Vi skrattade åt oss tills vi somnade
Kategori: Allmänt
Är sittandes på samma plats. I samma ställning. Runt samma bord. Med samma tekopp. För att skriva något ovettigt här igen. Hösten kommer närmare inpå på för varje gång, kanske det enda märkbara i min omgivning. Jag har nog fått det svart på vitt, att hösten inte behöver tränga sig in i hela mig för det. Jag behöver inte sympatisera med löven som faller mot den blötsa asfalten. Och det finns ingenting längre som tyder på att mitt inre ska dra sig, likt termomenterns dragningskraft, till 0. Efter en tid som pessimistkärring blir man optimist, tydligen. Livet är kul. Så kul.
Fredagsmys finns. Det har jag konstaterat. Fredagsmys är inte enbart en illusion av något romantiserat. För i fredags lagade vi Tacos hos Melle och vi gjorde oss bekväma i köksbordstolarna. För där satt vi hela kvällen. Om vi inte ramlade av stolen någon gång, eller la oss ner på golvet för att kämpa igenom mättnaden, eller om vi inte kunde upprätthålla skratten som var och varannan minut trängde sig igenom. Jag vet inte, men vi hittar roligheter i allt. Så satt vi runt köksbordet medan timmarna gick, tills fredagen lämnade oss. Och sedan cyklades det hem, där under natten då när höstregnet öste ner.
Och mamma älskar lördagsmorgonsträning. På friskis. Så jag får också älska det då. För att sedan komma hem till lördagsmorgonsfrukosten med mamma. Oså till tre någon gång mötte jag upp Nils för att ta en fika någonstans, där det fanns plats. Tre tiden en lördag är inte tiden för plats på café. Men vi hittade två platser på Station. Och där satt vi tills klockan blev middag någon gång. Att prata bort tid. Från frukostbord till fikabort och till slutdestinationen; Middagsbordet. Pestopasta med kyckling. Och hela familjen, för det händer ju knappt längre. Återigen, att prata bort tid. Att prata bort tid tills det att stearinljuset brunnit ner i ljusstaken.
Klockan tio en söndag och jag stresscyklade, i vanlig ordning, till Grand för seminariedag med SSU, "Med hat som verktyg." Från tio till någon gång efter fyra, och varenda minut var givande. Alla borde varit där, där uppe i det mysigt mörka cafét på Grand. Där, med så där geniunt mysiga människor.
För att sedan stresscykla hem igen. Där hemma öppnade Flodda dörren för mig. Mm hon hos mig. Och vi tog oss till tåget som förde oss till Stockholm. Med varsin paj och varsin Estrella. För att sedan hoppa på spårvagnen till Cirkus. Vad jag älskar oss. När vi står där inne på Cirkus och när MGMT spelar. När bara vi vet varför vi skrattar och tittar upp mot Cirkus röda tak, dit skratten tar oss. Och när vi klämmer åt varandras fingrar för att inte verka uppenbara. Då när Kids och Elctric feel spelas och vi dansar i neonljus till en så komisk tillvaro. Jag älskar att vara sjutton med Flodda. Så tog vi tåget hem till Uppsala igen. Och hela tågresan satt vi inne på en trång toalett för att inte bli ruinerade på yttligare 81 spänn.
Så hamnade vi på mitt rum efter allt. Och vi skrattade nog åt oss, tills vi somnade.
