Det var inte ett avskedsbrev
Kategori: Allmänt
Det senaste inlägget verkade lite som ett avskedsbrev till livet. Typ, jag dör lycklig nu om det är okej. Så var det då inte. För livet har och ser ut ungefär så här att... Fredagen sa hej och ett försenat firande, för Liza delade samma fras. Hon tyckte vi skulle börja firandet med att skjuta varandra i lag. På Lasergame. Mitt lag vann, inte. Nästan. Och efter att vi skjutit varandra bjöd hon på "sitta-i-timmar-runt-ett-matbord-middag". Jag tackar aldrig nej för sådant.
Så härdades ett pass igenom på Friskis. Morgonpass, det var längesen vi sågs. Och skönt är väl det. En efterlängtat, egentligen alldeles för klent ord för detta påstående, brunch (brunch du är det vackraste jag vet här i livet) på Gillet, med min fantastiska vän Flodda, åts sedan i timmar. Jag har längtat efter den sedan dagen då Flodda, i födelsedagspresent, gav mig denna brunchbjudning. Och så trippade vi på stan. Lol. Trippade av alla ordval. Nej, rullade runt på stan och sedan rullade vi hemåt. Det mörknade i samma veva som Kellan kom, och så satt vi runt mitt köksbord, vi tre. Vi är dem bästa tre.
Det förvånar mig om inte söndagen endast söndagades igenom. Söndag är precis vad söndag är. Måndag med, för den delen. Och de flesta veckodagarna.
Igår åkte jag och Pavlos till Stockholm, mest för att minnas. De tio åren som passerat den dagen då Anna Lindhs liv togs ifrån oss. Minneskonsert i Kungsträdgården, och ett flertal politker och artister gjorde sitt. Det var fint och berörande, och jag rös och lät alla fina citat strömma igenom mig. För det var nog precis vad Anna Lindh ville att vi alla skulle göra.
Så slutade inlägget i tragedi. Men det ska det inte (försöker rädda situationen här va). Mona Sahlin sa ungefär så här "Vi känner sorg när vi minns det tomrum som hon lämnade efter sig. Men låt oss istället glädjas och minnas det rum som hon en gång fyllde." Därmed avslut på hemsktheter.
Alemenackan är färgglad. Synomt med "Det börjar bli mycket nu". Jag vet inte men, jag gillar det. Det ser kreativt och roligt ut.
Jag älskar precis allt på den här bilden. Till och med att den är sne, av otålighet och iver.
Och så Kungsträdgården, för Anna Lindhs mo d.