liveteskrivet.blogg.se

Blir inget sjutton år i staden nå mer

Kategori: Allmänt

Har jag sagt att livet är så fint att jag inte ens vet ut eller in av det, trots att jag cyklar genom staden som är grå och skymd av snö blandat med regn. Och även fast febern fått utlopp efter endast fyra timmars sömn på grund av att jag försökt analysera moderaternas partiprogram, så är jag nöjd med att inte ha gått in helhjärtat. Finns inga hjärtfrekvenser att lägga ner på något sådant, och jag ursäktar mig inte ens för det. 

Cyklade för sista gången som sjutton år i staden och undrade väl om det är såhär det ska kännas att aldrig mer vara sjutton år i staden. För jag menar, det känns ju inget. Jag har hört om dem som fått åldersnojja och konstaterat att jag inte är en av dem. 

Så, nu hoppas jag att jag nös för allra jävla sista gången som sjutton också. 
 

Ser jävligt brun och fräsch ut. Det är dock inte hela sanningen. 
 

Här är landet vårt, mamma

Kategori: Allmänt

Sverige 1985. Mamma sätter sina fötter i storlek 37 på Svensk mark. Här tänkte hon stanna efter flera veckors flykt. Det enda som fysiskt tynger henne är min storebror som växer i magen. De psykiska tankarna växer bredare och väger tyngre än vad min storebror gör.

Hit kom min mamma som flykting. Här födde hon sitt förstfödda barn. Och här skiljde hon sig som vilket par som helst gjorde under åttiotalet. Här nötte hon in skillnaden mellan en och ett medan hon ammade min storebror som aldrig ville vara still. I det här landet förstod hon att kämpa inte ens var tillräckligt. Hit kom min mamma för att slippa bli förföljd av myndigheter, här skulle hon få hjälp av myndigheter. Här utbildade hon sig istället, fick fast anställning och cyklade till arbetet och lämnade min storebror till dagiset på vägen. Under rasterna cyklade hon till dagiset för att titta till honom. För här var hon ensam när hon var ensamstående. Härifrån brevväxlade hon med min morfar, berättade om fantastiska Sverige och frågade om livsråd.


Hit kom min pappa åren innan efter en kämpig flykt som följd av hans kamp mot den sittande regeringen. Här möttes de. Pappa, en av studenterna i korridoren fylld av andra studenter, men som under varje högtid blev ensam kvar i korridor som tystades. Mellan varandra fann de gemenskap, mamma och pappa. Mellan andra med liknande historier fann de gemenskap. För vem skulle annars vilja förstå dem, orka förstå dem, kunna förstå dem. Från den segregerade förorten flyttade mamma med min storebror och från den livliga studenkorridorren flyttade min pappa. En lägenhet bortom segregationen och bortom studentlivet skulle bli deras.

Här föddes jag och här skulle jag växa upp med grannar i min egen ålder. Vi skulle springa runt i kvarteret och låta våra gosedjur lära känna varandra. Här fann jag gemenskapen, trots att jag från andra hörn och kanter ständigt fick frågor som mina vänner aldrig skulle få. Här upplevde jag undermedveten rasism. Jag kände hur den träffade mig, men visste inte hur eller varför. I det här kvarteret saknade min bror gemenskapen från förorten. För här var barnen inte som där och här kunde han inte vara som han var där. Den gemenskapen levde i misär försökte, mamma ständigt förklara, min storebror tyckte att hellre det. Hellre det än det här.

Sverige. Hit kom min mamma för att stanna. Här skulle hon bygga och fullfölja sitt liv, i tacksamhet. Här gjorde hon allt för att inte betraktas som den.  Den som kom hit för att ruinera och inskränka på den ”svenska kulturen”, det svenska samhället. Här skulle hennes fysiska hem vara, men det psykiska hemmet skulle fortfarande vara i landet där hon flydde ifrån. I det här landet betraktar hon sig själv som en gäst, här är hon bara på besök hos andra. Min mamma tror att den tanken är hennes egen. I det här samhället skapades den tanken, om att hennes hem i Sverige inte är hennes riktiga hem. Hit kom min mamma med visionen om att Sverige var landet som välkomnade alla. I det här landet kom ett rasistiskt pari in i riksdagen, som inte alls vill välkomnar alla. Här ska partiet definieras som främlingsfientligt eller invandrarkritiskt. Här ska de respekteras, de som rynkar på näsan för någon som inte är född på rätt ställe i världen, som inte ser ut som önskat. I det här landet fylldes mamma av oro i samma ögonblick som Sverige Demokraterna jublade åt riksdagsplatsen. Jag minns det så väl, när hon uttalade sin fundering över vad som nu skulle kunna hända. Här frågade min mamma mig, med en röst fylld av uppgivenhet, om vad eleverna på skolan sa om Sverige Demokraternas plats i riksdagen, dagen efter valet 2010. Inte så mycket, var mitt svar. Någon skämtade om det och någon menade att klart att vi inte vill ha för många invandrare här. I det här landet svalde jag bara det.

28 år senare, och mammas fötter i storlek 37 är fortfarande kvar på svensk mark. Här har de stått stadigt i mer än halva sitt liv. Här byggde hon upp hela sitt liv, med livserfarenheter som många aldrig kommer kunna få. Livserfarenheterna som sällan värderas. Det här landet är det bästa landet att bo i, säger mamma tacksamt. Men det här landet är inte mitt, säger mamma som om det vore den självklaraste meningen i världen. I det här landet skulle omgivningen stå skeptiska till om hon påstod sig vara svensk, trots medborgarskapet. Här är det betraktarnas ögon som definierar henne. Stämplar henne. I det här landet är det en del av yttrandefriheten. Och i riksdagen sitter ett parti med tydliga riktlinjer över vad min mamma är. I det här landet ska det tolereras, säger de.

