liveteskrivet.blogg.se

Tänkte att jag skulle skriva något här, när verkligheten började nå mig. Det har den inte, men jag skiver ändå. För klockan är nio och jag har varit vaken alldeles för länge för mitt eget bästa. Jag har vändit och vridit på mig i sängen. Jag har slagit på TV:n och tittat på Bananer i Pyjamas, animerat (fyfan). Jag har lyssnat på Gynnings sommarprat och blött ner kudden litegranna. Jag har läst Söndagsbilagan i DN. Och försökt komma undan det där med att skriva här. Jag kom inte undan.

 

Men vi åkte på festival för mer än en vecka sedan. Det var jag, Cissi, Felicia, Kristina och Julia. Och jag önskar att jag hade den där fantastiska skrivförmågan, att kunna förmedla allt i detalj. Jag vet att det skulle vara omöjlighetens högsta grad. Egentligen vet jag inte hur jag ska kunna beskriva vår vistelse till Bråvalla, det är omöjligt för någon annan att förstå. Jag har aldrig haft så kul. Och jag vet inte när jag nästa gång kommer ha det så fett. Nästa år, kanske.
Inte ens när leran satte sig på mitt hår ville jag hem. Inte ens när regnskurarna kom på besök. Inte ens när jag låg i leran och mina vänner skrattade åt det. För tillslut dansade vi i leran. Vi dansade i regnet, med så roliga människor att jag inte ens vet vad. Och solen var med oss för det mesta och vi satt i solsolar med våra nyfunna campvänner. Vi sprang mellan konserter och häng i partytältet, för att ladda om och umgås och dansa. Vi tappade bort oss mellan alla tält och aldrig mer skulle vi hitta tillbaka, tänkte vi. Det kysstes hit och dit, för att senare kunna skratta åt det. Så köpte vi mat på de olika stånden och åt i farten. Mest åt jag thai- nudlar med kyckling OCH jordnötssås på. Vi skrek oss hesa och dansade så vi kvävdes (nästan). Och så sa vi "Vi har det så jävla bra" lite titt som tätt.

 

Jag älskar The cows och allt annat där