När det bränns
Kategori: Allmänt
Den som säger att hat är den värsta känslan vet rätt så lite om känslan av likgiltighet. Att hata händer sällan, jag minns knappt vad jag hatade sist. Och jag hatar knappt längre. Men jag vet hur det känns, som att en ljusslinga i kroppen som ända från hårcellerna till fötterna fattar eld. Hur varenda nerv och ven och kapilär (och om jag var biolog skulle jag kunna fortsätta med alla kroppens delar) bränns i hela kroppen. Ingenstans känns det inte. Att hata kanske känns som ett verb i singular men det är i plural av all världens form. Det är så skarpt och tydligt, men ändå så splittrat att du ibland (ofta) kan hitta spottloskor av det som du trodde var motsatsen. Trots att du skräms av vad de säger om den värsta känslan finner du alltid en eftersträvan av något jävligt slag. I bästa fall motivation till att framhäva hur mycket mer du kan än vad just hatet härstammar ifrån. Just hatet är inte nyckeln den där dörren i livet med en tydlig välkommsskylt "Välkommen- Här kommer du må så dåligt att du varken kommer veta ut eller in av ditt liv! ". Nej. Hatet är positivt. Det är det som stärker dig, som får dig att avstå och som får dig att avskräckas av det som fick känslan att bubbla upp. Det är det som driver dig framåt, som låter dig uppskatta det som kommer efter hatet.
Men känslan av likgilitghet. Nej, det är alldeles komplicerad för att kunna ge sig in på. För det känns ingenting alls. Och det är just det som är det mest förjävliga. Det är inte likgiltigheten man strävar efter när man sjunger med till Melissa Horns fraser "Jag önska att jag var en sådan som inte kände alls". Nej, man vill känna det som ska kännas för att ta sig framåt. Ibland är det bra när man inte känner något för vissa punkter. Men när allt känns ingenting, då inser man hur värdefullt det är att åtminstone känna något förjävligt.