Sverige 2014. Här pratas det om Supervalåret, om EU-parlamentsval och om riksdagsval. Här ropar vi Ut med rasisterna, in feministerna, medan andra röster menar på att vi är radikala och extrema när vi bara är humana.
Sverige 2014, här kan vi aktivt välja att motverka röster i politken som kränker, som inte tolererar och som skiljer på människor och människor. 

I det här landet vågar jag trots allt tro att vi är fler, så många fler, som inte tänker låta dessa röster få växa. 
Här är landet är vårt, mamma.

Är inte bipolär

Kategori: Allmänt

Och hejhej igen. Idag har jag inte mått som önskat, men jag kan vara okej med det. För snart mår jag över önskan. Har liksom fått för mig att livet kompenserar, med cirka allt.
 
Tror att det kan vara min omgivning, inte i form av människor, som missgynnar mig ibland. Ja,som när snön kom på besök igen. Och när de iskalla vindarna fyllde hela jävla lägenhet. Inte ens mina varmaste sockor kunde hjälpa det och nej fyfan. 
 
~Öh är det här vårdepp så dör jag~
 
Fast nej det är det inte. Hoppas jag inte. 
 
Har mått väldigt bra med. WOW kommer inte ur det här med att vara bipolär i skrift. Det som har hänt när jag mådde över önskan var till exempel....

När det var Internationella kvinnodagen och våren sa Hej visst passar det bra att jag skiner som bara vårsolen kan under den här dagen. Och vi ba ja. Snälla, ja. Var nere på stan och stöttade F! genom att lyssna på bra ord. Ord som är så lätta att fånga in men verkar vara så svåra att peta in i sammanhang, för många. Fan, fylls av så mycket hopp. Så hade jag lovat mig själv att "skäm bort dig själv idag." Så då gjorde jag det och drog mitt bankkort som om jag var någon jag inte är. Mådde bra med en gnutta ångest, vad är ungdomsår? 


(ja jo jag är ganska medveten om jag har den bästa tygväskan i världen)

Får det bekräft att att vi växer upp nu. Att vi juridisk tydligen är vuxna och det ena kan stämma men oftast inget annat. Vera fyllde arton och det firades hos henne med hemmafest där alla kände varandra. Sånt behövs egentligen, så kan alla stå och skrika politik och dumförklara varandra för att sedan lämna och kramas utan att såra. Mmm hemmafester är bra koncept.

(Obsobs stulen bild av Vera)

Alltså vet ni hur en dämpar allt i hela världen? Genom att tro att det går att göra allt i hela världen under en och samma dag. Syftar antagligen på någon av mina veckodagar. Som i torsdags, typ. Då slutade vi sent och jag cyklade ner till stan för utbildning med kåren. Sånt är najs för en blir lite smartare och lite mer fylld med kunskap och så blir en till en idémaskin och ba det här vill jag gör och det här men amajgadd detta okej ska göra allt. Aa jo, ni förstår va? Och därifrån till nästa element av kunskapspåfyllning, skribenten och föreläsaren Valerie hade nämligen föreläsning på Vox i all mysighet om viktiga ämnen. Ja viktiga ämnen så som rasism och hur en kan välja rätt ord för att hindra att kränka någon på vägen. Typ ganska viktigt ja. 

 
I fredags cyklade jag i mörkret med spöregn som sällskap. Oså upp för den där jävla backen. Och genom skogen. För at stanna upp och ba var i helvete och hur ska jag hitta. Mm, för det var till Astrid jag skulle cykla och jag vet inte, är inte så bra på det där med att läsa kartor. I vanlig ordning så löser sig allt och efter en miserabel cykeltur kom jag fram till mina käraste vänner, Asta, Melle och Bosse. Alltså wow vad jag älskar dem. Borde skriva en dikt om dem snart, srsly. Och så hade Asta bakat en, som hon själv kallade, en egenexprimerad kladdkaka. Så den sällskapade. Och så satt vi i soffan hela kvällen för att prata om allt i hela jävla världen. Så cyklade vi hem i spöregn. Vi borde ha klagat mer, men det går inte att klaga på så mycket i deras sällskap.

 
I lördags var det kallt. Men ack så soligt och fint allt var. Tog en promenad till Ica och trodde att jag var någon med mina stora hörlurar som spelade rapp på högsta. Gick in på Ica som om jag skulle råna. Nej. Gick in på Ica med ett jävla leende trots morgon och det som hör till morgonen. (Kvinnor som rappar gör mig glad förresten). Nä men, eftersom att jag skulle fixa brunch för mig och Rebecca så kom jag blandannat ut med croissanter, sådär klyschigt ni vet, med en prasselpåse i handen. Och så kom Bex någon gång vid tolv och vi bara satt på min matta och babblade om allt som vi kan göra. Konsten att prata och äta tills det att det känns som om ett barn ska födas. Alltså, det slutade med att vi bara "nä men erkänn, visst skulle det vara fint om jag var gravid`". 



Någon gång vid tretiden kom min älskade kusin Sara och hennes mor på storfika från Stockholm. Det finns både för och nackdelar, om vi nu ska se allt i livet utifrån ett utförligt och nyanserat perspektiv, med att ses så sällan. Om vi skiter i klara nackdelar och istället lyfter fram fördelar så blir alltid alla träffar så bra? En hinner inte få nog. Förstå mig rätt. Så vi satt och fika tills det blev mörkt och då tog jag mig till stadsteatern för att se "Stjärnan och Odjuret" med Rebecca. Wow älskar att vi hann ses två gången under en och samma dag<3. Eftersom att vi båda älskar att gå på teater så var teaterbiljetten en liten födelsedagspresent från mig. Mer teater åt folket säger jag bara. Seriöst. Bio är så överskattad. 

