrattade bara åt det och tyckte kanske att det var en helt legitim anledning till att absolut aldrig sova.
Vi återvände till campet efter jobbpassen och ville hellre dricka varmt vin och leka asdåliga lekar i campet än att gå på Svenska Björnstammen. Med andra ord var vårt camp bättre än Svenska Björnstammen.
Någon i campet skrek NETSKY. Och majoriteten skrek väl va. Och sen bara okej. Mer vamt vin och så in på festivalområdet och till den lilla scenen och bara ravea till något som vi inte visste vad. Ramlade runt och skrek jag älskar dig till Netsky. Vet inte om jag älskade Netsky eller livet. Tror på kombon. Och så kom vi tillbaka till campet och däckade i våra stulna stolar. För vi skulle orka med massa annat. Typ som M.I.Apå kvällen. Hade glömt bort hur mycket jag hade längtat till den spelningen. Och fick sitta på axlar och se allt ur världens bästa perspektiv. Ville aldrig att den spelningen skulle ta slut. Tror lyckan fick utlopp genom skutt till campet igen.
Det spöregnade och vi skulle jobba, men vi fick sitta under ett tält och spela kort tills regnet gav sig. Och då gick timmarna snabbt, för senså var vi tillbaka i campet igen. Himlen hade klarnat upp då. Rusade till Maggios spelning. Och så kom Håkan in och alla bara va, jag tror jag också reagerade så. Tror jag satt på ett par axlar då. Tror jag skrek att Håkan jag älskar dig.
Och Panda Da Panda. Vi slogs om syre om plats och om att få skrika utan röst. Ändå förvånad över att vi inte kvävdes till döds, hade nog för mycket att leva för då. Och efter att vi skrikit med till allt vi kunde och efter sista tonen sprang vi tillbaka till campet. För vårt camp tog aldrig en sista ton.
Eftersom att Kanye West lever på sin divighet så fick se igenom den. Det fanns för mycket att älska med den konserten. Tror vi var ungefär nästan alla från campet där. Och det var den sista konserten som vi gick helhjärtat för. Den var magisk på ganska många sätt.
När det var den sista morgonen och klockan var omkring sex. Och campet skulle rivas och det var jättesorgligt. Det som fanns kvar av det vi skulle bygga vår festivalvistelse på packades ner. Tillägg: det fanns inte så mycket kvar för allt skulle rivas. Så lunkade jag till mitt allra sista jobbpass, lämnade festivalområdet och tänkte att jag hade nått dekadensen med min falafelrulle i handen. Kände mig sentimental och allt det där.
Jobbade med Erik i sex timmar under solen efter att jag hade lunkat från campingen. Vi sjöng hela jobbpasset, och då mådde jag genast bra igen. Och när vi satte oss i bilen för att lämna festivalen på riktigt så fortsatte vi sjunga med våra knappa röster och våra knappa sömntimmar. Och Agge och Asta hatade nog oss då.
När vi närmade oss Uppsala närmade sig festivaltomheten. Den där ångesten som tillkommer för att en haft det så bra, och för att en lämnat det nu, och för att det inte riktigt kommer åter.
När vi närmade oss Uppsala närmade sig festivaltomheten. Den där ångesten som tillkommer för att en haft det så bra, och för att en lämnat det nu, och för att det inte riktigt kommer åter.
<3 <3 <3 <3 <3