Blir inget sjutton år i staden nå mer
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Sverige 1985. Mamma sätter sina fötter i storlek 37 på Svensk mark. Här tänkte hon stanna efter flera veckors flykt. Det enda som fysiskt tynger henne är min storebror som växer i magen. De psykiska tankarna växer bredare och väger tyngre än vad min storebror gör.
Hit kom min mamma som flykting. Här födde hon sitt förstfödda barn. Och här skiljde hon sig som vilket par som helst gjorde under åttiotalet. Här nötte hon in skillnaden mellan en och ett medan hon ammade min storebror som aldrig ville vara still. I det här landet förstod hon att kämpa inte ens var tillräckligt. Hit kom min mamma för att slippa bli förföljd av myndigheter, här skulle hon få hjälp av myndigheter. Här utbildade hon sig istället, fick fast anställning och cyklade till arbetet och lämnade min storebror till dagiset på vägen. Under rasterna cyklade hon till dagiset för att titta till honom. För här var hon ensam när hon var ensamstående. Härifrån brevväxlade hon med min morfar, berättade om fantastiska Sverige och frågade om livsråd.
Hit kom min pappa åren innan efter en kämpig flykt som följd av hans kamp mot den sittande regeringen. Här möttes de. Pappa, en av studenterna i korridoren fylld av andra studenter, men som under varje högtid blev ensam kvar i korridor som tystades. Mellan varandra fann de gemenskap, mamma och pappa. Mellan andra med liknande historier fann de gemenskap. För vem skulle annars vilja förstå dem, orka förstå dem, kunna förstå dem. Från den segregerade förorten flyttade mamma med min storebror och från den livliga studenkorridorren flyttade min pappa. En lägenhet bortom segregationen och bortom studentlivet skulle bli deras.
Här föddes jag och här skulle jag växa upp med grannar i min egen ålder. Vi skulle springa runt i kvarteret och låta våra gosedjur lära känna varandra. Här fann jag gemenskapen, trots att jag från andra hörn och kanter ständigt fick frågor som mina vänner aldrig skulle få. Här upplevde jag undermedveten rasism. Jag kände hur den träffade mig, men visste inte hur eller varför. I det här kvarteret saknade min bror gemenskapen från förorten. För här var barnen inte som där och här kunde han inte vara som han var där. Den gemenskapen levde i misär försökte, mamma ständigt förklara, min storebror tyckte att hellre det. Hellre det än det här.
Sverige. Hit kom min mamma för att stanna. Här skulle hon bygga och fullfölja sitt liv, i tacksamhet. Här gjorde hon allt för att inte betraktas som den. Den som kom hit för att ruinera och inskränka på den ”svenska kulturen”, det svenska samhället. Här skulle hennes fysiska hem vara, men det psykiska hemmet skulle fortfarande vara i landet där hon flydde ifrån. I det här landet betraktar hon sig själv som en gäst, här är hon bara på besök hos andra. Min mamma tror att den tanken är hennes egen. I det här samhället skapades den tanken, om att hennes hem i Sverige inte är hennes riktiga hem. Hit kom min mamma med visionen om att Sverige var landet som välkomnade alla. I det här landet kom ett rasistiskt pari in i riksdagen, som inte alls vill välkomnar alla. Här ska partiet definieras som främlingsfientligt eller invandrarkritiskt. Här ska de respekteras, de som rynkar på näsan för någon som inte är född på rätt ställe i världen, som inte ser ut som önskat. I det här landet fylldes mamma av oro i samma ögonblick som Sverige Demokraterna jublade åt riksdagsplatsen. Jag minns det så väl, när hon uttalade sin fundering över vad som nu skulle kunna hända. Här frågade min mamma mig, med en röst fylld av uppgivenhet, om vad eleverna på skolan sa om Sverige Demokraternas plats i riksdagen, dagen efter valet 2010. Inte så mycket, var mitt svar. Någon skämtade om det och någon menade att klart att vi inte vill ha för många invandrare här. I det här landet svalde jag bara det.