 
Och så åt jag sådan där vi-har-inte-setts-på-länge-middag med Sara och resterande familj. Mer vi-har-inte-setts-på-länge-middagar åt folket, tack.
Och de stannade över natten. Men innan vi lät natten passera låg vi i min nittosäng och kollade lägenheter till Sara. Fast när Sara pratar om lägenheter så pratar hon som om det är vår lägenhet. För hon säger att Donia du ska välja lägenhet åt oss (Idag, några dagar senare alltså, ringde hon mig, mitt i lyckoruset och sa att Donia!! Den är köpt nu!! Och du ska få min extranyckel!!).
Och vi vaknade i världens harmoni. Åt frukost i en evighet och senare tog vi en långpromenad längs ån med solen. Och så försökte vi undvika att påpeka att det fan var kallt fast solen lyste. En och en halvtimmes promenad, och vi lärde varandra så himla mycket. Hon lärde mig om brustna hjärtan, om ungdomskärlek som en romantiserad benämning, men även om det bästa med kärlek, och om ungdomsvänskap som faktiskt aldrig dör. Japp, hon lär mig mycket den kvinnan. 


(Här satt vi i sommas. Men den lägenheten är historia och nu har hon sin egen lägenhet och den är bättre för den valde vi tillsammans när vi låg i min nittiosäng och i all ivrighet kollade lägenheter)

Och det här inlägget låg och dammade här i några dagar. Snön har smält och termometern står nära tio plus nu. Det vände lika hastigt som mitt mående gjorde. Nu är mitt sjuttonåriga liv under kontroll, typ tror jag, och jag är inte bipolär för det. Jag är ganska mycket som de allra flesta och kan på något sätt romantisera den här ungdomsförvirringen och ivrigheten.

 

som om blogga är en del av mig

Kategori: Allmänt

Blir så fruktansvärt arg när jag går in på den här jävla hemsidan. För jag brukar göra det ibland. Skriver in mitt lösenord, klickar upp "Skriv inlägg", stirrar mig blind, får fram exakt ingenting. Klickar ner. Ungefär så. Hur långt jag kommer med det här skriveriet vill jag inte ens veta. Antingen klickar jag ner det om några minuter och klickar aldrig upp inlägget nå mer. Låter det vara där och ruttna. Eller så fortsätter jag som om jag har tid. Som om blogga är en del av mig.
 
Minns inte vad jag gjort sedan sist, vilket nödvändigtvis inte behöver betyda att jag inte gjort något.

Stressat för att sedan hitta tillbaka till rätt puls igen
Myst runt som om det är det enda jag gör 
Skrattat tills det gått hål i mig
Blivit arg tills jag känt mig som en crackkärring
Sympatiserat med vädret
Känt mig som första vårsolen
Och som den likgiltiga himlen som hållt sig kvar
Stängt in mig på mitt rum för det blir bäst så ibland
Varit en av alla andra som fyllt rum som inte är mina
Skrivit tills jag fått kramp
Skrivit tomma ord
Kramat sådana som har saknats
Kramat sådana som kommer att saknas
Suttit uppe om kvällarna för att i all evighet prata om sådant som aldrig hänt
För att prata om sådant som hände för en evighet sedan
För att prata om sådant som önskas hända igen
Varit nöjd med mig själv så att det känts ända in ryggmärgen
Föraktat mig själv emellanåt 
Önskat att jag alltid kunde få stanna kvar här
Önskat att jag aldrig mer skulle behöva få stanna kvar här
 

Rebecca och jag. Vi åt middag tills det var slut. Vi rullade chokladbollar tills smeten tog slut. Vi satt på mitt rum tills dygnet tog slut. Och vi sov tills sömen tyckte att det var slut med det med.
 

En kväll, med en hallon/kokos paj i handen, tog jag mig upp till familjen Smedsjölinder. Vi åt middag tillsammans och hade ungefär allt i världen att prata om. Kommer aldrig sluta älska kvällarna där uppe.
 

Bjöd över Kellan på middag och hänga-på-min-matta-tills-vi-säger-va-ofta-är-klockan-så-mycket kväll. De kvällarna kommer aldrig ta slut.
 
Cyklade till Emma och var säker på att våren hade hittat hem. Hon bjöd på brunch och i timmar satt vi runt hennes köksbord för att varva brunch med babbel. Och sedan tyckte hennes hund att vi skulle ut på promenad, för solen var fortfarande uppe och solen sa att "ta vara på mig". 
 

För på fredagen kom min Cecilia till mig. Vi tog igen allt vi missat från varandras liv. Tre veckor hade vi missat. Det är mycket för oss som behöver varandra mer än vad vi kanske förstår. Vi vaknade upp till en lördag, hon tog sig till sitt och jag till mitt spanskaplugg. Och senare under lördagen förenades vi igen för att äta middag tillsamans och för att vänta in Amanda och Ines. Och Cissis kladdkaka och timmars prat om allt vi kom på att prata om.
 
 

Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden

Kategori: Allmänt

Jag vill inte ta mig tillbaka till vinterperiodernas värsta perioder. Men det är viktigt. Jag ställer mig där nu. Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden. När vintern aldrig ville rymma, aldrig ville gömma sig bakom någonting i världen. Sommarlovet kändes som ett overkligt scenario, sommarlov; det finns inte längre. Det var för långt ifrån februaritillvaron som hemstadgat sig i vardagen, för att ens tänka på det. Försökte undvika sommarlovsdrömmar. Försökte undvika att tänka på att det gömde sig gräs någonstans under snötäcket. Att träden egentligen inte skulle vara kala. Att termometern inte alltid skulle stå på femton minus. Och att det man fruktade som mest inte skulle vara att snöflingorna som yrade omkring, då man precis hade hoppats på vårens debut.

Så skrev jag någon gång i våras, då vintern hade smält bort. Och nu är jag precis just där, mitt i den period som jag så innerligt fruktat. För jag vet nu att min fruktan inte endast handlade om februaritillvarons kyla, om de kala trädtopparna eller om snön som aldrig ville smälta. Det handlade inte bara om den konkreta längtan efter vårens blomning eller längtan efter en termometer vars dragningskraft aldrig skulle vilja sträcka sig till minussidan. 

