För det är lätt att vara pessimistisk
Kategori: Allmänt
Någonstans i att vara så insöad i att även fast att ha ett delat kött och blod så skulle inte ens det spela någon roll för att förstå. Det skulle bara ge den absoluta omvända effekten och det skulle kännas som att allt som sades stannade lika länge som sekundrarna för att formulera det sagda.
Men så säger mamma mitt i allt: "Ni är unga och det här är den finaste åldern. Jag förstår inte varför ni bekymmrar er så mycket. Det är nu ni kan forma er till den ni vill. Ni har hela livet framför er." Med min halsonda skriker jag bara att hon inte förstår hur det är. Det bränns för att så har det väl inte alls känts och så är det inte alls att vara ung, kanske ibland men inte som beskrivande. Och inte som hon tror. För det är så lätt att vara pessimistisk.
Och så, i mitt undermedvetna så lagras mammas ord ändå. För jag vet att hon har rätt och kanske är det därför jag skriker så att det bränns i hela mig. Jag vet att jag aldrig vill ifrån den här tiden, hur förjävligt den än kan kännas ibland. Jag vet att saker blir bättre fast man tror att det inte blir det. Och det jag vet med säkerhet att just det som hör till allt som ska vara fint kommer att ta över det som blir mina ungdomsår.