28 år senare, och mammas fötter i storlek 37 är fortfarande kvar på svensk mark. Här har de stått stadigt i mer än halva sitt liv. Här byggde hon upp hela sitt liv, med livserfarenheter som många aldrig kommer kunna få. Livserfarenheterna som sällan värderas. Det här landet är det bästa landet att bo i, säger mamma tacksamt. Men det här landet är inte mitt, säger mamma som om det vore den självklaraste meningen i världen. I det här landet skulle omgivningen stå skeptiska till om hon påstod sig vara svensk, trots medborgarskapet. Här är det betraktarnas ögon som definierar henne. Stämplar henne. I det här landet är det en del av yttrandefriheten. Och i riksdagen sitter ett parti med tydliga riktlinjer över vad min mamma är. I det här landet ska det tolereras, säger de.
Sverige 2014. Här pratas det om Supervalåret, om EU-parlamentsval och om riksdagsval. Här ropar vi Ut med rasisterna, in feministerna, medan andra röster menar på att vi är radikala och extrema när vi bara är humana.
Sverige 2014, här kan vi aktivt välja att motverka röster i politken som kränker, som inte tolererar och som skiljer på människor och människor.
I det här landet vågar jag trots allt tro att vi är fler, så många fler, som inte tänker låta dessa röster få växa.
Här är landet är vårt, mamma.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Jag vill inte ta mig tillbaka till vinterperiodernas värsta perioder. Men det är viktigt. Jag ställer mig där nu. Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden. När vintern aldrig ville rymma, aldrig ville gömma sig bakom någonting i världen. Sommarlovet kändes som ett overkligt scenario, sommarlov; det finns inte längre. Det var för långt ifrån februaritillvaron som hemstadgat sig i vardagen, för att ens tänka på det. Försökte undvika sommarlovsdrömmar. Försökte undvika att tänka på att det gömde sig gräs någonstans under snötäcket. Att träden egentligen inte skulle vara kala. Att termometern inte alltid skulle stå på femton minus. Och att det man fruktade som mest inte skulle vara att snöflingorna som yrade omkring, då man precis hade hoppats på vårens debut.
Så skrev jag någon gång i våras, då vintern hade smält bort. Och nu är jag precis just där, mitt i den period som jag så innerligt fruktat. För jag vet nu att min fruktan inte endast handlade om februaritillvarons kyla, om de kala trädtopparna eller om snön som aldrig ville smälta. Det handlade inte bara om den konkreta längtan efter vårens blomning eller längtan efter en termometer vars dragningskraft aldrig skulle vilja sträcka sig till minussidan.
För jag vet nu att min fruktan nästan endast handlade om att inte vilja känna det jag kände då. Jag ville aldrig mer känna mig som den oföränderligt gråa himlen, som termometerns visa som verkade hålla sig kvar till minussidan, som kala trädtoppar som enda kontrast mot den likbleka himlen eller som snökaosets utlopp som metafor för mitt känsloväsen som fick utbrott i mellan åt.
Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden, skrev jag i ett arkiv från förra året.