För jag vet nu att min fruktan nästan endast handlade om att inte vilja känna det jag kände då. Jag ville aldrig mer känna mig som den oföränderligt gråa himlen, som termometerns visa som verkade hålla sig kvar till minussidan, som kala trädtoppar som enda kontrast mot den likbleka himlen eller som snökaosets utlopp som metafor för mitt känsloväsen som fick utbrott i mellan åt.

Så, nu står jag i den oändliga februarimånaden, skrev jag i ett arkiv från förra året. 

Februarimånaden är inte oändlig längre, istället rusar den och jag tänker att det kanske inte borde gå så fort. 

 

fint och sånt

Kategori: Allmänt

Så fina saker som bidragit till ett kul liv senaste tiden. 
 
Som att vi istället för att ta oss till skolan tog oss till Stockholm för en dag på utrikesinstitutet. Det är alltid kul att göra något avvikande från den cirkulerade vardagen. Nästan oavsett vad som hittas på. Vi lyssnade på tre föreläsningar, en var superbra och resterande var, som det perfekta uttycket, si sådär. Med andra ord, nja. Men det var mysigt, med en klass som myser runt. 
 


Fredagen var stress som in i helvetets helvete. Ni vet när stressen tränger sig in i varenda del av sig själv och det enda som känns är ren och skär stress, i varenda muskel, i varenda nerv, i varenda hjärncell och blodkärl. Efter stormen var allt sådär fantastiskt som livet är ibland, för då befann jag mig hos Kellan med en drös andra tjejer. Alltså, hon kan hon. Hon kan pynta, hon kan fixa och dona, hon kan det där med festlekar och hon kan det där med najs mat. Hon kan framförallt det där med att göra en glad och känna sig stolt över att ens bästavän är så fantastik, som hon är.
Det var rödamattan tema och vi skulle vara utklädda till någon slags skådepelare/erska, jag körde på Pochaontas, cuz hon passa SÅ bra på rödamattan. Hehh. Efter hennes sjuka jävla tävling var det svårt att förneka fest. Och timmarna inpå fylldes huset, och det kändes som om vi var på efterfesten på Oscars-galan (fast bättre, mycket bättre).
Och så slutade fredagen med en nattpromenad längs parken och för att sedan somna i en famn, tidig lördagsmorgon.

 
Jag är tacksam för resorb. Tack, du fick mig att kunna vara helt okej effektiv dagen därpå. Nu kommer jag inte riktigt på vad som fick mig att peta in "effektiv" i den meningen, men alltså... Att göra smördegsrullar med fyllning är väl rättså effektivt. Mm tack. Så var det fint väder också, så jag tog mig en ensam runda på stan i hopp om något. Något som jag inte fann, helt enkelt.
Men hos Mira vid middagstid fann jag mycket. Bland annat vi som är nya elevkårsstyrelsen men även massa mat. Knytis är så bra grej (i och med att alla vill glänsa och gör det bästa i matväg, så ba är hela bordet fyllt av det bästa från åtta matvärldar). 

 
Och vid tio var jag någon annanstans. För jag var i en lokal i Salabacke för att fira fina Felicas födelsedag, med en massa människor. Sådana som jag träffade dagen innan och sådana som jag sist träffade för flera månader tillbaka. Sånt är fint. Och någon gång efter allt firande var jag på min promenad hemåt. Hade ingen väguppfattning men tänkte att "raka vägen ner och jag är hemma". Hade rätt. Har alltid rätt. Hehe. 


Kan inte komma över hur fantastiskt ful denna är.

Nästa fina sak i mitt sjuttonåriga liv var i onsdags. Superförväntansfulla var vi. Matsalen bestod av människor och endast människor. Det kändes fint. Så kom Gudrun Schuman i sina mörkröda läppar och mysiga kappa och så sa hon någonstans mitt i allt, när vi hälsade och välkommnade henne: "Juste, hur politisk får jag vara? Liksom, finns det någon regel?". Det enda jag kände var NEJ KÖR PÅ BARA. Vi behöver få ut allt av dig, vi vill höra allt. Och om det nu är så att du inte får säga allt, säg allt ändå. Och hennes föreläsning vara bara så himlahimla bra, och det var så himlahimla fint att så många var där. SÅ peppande. 
 
 
 
Och nu har jag sportlov och strosar runt utan någon form av begränsning. Sånt är fint.

Juste, måste ju komma ihåg mitt ungdomsliv

Kategori: Allmänt

Är inte nå bra på det här. Är inte nå bra på att överhuvudtaget göra tid för så mycket annat än det som står inskrivet i kalendern. Låter superlöjlig och det är jag kanske. Men, det är hurmycketsomhelst nu. Och jag finner det forfarande kul, men som ett stort energirån (rån som i att ta ngt ifrån en). 
 
Vill skriva så himla mycket, men hinner inte och det är ju förjävligt. Mitt liv har sett ut som en nyanserad planeringsbok, helt enkelt. Plats för plugg i massor, plats för möten, plats för en drös med tidingsarbeten, plats för träning, plats för firanden och träffar, plats för turer bortom staden, plats för sådant som sedan behövts strykas i onyanserad färg, plats för ideér och planeringar. Ungefär så ja. 
 
Här kommer sådant jag inte vill glömma i framtiden. Framtiden som i nästa vecka eller nästa liv:
 
En tisdag för mer än två veckor sedan var jag och många andra på uppstartsmöte för Unga Feminister Uppsala, vilket var hurpeppandesomhelst.

Stormös hos Kristina en fredagskväll med Pavlos och Emma med. Oså med en najs vitchokladkaka Kristina hade bakat. Fredagar är bra för att bara kunna vara och i all slöhet prata en massa strunt och en massa av sådant som inte är strunt.
Och så vaknade jag upp nästa dag och tog mig igenom lördagsförmiddagen med långfrukost och så kunde jag äntligen hitta tillbaka till rätt puls, för en stund.
 
