liveteskrivet.blogg.se

Ni vet när det okontrollerat rinner ner tårar längs kinden och någon som ser det utifrån kan tolka det som en kran som inte riktigt har stängts av helt, utan bara fortsätter droppa? Så frågar den som utifrån kan se, hur det egentligen är. Och man svarar att man bara är trött. Snabbt går det att svara också. Trött brukar man vara lite hit och dit, men oftast är det inte sanningen till de där tårarna som inte går att hejda. Idag forsade det tårar från mig. Någon frågade hur är det? Jag svarade att jag är så jävla trött, behöver sova. Och vet ni? Det var ingen lögn. Det var sanning rakt igenom. Ingenting förvrängdes i mitt svar, jag lovar. För när jag är trött då brukar det spruta tårar. Och idag mådde jag trött. Vaknade upp med ett halvrött öga och kände att mer förklaring av min trötthet behövs inte.

Klart att tanken av att lägga sig i sängen är den tanken som ligger mest i fokus när man sitter i klassrummet och druckit upp det sista av kaffet (som givit en lite hopp om några ljusare timmar). Men så kommer man hem. Och tanken av att lägga sig i sängen, väl hemma, är den mest ångestfyllda tanken, någonsin. Lär mig, hur gör man? Hur sover man efter skolan utan att få ångest av att "Jag missade 2 timmar och 17 minuter av den här dagen". Så jag fortsätter vardagen i samma rullande takt. Det kanske går för fort ibland, men jag hatar att bryta rutiner. Hela jag rubbas om något ska fifflas där. Och det är dumt. Så jag fortsätter med det. Men fyfan vad trött man kan bli på hur omsändig man är ibland (lite för ofta). 

Annars är det rätt fett. Hejdå för ikväll.