Cyklade till Ulvakvarn med mamman min i solsken. Fikade på fiket där Cissi jobbar. Plockade 12 liter jordgubbar. Ojade över hur mycket det fanns. Gjorde sommarmiddag för älskade Mickan. Såg (äntligen) Gatsby på bio med henne. Upplevde en wow-upplevelse för SÅ bra var den. Tog mig till Felicia i regnet. Cyklade till en fest, i regnet. Tänkte att "Om det inte vore för det här jävla regnet bara...". Leveradr ultratrötter på fest. Kom hem till mammas jordgubbssyltdoft.
För Fellan bjöd på tapas och vi, kossorna, satt samlade runt hennes köksbord. Äntligen samlade igen. Mår så bra med dem. Efter att allt ätbart slukit ner, låg vi i soffan och tittade på film. Jag älskar sånt här.
Det rykande kaffet ur den vita Lindvallskoppen nuddar cigarettröken från en gammal farbros ensamma vistelse. Och de två dofterna tillsammans är en av de grövre känsloväckande mekanismerna. För plötsligt är jag någon annanstans, någon helt annanstans. Jag är i Italien, kanske i staden Torino, på en uteservering någonstans i idyllen. Den ensamma farbrorn är italienare. Och brevid honom sitter nyexmanierade studenter, som precis avklarat tentorna de frukat. Somliga sitter med en Franskchokladkaka på assitten framför sig. Tårtgaffeln skär igenom det tjocka chokladlagret, och mellan skratt och babbel sluker biten ner.
Några bord ifrån sitter en ensam flicka. Egentligen för gammal för att kalla sig flicka, men alldeles för ung för dam. Hon kan lika gärna vara en nyexaminerad student, hon med, lycklig över ledighetens dagar. Men det firar hon med en bok,. Fast jag ser inte vilken, för framsidan ligger på det rispiga cafébordet. Brevid finns en nästintill orörd Café latte, jag antar hon är mitt inne i bokens mest spännande kapitlet. Så latten får vänta ett tag. Bara den inte blir allt för blaskig. De bara benen korsar varandra, solen har hittat sig dit, för de glänser. Likväl hennes mörkbruna hår. Och såsmåningom är hon tvungen att dra ner sina 60-tals solglasögon, så de ligger på näsbenet. De är trendiga i den här staden.
Runt hörnet sitter en barnfamilj. Med den allra besvärligaste skaran av åldrarna. För flickan i barnstolen, med en våffelstrut i handen, innehållandes en stor jorgubbsglasskula, skriker. Hon vill ha en till kula, skriker hon, fastän hon knappt ätit upp halva. Och hela kommer hon aldrig få i sig, jag bara vet det. Hennes lillebror har fått Caféets allra största kanelbulle, så det ligger pärlsocker mest överallt. I hans lilla knä, på bordet, under bordet. Jag förundras över det unga paret brevid barnfamiljen. För de iakttar barnen, som om de vore det vackraste deras ögon fått tagit del av. Som om de där och då bestämde sig för att skaffa familj. De ser lyriska ut och pendlar blickarna mellan varandra och barnen. Jag vet vad de ska göra efter cafébesöket, det är genomskådligt.
Den, nyligen, gastande solen var bara på tillfälligt besök. För regnskurarna tänker ersätta istället. Och café besökarna pratar om att "Det kanske är dags". Uteserveringen ser bara glesare och glesare ut i takt med regnets fallande droppar. Det är ingen plats för ledighetens dagar längre. Och inte heller är Italien den plats jag längre befinner mig på. Regnet får mig att landa i Uppsala. Och det är tid för mig att börjar plocka deras disk.
För det mesta sitter jag på ballkongen om kvällarna. Brukar inte vilja ta mig därifrån, alls. Utöver det har jag hängt hos Kellan med Cissi och Ines, vi har försökt bygga upp planerna om att komma bort och ta oss till Öland (jag.längtar.mycket). Så har Michaela den fina firats, hos henne med massa god plockmat. Senare har vi tagit oss till Axel för sånt där häng, ni vet. Har ätit lunch på en gräsmatta med Kellan dessutom och senare på kvällen ätit glass på stan med Cissi och hängt på uteservering när vi mötit upp Anna och Signe. Under värmelamporna <3. Och så har jag hängt i stadsparken med en Astrid och så har jag grillat med en familj.
Tills vidare, när jag ändå stannar här i Uppsala, då kan mina dagar mer än gärna se ut så här. Annars vill jag gärna bort. Men det händer snart det med.
Tänkte att jag skulle skriva något här, när verkligheten började nå mig. Det har den inte, men jag skiver ändå. För klockan är nio och jag har varit vaken alldeles för länge för mitt eget bästa. Jag har vändit och vridit på mig i sängen. Jag har slagit på TV:n och tittat på Bananer i Pyjamas, animerat (fyfan). Jag har lyssnat på Gynnings sommarprat och blött ner kudden litegranna. Jag har läst Söndagsbilagan i DN. Och försökt komma undan det där med att skriva här. Jag kom inte undan.
Men vi åkte på festival för mer än en vecka sedan. Det var jag, Cissi, Felicia, Kristina och Julia. Och jag önskar att jag hade den där fantastiska skrivförmågan, att kunna förmedla allt i detalj. Jag vet att det skulle vara omöjlighetens högsta grad. Egentligen vet jag inte hur jag ska kunna beskriva vår vistelse till Bråvalla, det är omöjligt för någon annan att förstå. Jag har aldrig haft så kul. Och jag vet inte när jag nästa gång kommer ha det så fett. Nästa år, kanske. Inte ens när leran satte sig på mitt hår ville jag hem. Inte ens när regnskurarna kom på besök. Inte ens när jag låg i leran och mina vänner skrattade åt det. För tillslut dansade vi i leran. Vi dansade i regnet, med så roliga människor att jag inte ens vet vad. Och solen var med oss för det mesta och vi satt i solsolar med våra nyfunna campvänner. Vi sprang mellan konserter och häng i partytältet, för att ladda om och umgås och dansa. Vi tappade bort oss mellan alla tält och aldrig mer skulle vi hitta tillbaka, tänkte vi. Det kysstes hit och dit, för att senare kunna skratta åt det. Så köpte vi mat på de olika stånden och åt i farten. Mest åt jag thai- nudlar med kyckling OCH jordnötssås på. Vi skrek oss hesa och dansade så vi kvävdes (nästan). Och så sa vi "Vi har det så jävla bra" lite titt som tätt.