 
För sedan skulle pulsen upp igen. Sigges myndighetsår skulle firas, vilket gjordes med middag och massa häng i form av firande. House, ballader och klyschor stod som metaforer för hur en kväll kan gå till och se ut. För att sedan ta sig hem i vinterkylan och somna för att mötas av en mindre bra dag. Som en på något vis alltid tror en slipper. Därmed fick en brunch på Sunday Funday på Sthlmnation strykas med svart bläck. Det bara fick vänta.

Fab tisha från mig och Kristina med texten "Always be yourself unless you can not be a unicorn then always be a zebraunicorn". Oså fabulösa jag och lite mer fabulösa anna. Anna som även står för bilderna (sorry for being a copycat)
 
En sentorsdags eftermiddag i skolan, efter att elevkåren hade hållt i årsmöte, i alldeles för många timmar, så visade det sig att jag kom med i elevkårsstyrelsen som utskottsmästare, vilket är SUPERkul!!

Eftersom att Kellan, min älskade Kellan, även fyllde arton förra veckan, så skulle det firas med hennes släkt. Den släkten ÄR kul. Wow, farmorn med mer energi än alla mina vänner. 


Supersöt bild på mig och min Kellan från vår tripp till Cässä på Öland. Jag borde haft någon nostaglisk bild från när vi var tio. Men seriöst, inget har ändå ändrats sedan dess.

Tidigt hemcyklande, för att vakna tidigt nästa dag och för att må BRA en söndag. Därmed långpromenad och plugg. Mådde bra, för en söndagsförmiddag. Eftermiddagen tog oss, oss som i familjen, till Aspudden för att fira gamlingar och småbarn och dem som är i mittemellanåldern. Vi firade födelsedagar och examen. Och vi firade hemkomster och tillökning. Det finns alltid något att fira i min släkt hörrni.

Och här har vi mig och Benjamin aka Benji som har bidragit till tillökning. Visst ser en att vi är släkt?? *Blinkblink*. Nej tyvärr, han är är för söt. 

Och bloggen ska i all evighet få lida. För nu har redan en annan helg hunnit passera, och det känns som att jag lever i historia nu, men den får jag skriva om nästa gång. Meningen "nästa gång" är bra för hundar som mig. För nästa gång kan vara imorgon och nästa gång kan vara livet efter nästa liv. 
 

(drunknar i min egen egopic, den är för djup.)

Och därmed hejdå. 

babbel

Kategori: Allmänt

Hej. Hällde precis i mig det sista blasket av kaffet ur min (egentligen pappas kopp som han fick från mig. Mm men jag köpte nog den för att själv kunna ta del av den) blommiga kaffekoppen. Den där kaffekoppen som sybolisera våren, som en lögn för tillfället. Det har snöat mest hela dagen medan jag suttit här mest hela dagen. Skriver på en Quiz till tidningen, med tema "Hur internationell är du?". Kul, det som krävs av mig är kreativitet och tron på mig själv om att jag är ""Superfinurlig"", när jag inte är det.
 
Livet är nästan så bekymmerlöst att det gör mig lite fundersam. Ska det vara så. Just nu är mitt liv bara. Det är fint det med, för jag vet att det snart vänder. Och jag drar ofta parareller med det lämnade året. Januari för ett år sedan var fint men inte alls så bekymmerlöst. Så det här är inte mycket att klaga på.
 
För att minnas så har jag försökt hitta tillbaka till rutinerna igen, försökt att börja årets skolgång med att fokusera på sömnen. Den lilla detaljen har fått lida, mest hela gymnasietiden. Jag har tagit det otroligt lugnt om helgerna, just för att det varit möjligt (och för att det snart inte alls blir möjligt). Har knappt hunnit med något storslaget men det lilla väger så mycket mer ibland. Som att bara få vara med mamma, bara vi två om kvällarna för att dricka te och prata strunt. För att vara oense och sedan förstå varande genom allt. Eller som när jag tog en fika med Felicia, det var liksom (nästan bokstavligen) hundra år sedan sist vi tog oss tiden att träffas, på riktigt. Eller som när jag tog med mig Kellan till Filmhuset i Sthlm, för film&pressträff. Där presenterades vårens svenska filmer, och så fick vi ta del av skådespelarnas, producenteras och regissörensas tankar kring filmerna. Vi gick liksom runt och kände oss viktiga, vilket vi är, men sådär superviktiga. Och Kellie gick runt och dregglade över Ola Rapace (mm han var där). Solen tog oss på en långpromenad genom allén, för att sluta upp med en dyrjävla(menmkt god) latte, innan pendeln tog oss hem igen.

 
Så har våren hamnat ännu längre bort, och jag har förvånats över att inte klaga (allt för mycket). 

I lördags handlade och lagade vi (Melle & Bosse) middag hos Jonatan. Vi åt och vi skrattade och pratade om jävligt viktiga saker. Har så kloka vänner att jag inte vet vad. Så bad vi Jonatan läsa det som stod med grön skrivstil "Grattis vår bästa Melle, tänk om alla var som du i detta jävla samhälle, ja då skulle hela världen bli till ett enda stort smultronställe." Stämmer bra. Mycketbra.



Nu är det en sådan söndig söndag igen. (Och hoppsan efter den meningen bestämde jag mig för att lämna det här inlägget i utkast). Och nu är det måndag. *Tokigt*. Men söndagen slutade inte dumt. Efter Ylvas pass (<3love u much) tog jag och far oss ut för att äta. Sånt är kul.
Och så denna måndag i ett drag, bara för att jag ändå babblar på: cykel upp för helvetsbackar, växel som fastnat på trean, favvobraller så skoldagen inte blev så tokig (det räckte med att jag använde mig tokig en gång för att det inte skulle vara acceptabelt), kaffe, redaktionsmöte, halloumi, jag älskar halloum, vaniljte, stearinljus och återkommande tankar om "Borde jag plugga något..?" 