Februarimånaden är inte oändlig längre, istället rusar den och jag tänker att det kanske inte borde gå så fort.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Jag har hatat det här året tills jag blivit likgiltig. Tills jag bara tänkt att, låt gå. Låt det här jävla året gå. Och jag har jag älskat varenda vaken sekund. Tills jag bara tänkt att, det här är allt jag önskar.Jag har nog aldrig tidigare tappat så mycket av mig själv, varken som subjekt eller objekt. Och jag har aldrig tidigare funnit mig själv så mycket, aldrig tidigare fått upp ögonen för hur värd varenda del av mig själv är. Aldrig tidigare blivit medveten om hur viktig hela jag är. Jag har aldrig känt mig så utsliten, så utriven, så jävla skör. Och jag har aldrig känt mig så euforisk, så fylld av lyckorus och förväntningar. Jag har aldrig tidigare saknat så mycket av det som tidigare varit och jag har aldrig tidigare längtat så mycket efter det som kommer, men samtidigt älskat samtiden. Jag har tittat mig själv i spegel, stirrat mig blind, tittat på mig själv som om det vore det tomma intet. Försökt hitta leendet igen. Och jag har tittat på mig själv i spegeln, för nöjets skull, tittat på mig själv för att jag tyckt om min spegelbild, för att jag blivit glad av att se på mig. Och hittat ett bättre leende än någonsin förut. Jag har vågat släppa på ett instängt tankeflöde. Och vågat vara okej med att det inte alls varit okej, lärt mig att livet faktiskt kan vara så. Jag har försökt att hitta en genväg för en utväg, för att hitta en bättre väg. Och jag har lärt mig att genvägar för utvägar är påhitt. Jag har förstått att dessa jävla vägar lärt mig allt. Jag har gjort mig av med sådant som betytt något förut. Jag har funnit sådant som betyder än mer. Sömlösa nätter, för att jag oroat mig, för att jag bekymrat mig, för att jag ångrat mig, för att jag sårats. Sömnlösa nätter, för att jag varit alldeles för upprymd av förväntan, för att jag inte velat bli av med dygnet, för att jag haft för mycket energi för att låta sömnen ta den ifrån mig. Jag har tappade bort min självrespekt, jag har trott att den sprungit bort för att aldrig någonsin hitta tillbaka till mig igen. Och jag har haft så himla fel, för självrespekten hade aldrig sprungit iväg. Den låg bara och dammade inom mig, tills jag storstädade och rensade allt smuts som orsakade dammet. Och jag har aldrig någonsin stått upp för mig själv så mycket. Jag har slutat acceptera bara för att acceptera.
Jag har förstått att lyckan kommer inifrån, och ingen annan jävla stans.
Jag önskade bara att jag visste mer om mitt allra bästa jag under året. Att jag skulle vara medveten om att jag skulle hitta tillbaks igen. Att mitt allra bästa jag aldrig skulle få skymmas, aldrig förtvinas, alltid värderas, alltid älskas. För även om mitt allra bästa jag inte alltid kommer att vara i dess bästa form, och även fast det alltid kommer att finnas någon som kommer att vilja ändra på det bästa av mig, som inte kommer att acceptera mig för den jag är, så kommer mitt allra bästa jag alltid att finnas. Och det är det som är mest värt, för att ens kunna värdera något annat.
Jag har aldrig lärt mig så mycket om mig själv som det här året har lärt mig.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Och det första vi gör är att göra oss av med den, för att kasta den på golvet någonstans inom de begränsade kvadratmeter till rum, inom några väggar som avskärmar oss. Bortom alla åsyner, bortom de obekväma ögonen att omges av. Vi klarar knappt av tanken att offentligt gå omkring i det som gör oss bekväma. Så vi gör det när ingen ser på istället. Vi upplever det mer bekvämt att smälta in i det nomatiserade, än att gå runt i det vi behagar. För det är viktigare att gå omkring i det andra behagar att se på. Som inte sticks i ögonen. Därför låter vi aldrig behån ligga kvar på golvet och damma efter att, befriande, ha kastat den på golvet. Så vi kan gå runt en hel vardag och längta till att få göra oss bekväma, för att härda i obekvämhet och göra alla andra bekväma i obekvämheten en vandrar runt i.
Det är lätt för omgivningen att tala om den självklara acceptansen i våra olikheter. Hur häftigt det är med det avvikande. Men så fnyser var och varannan människa ändå. För det är ju trots allt det, avvikande. Avvikande från det som gör oss så himla, nästan vidrigt, bekväma. Så bekväma in i ryggmärgen. För vore det inte lättare om alla bara alla var så, om alla var som alla andra. Och om alla inte är så, då sticks det i ögonen. Och jag försår om man inte vill vara den, den som får rummet att kylna.
Det finns egentligen en grundläggande utgångspunkt för allt en gör; Sig själv. Den utgångspunkten förtvinar i samtid med vår strävan efter att tillfredställa det som ständigt vill bejaka oss; alla andra. För om vi utgår från oss själva, och om vi faktiskt vågar vara den, den som vi är. Då, kommer vi tillslut att kunna behaga andra i vår egen bekvämlighet.
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt
Kategori: Allmänt