Jag har aldrig lärt mig så mycket om mig själv som det här året har lärt mig
Kategori: Allmänt
Jag har hatat det här året tills jag blivit likgiltig. Tills jag bara tänkt att, låt gå. Låt det här jävla året gå. Och jag har jag älskat varenda vaken sekund. Tills jag bara tänkt att, det här är allt jag önskar.Jag har nog aldrig tidigare tappat så mycket av mig själv, varken som subjekt eller objekt. Och jag har aldrig tidigare funnit mig själv så mycket, aldrig tidigare fått upp ögonen för hur värd varenda del av mig själv är. Aldrig tidigare blivit medveten om hur viktig hela jag är. Jag har aldrig känt mig så utsliten, så utriven, så jävla skör. Och jag har aldrig känt mig så euforisk, så fylld av lyckorus och förväntningar. Jag har aldrig tidigare saknat så mycket av det som tidigare varit och jag har aldrig tidigare längtat så mycket efter det som kommer, men samtidigt älskat samtiden. Jag har tittat mig själv i spegel, stirrat mig blind, tittat på mig själv som om det vore det tomma intet. Försökt hitta leendet igen. Och jag har tittat på mig själv i spegeln, för nöjets skull, tittat på mig själv för att jag tyckt om min spegelbild, för att jag blivit glad av att se på mig. Och hittat ett bättre leende än någonsin förut. Jag har vågat släppa på ett instängt tankeflöde. Och vågat vara okej med att det inte alls varit okej, lärt mig att livet faktiskt kan vara så. Jag har försökt att hitta en genväg för en utväg, för att hitta en bättre väg. Och jag har lärt mig att genvägar för utvägar är påhitt. Jag har förstått att dessa jävla vägar lärt mig allt. Jag har gjort mig av med sådant som betytt något förut. Jag har funnit sådant som betyder än mer. Sömlösa nätter, för att jag oroat mig, för att jag bekymrat mig, för att jag ångrat mig, för att jag sårats. Sömnlösa nätter, för att jag varit alldeles för upprymd av förväntan, för att jag inte velat bli av med dygnet, för att jag haft för mycket energi för att låta sömnen ta den ifrån mig. Jag har tappade bort min självrespekt, jag har trott att den sprungit bort för att aldrig någonsin hitta tillbaka till mig igen. Och jag har haft så himla fel, för självrespekten hade aldrig sprungit iväg. Den låg bara och dammade inom mig, tills jag storstädade och rensade allt smuts som orsakade dammet. Och jag har aldrig någonsin stått upp för mig själv så mycket. Jag har slutat acceptera bara för att acceptera.
Jag har förstått att lyckan kommer inifrån, och ingen annan jävla stans.
Jag önskade bara att jag visste mer om mitt allra bästa jag under året. Att jag skulle vara medveten om att jag skulle hitta tillbaks igen. Att mitt allra bästa jag aldrig skulle få skymmas, aldrig förtvinas, alltid värderas, alltid älskas. För även om mitt allra bästa jag inte alltid kommer att vara i dess bästa form, och även fast det alltid kommer att finnas någon som kommer att vilja ändra på det bästa av mig, som inte kommer att acceptera mig för den jag är, så kommer mitt allra bästa jag alltid att finnas. Och det är det som är mest värt, för att ens kunna värdera något annat.
Jag har aldrig lärt mig så mycket om mig själv som det här året har lärt mig.