Nej nu orkar jag inte mer av mig själv. Hejdå.

Det som kom och gick

Kategori: Allmänt

Hmm. Hej. Ja precis, hejhej! Måste verkligen börja det här inlägget med vad jag är förbannad på, egentligen det enda jag är förbannad på just nu (faktiskt). Okej, jag pratar om den här jääävla spotifyreklamen som plötsligt kommit på besök hos mig med. Vad är det här. Låt mig vara. Jag kan liksom inte ens ha en egen stund för mig själv längre. Är det här något slags vredeforum? Mm mitt i alla fall. (OBS BLIR SVINARG) Nu ska bitterheten förtvina *:)*.
 
Jullov, ja. Det som kom och nu har gått. Alltså, det är förbi. Hejdå. Adjö. Vi ses ju igen, men ändå. Separationsångesten smyger sig på (OBS LYSSNAR PÅ BLÖDIG MUSIK). Den är härlig. Dock så vet vi att bakom ångesten (OBS JAG ÖVERDRIVER DET ÄR KUL MED SKOLA) så ligger det något bra och något fint. Och aa, mitt lov var så. Bra och fint. 
 
Så himla fint att börja jullovet i trånga Svandamshallarna. Ivrig av förväntan, för att få träffa allt man saknat. Ja, träffa de som åkte för att byta ut Uppsala till Valencia, eller Kenya eller London. Och för att få ha Håkan framför sig, det var 2,5 år sedan sist och jag hade saknat det så. Dansade och skreksjöng mest hela kvällen och tänkte att vad bra allt är. Ack vad fin hela den kvällen var. 
 
 
Alltså, jag hade verkligen saknat att bara vara, med hon som åkte till Valencia och som kom hem med flytande spanska samt ett förhållande med en spanjor, hon ja. Hon den där Felicia. Jag hade saknat att i timmar bara få sitta runt hennes köksbord och bara få vara, bara få prata utan begränsning och äta likaså. 
 


Och på julafton var vi alla samlade hos moster på eftermiddagen. God mat och gott sällskap. Srsly så basic sagt men så sant. Julafton är fint som det är, vill inte lägga in en pk kommenterar, men ibland blir jag förbannad på vad julafton har kommit att bli. Eller, vad hela julen tillslut handlar om. Stress och press. Att folk frågar, vad fick du? Och inte, hur hade ni det? Jag hade det hur som, jättebra. 

 
På juldagen festades, inte. Nej. Jag och Astrid satt inne på mitt rum med julgodis och sånt kul. Hade saknat henne, mycket. Ifrågasätter alltid mig själv, efter att jag varit med Asta; varför ses vi inte oftare?(?!!??)
 
 
Och dessa mellandagar- Jag vet inte vad jag gjorde här. Jättediffusa dagar. Invigde café Stumpen med Kellan, alltså det är bra jävla skit det där caféet (öppet till 02, och cirka bara därför det är SÅ bra).
Har suttit på annat café och skrivit min filosofiuppsats. Och även fast jag klagat på att vi förtusan haft en betygsavgörande uppsats liggandes över lovet, så klagar jag trots det inte så mycket. För, att skriva en filosofiuppsats om feminism är inte illa. Det är den bästa uppsatsen jag någonsin fått skriva, trots att den skulle skrivas under jullovet. 
Så har jag tagit långa promenader och pallrat mig till Friskis, för att tiden verkligen funnits i överflöd. Jag har ätit massa brunchar, och det är världens bästa grej. Så har jag bakat Ernst julbröd, så att det finns lager i frysen.
Jag har tagit en fika med Bill<3, och vi satt och drack te på nya delen av Årummet, och så tog vi igen det som vi missat (alldeles för mycket hade vi missat). Oså har jag suttit på mattan i mitt rum med Cecilia, och bara suttit och skrattat oss igenom den eftermiddagen, srsly ibland undrar jag med oss... Så har jag tagit mig från mitt för att vara med Nils. Och jag har också haft tid för att bara vara. Bara vara med mig själv. Och bara vara med familjen.
 
 
Ett nytt år blev plötsligt gammalt. Och ett annat nytt år har nu kommit på besök. Hej *:)*. Nej men, nyår, det var bra grejer. Jag gjorde en upptäckt och det var att FYFAN vad fina människor det finns. Och kanske är det för att berusningar smyger sig på som jag upplever att människor är genuint bra. Allihopa. Jag älskar alla, ibland. Inte så ofta, kanske. Men på nyår älskade jag alla jag såg (OBS DETTA ÄR INGEN ÖVERDRIFT). Middag hos Ines och hemmafest i Sunnersta för att sedan ta oss till Max, för ännu en sån där hemmafest att minnas. Alltså mmmm. Ett så himla bra dygn. Lunkade hem vid fem och satt i mitt rum med Flodda för att bara garva åt allt, garva bort det genuint roliga och det onda. Så somnade vi till ett nytt år.

 
Nyårsdagen är najs för min far förstår att EN MÅSTE ÄTA PIZZA (helst vill han äta pizza på Lilla Huset, för där åt han som flogsta student och enligt honom är det världens bästa pizza och en har tydligen inte ätit riktig pizza om en inte ätit där). Men vi åkte och handlade med Bob Dylans röst ur bilhögtalarna (gav honom en av hans skivor i present). Så gjorde jag hemmagjord pizza istället för köpt (kände mig otroligt produktiv) och far fyllde år också, titta vad bra. Senså var den dagen åt helvete för att vi inventerade på hemköp till tolv. Seriöst, förstår ni att det finns cirka 45832 olika varor för en och samma jävla sak. Kan vi inte bara bli kommunister, så slipper vi att inventera en dag som nyårsdagen. Obs vi gör det för Zambia så försöker tolerera detta (går knappt).

