Någonstans i Ingenstans
Kategori: Allmänt
Så trodde man att ju äldre man blev, desto starkare, klokare och allt det där som ska föra en framåt skulle man bli, som människa eller vad man nu vill kalla sig. Man tänkte att ju fler år som skulle passera, desto mer skulle man hitta sig själv. Aldrig tänkte man att någon gång skulle man kanske tappa sig själv någonstans i Ingenstans. Men så gör vi det alla ändå, någongång. Flera gånger om ibland. Under långa perioder. Eller bara under några timmar, minuter, sekunder. Plötsligt är man Ingenstans. Och det skrämmer en, för det var inte det man hade förväntat sig. Det var ju inte med i den såkallade framtidsplanen som man noggrant hade målat upp. Man tror att man kommer att bosätta sig på destinationen Ingenstans för all framtid över. För vem och vad och hur skulle man kunna ta sig ur? Vad skulle kunna hitta en, när det inte finns någon förklaring till hur man hamnade där. Och så småningom börjar ingenting att kännas. Man ser hur allt annat går vidare, samma eviga vardag stiger upp och ner. Skillnaden är att man är fast där, någonstans i Ingenstans. Och man tittar bara på allt som passerar. Ingeting känns på platsen Ingenstans. Det är skillnaden bara.
Och så såmingom inser man att destinationen Ingenstans blir en del av livet. Möjligtvis den mest förjävliga. Kanske och förhoppningsvis börjar man minnas varför man hamnade där. Och med tiden kan man hitta genvägar runt den förjävligaste platsen av dem alla. För man vill inte tillbaka dit. Antingen plötsligt eller efter en lång tids sökan, tar man sig alltid ur destination ändå. Ibland har man som en karta till hands för att hitta änden av Ingestans, men lika ofta har man den inte.
Så nu minns man ändå att på vägen tillbaka från den mest jävliga platsen av dem alla, då blev man just det man tänkt att man skulle bli, just det som skulle föra en framåt. Fast det ligger i det undermedvetna där någonstans i platsen Mig, Jag, Migsjälv. Och såsmåningom hittar man sig själv där, det kan kännas som en evighet att hitta sig bland allt skrot. Men man hittar sig själv tillslut och i samma veva vågar man kasta bort allt det där som kunde föra en till att hamna någonstans i Ingenstans.