att behaga andra
Kategori: Allmänt
Och det första vi gör är att göra oss av med den, för att kasta den på golvet någonstans inom de begränsade kvadratmeter till rum, inom några väggar som avskärmar oss. Bortom alla åsyner, bortom de obekväma ögonen att omges av. Vi klarar knappt av tanken att offentligt gå omkring i det som gör oss bekväma. Så vi gör det när ingen ser på istället. Vi upplever det mer bekvämt att smälta in i det nomatiserade, än att gå runt i det vi behagar. För det är viktigare att gå omkring i det andra behagar att se på. Som inte sticks i ögonen. Därför låter vi aldrig behån ligga kvar på golvet och damma efter att, befriande, ha kastat den på golvet. Så vi kan gå runt en hel vardag och längta till att få göra oss bekväma, för att härda i obekvämhet och göra alla andra bekväma i obekvämheten en vandrar runt i.
Det är lätt för omgivningen att tala om den självklara acceptansen i våra olikheter. Hur häftigt det är med det avvikande. Men så fnyser var och varannan människa ändå. För det är ju trots allt det, avvikande. Avvikande från det som gör oss så himla, nästan vidrigt, bekväma. Så bekväma in i ryggmärgen. För vore det inte lättare om alla bara alla var så, om alla var som alla andra. Och om alla inte är så, då sticks det i ögonen. Och jag försår om man inte vill vara den, den som får rummet att kylna.
Det finns egentligen en grundläggande utgångspunkt för allt en gör; Sig själv. Den utgångspunkten förtvinar i samtid med vår strävan efter att tillfredställa det som ständigt vill bejaka oss; alla andra. För om vi utgår från oss själva, och om vi faktiskt vågar vara den, den som vi är. Då, kommer vi tillslut att kunna behaga andra i vår egen bekvämlighet.