 
Så har min storebror bjudit på middag hos sig också. Kan vi bara pausa här, så läser vi detta. (OBS LÄS OM DU HAR TID ÖVER ENDAST) Okej, han skulle alltså bjuda på middag. Så frågade han om jag ville komma lite tidigare för att hänga lite granna och för att göra middagen tillsamans- asBRA, jättemysigt och allt, tänkte jag. Okej så, "Fem hos mig!" var vad han sa. Kommer dit fem och *plingpling* på dörren. Ingen hemma. Okeeej. Ringer, "Är på väg hem från gymmet", säger han. Happ, så när han äntligen kommer fram då, nej men då säger han "Nu åker vi och handlar!". Vänta, stopp. Okej, han har alltså inte ens handlat för middagen. Så när vi är på väg till Ica, efter att jag bara "okej inser du vad ditt nyårslöfte är? ATT planera!!!", så jaja:ar han bort det och frågar "Vad tycker du att vi ska äta?". Men snälla rara, inte ens DET har han bestämt. Så vi handlar och har oss. Bestämmer oss för Faijta. Han ringer mor och far, "Jag och Donia ville umgås lite så kom 18.20 istället" *:)*. Så när vi ska börja med middagen,"Jag måste städa lägenheten och diska först också." (Försökte lugna mig, och bara why god why. Why kan han inte planera, inte ens EN middag som bestämdes förra veckan). "Det löser sig alltid" fick jag endast som svar. Och visst var det en sanning. För när mor och far kom dit, då var maten precis på pricken klar. Och de bara "Ååh vad fint ni har gjort det, och vad städat det är och åh". Så blev det trots allt jättemysigt ändå. Lol. Det var den historian det. Alltså, ursäkta men borde jag inte börja skriva berättelser ur mitt liv. Cuz mitt liv är askul, ni märker ju.

Signe (som fyllde arton den dagen <3<3), Mickut och Anna kom på världens myskväll efter middagen hos storebror. Alltså verkligen. Anna och Sigge stannade kvar för övernattning och vi satt kvar tills att stearinljusen brann ner. Då var klockan halvsex. Undrar mest hur man fortfarande kan ha saker att prata om vid den tiden. 
Så vaknade vi upp och jag fixade något i stil med brunch, så satt vi där och bara fortsatte att babbla om allt. Som om vi inte hade babblat klart. Jag älskar sånt här och jag älskar dem så mycket så mycket.

 
Och älsklings Bex fyllde år. Sjutton år i staden, som den där tragiska balladen. Mm så skrev jag i min lilla dikt till henne. It's sad cuz it's true. Sjutton år är ingenting att hänga i julgranen *:-(*, inte när resten av oss fyller arton i år i alla fall... Men vår älskade älskling bjöd på en riktig jävla brakarbrunch hos henne, med en massa mysiga vänner. Jag vet inte om jag sagt det men, brunch är världens bästa grej. 

 
Oså har jag fikat med klassvänner på café stumpen. Och jag har sagt "Hejdå vi ses i sommar" till några av mina vänner. I sommar. Mm ni hör ju. Så satt jag återigen på mattan i mitt rum, med Ines den gången, och det var år sedan sist (jag har konstaterat att jag måste träffa mina vänner oftare). Och idag började jag dagen med att äta brunch hos mig med Linutt, och jag har saknat oss. 

Eftersom att det här inlägget blev en livshistoria så påbörjades det igår och avslutades idag. Det finns andra strategier för hur en kan blogga, jag vet. Nu håller jag på att pissa på mig, så jag bör avsluta det här pronto. En grej jag tänkte på.. Apropå det nya året och så. Jag har liksom kommit till det stadiet då jag nästan bara minns allt det bra från 2013, det som varit bra har varit nästan sådär extremt bra, och då jag ser mina dalar från året som lärdomar. Jag är liksom tacksam över att dalarna funnits, för jag vet hur jag ska göra för att undvika dem. Mitt bästa jag ska fortsätta genom det här året och nu ska jag skriva ner punkter, i mitt fina lilla häfte, som jag vill hinna med det här året. Inga krav, inga jävla krav. Bara sådant som kommer att få mig att må bra.

Nu har jag fått nog av mig själv efter det här inlägget. Herrå.
 
Tack och hej. 
                                                                                                                                                      

Jag har aldrig lärt mig så mycket om mig själv som det här året har lärt mig

Kategori: Allmänt

 

Jag har hatat det här året tills jag blivit likgiltig. Tills jag bara tänkt att, låt gå. Låt det här jävla året gå. Och jag har jag älskat varenda vaken sekund. Tills jag bara tänkt att, det här är allt jag önskar.Jag har nog aldrig tidigare tappat så mycket av mig själv, varken som subjekt eller objekt. Och jag har aldrig tidigare funnit mig själv så mycket, aldrig tidigare fått upp ögonen för hur värd varenda del av mig själv är. Aldrig tidigare blivit medveten om hur viktig hela jag är. Jag har aldrig känt mig så utsliten, så utriven, så jävla skör. Och jag har aldrig känt mig så euforisk, så fylld av lyckorus och förväntningar. Jag har aldrig tidigare saknat så mycket av det som tidigare varit och jag har aldrig tidigare längtat så mycket efter det som kommer, men samtidigt älskat samtiden. Jag har tittat mig själv i spegel, stirrat mig blind, tittat på mig själv som om det vore det tomma intet. Försökt hitta leendet igen. Och jag har tittat på mig själv i spegeln, för nöjets skull, tittat på mig själv för att jag tyckt om min spegelbild, för att jag blivit glad av att se på mig. Och hittat ett bättre leende än någonsin förut. Jag har vågat släppa på ett instängt tankeflöde. Och vågat vara okej med att det inte alls varit okej, lärt mig att livet faktiskt kan vara så. Jag har försökt att hitta en genväg för en utväg, för att hitta en bättre väg. Och jag har lärt mig att genvägar för utvägar är påhitt. Jag har förstått att dessa jävla vägar lärt mig allt. Jag har gjort mig av med sådant som betytt något förut. Jag har funnit sådant som betyder än mer. Sömlösa nätter, för att jag oroat mig, för att jag bekymrat mig, för att jag ångrat mig, för att jag sårats. Sömnlösa nätter, för att jag varit alldeles för upprymd av förväntan, för att jag inte velat bli av med dygnet, för att jag haft för mycket energi för att låta sömnen ta den ifrån mig. Jag har tappade bort min självrespekt, jag har trott att den sprungit bort för att aldrig någonsin hitta tillbaka till mig igen. Och jag har haft så himla fel, för självrespekten hade aldrig sprungit iväg. Den låg bara och dammade inom mig, tills jag storstädade och rensade allt smuts som orsakade dammet. Och jag har aldrig någonsin stått upp för mig själv så mycket. Jag har slutat acceptera bara för att acceptera. 

