När lördagen lagt sig
Kategori: Allmänt
Och hela veckan har man längtat efter att få rota upp dem där känslorna som aldrig på naturlig väg kommer i bruk. Ibland känner man sig så omedveten om att dem ens finns i den fullbokade varadagen där somliga känslor varken har någon plats eller tid. Dem är så undansopade och ofta så utpinade att det knappt finns något kvar av dem. Men så vissa helger hinner de ikapp. Och då står man där eller så dansar man eller sitter i ett annat rum än sitt eget och det kan kännas som att man plösligt har dem i handen.
Att man kan längta så mycket efter att få känna något. Det är ibland så intensiva timmar av känslor att man kan tycka att morgondagens ångest och ångeststräckan därefter är värt det, att just det som rubbar ens vardag är värt det och mörheten i kroppen, ja det är också värt det.
Det är någonstans under söndagen, när lördagen har lagt sig, som man kommer underfunn med att det kanske ändå är bättre att självmant gräva fram de där, jävliga som fantastiska, känslorna. Lite när man vill, lite då och då, lite när det behövs och lite bara för att känna sig mer levande.