Jag har förstått att lyckan kommer inifrån, och ingen annan jävla stans.

Jag önskade bara att jag visste mer om mitt allra bästa jag under året. Att jag skulle vara medveten om att jag skulle hitta tillbaks igen. Att mitt allra bästa jag aldrig skulle få skymmas, aldrig förtvinas, alltid värderas, alltid älskas. För även om mitt allra bästa jag inte alltid kommer att vara i dess bästa form, och även fast det alltid kommer att finnas någon som kommer att vilja ändra på det bästa av mig, som inte kommer att acceptera mig för den jag är, så kommer mitt allra bästa jag alltid att finnas. Och det är det som är mest värt, för att ens kunna värdera något annat.

Jag har aldrig lärt mig så mycket om mig själv som det här året har lärt mig. 

 

BryssL

Kategori: Allmänt




För en månad sen, eller något sånt, så var jag faktiskt här. Det var fint och jag kommer tillbaka för att turista mer. För att äta fler musslor, för att äta fler belgiska våfflor toppade med choklad, jordgubbar och banan, för att leta ställen att gå till med kartan, för att strosa runt obegränsat, för att lära mig än mer om Eu, för att faktiskt dricka belgisk öl aka Leffe, för att sitta på resaturanger för att prata en jävla massa skit och en jävla massa viktigt, och för att inte glömma att röja runt i världens bästa secondhand butik. Jo men Bryssel var bra och lärorikt.

Livet talar

Kategori: Allmänt

Kan vi bara vänta lite grann. Ursäkta. Vänta lite. Jag hänge... Nä okej ingen väntar på mig i det här jävla livet. Var i helvete tar tiden vägen. Förstår ingenting alls. Det är nog inte meningen att man ska förstå det här så kallade livet heller. 
 
Kellan bjöd oss på julmiddag i fredags. Så himla mysig är hon. Det var ingenting alls som fattades den kvällen. Att äta och prata om allt och ganska mycket till, det är det som räcker för att det ska bli bra. 
 
 
 Tog en promenad längs ån. Senså började snön yra, den var dock inte kommen för att stanna. Åt frukost och tittade på jukalendern och läste tidningen och pluggade. Sedan fick det vara nog och jag tog pendeln till Stockholm för att hoppa av vid Söder och bli uppmöten av Nils. Han är en sån student som inte kan relatera till att studentlivet är hårt, nä. Inte alls. Inte när man bor i en liten lägenhet på söder och har högt i tak och stora fönster och har utsikt över vattnet. Nä, inte alls. Så vi hängde i hans lägenhet hela resten av lördagen och timmarna rusade på, som de gör när man inte har det förtaskigt. Hoppade på sista pendeln hem,sedan strosade jag till mitt i kylan.

 
Söndag. Var inte i mitt bästa esse men försökte vara i mitt bästa esse. Ni vet, men låtsas som att man är pigg och glad och produktiv. Så man gör saker för att söka bekräftelse, från sig själv. Man liksom pluggar, tränar, donar och låtsas att man är nöjd med tillvaron. Ja, relatera nu förfan. 
 
Och nu är det mitt i veckan, det enda jag inte gjort halva veckan är att prioritera sömnen. Livet har istället hunnit med att gå i skolan, plugga, redaktionsmöte, träning, julavslutning med ssu, lite mer plugg, sista jävla provet, RFF-möte OCH igår kom jag hema och bara var. Som man vanligtvis inte är. Så hängde jag med min älskade bror därefter medan jag gjorde pannkakssmet och vi lyssnade på Frank Ocean. Senså kom Flodda hit och vi gräddade pannkakorna för sedan sitta på mitt rum och varva ätning och prat om allt i hela jävla världen, tills vi somnade. Får aldrig nog av oss.
 
 

Helger på beställning

Kategori: Allmänt

Känns ju nästan påtvingat. Ja, det här med att skriva om helgerna. Men vi låtsas som att det är helhjärtat, för det verkar ju ändå lite så. Och det här är utdrag från helgen förra veckan.
 
En fredagkväll och jag satt i köket och varvade plugg med att forma lussebullar. Har saknat att ha lussebullar i frysen, för att kunna värma de när man själv är som en frys, typ. Och som grädden på moset; när man är sådär rödmosig och härligt snorig. Nä nu har mina romantiseringar av livet gått överstyr. 
 


Lördagsmorgon, och jag började den med att baka julbröd. Har saknat det med. Försökte få saker och ting gjorda där på lördagen, det är kanske inte alltid det mest fantastiska här i livet. Att få saker gjorda, för inget blir ju förfan till fullo gjort. Det blev mörkt och jag lagade middag i min ensamthet medan jag spelade Movits, högt, ur högtalarna. Timmar senare och Flodda plingade på dörren, och vi spelade ännu mer Movits och satt i köket och pratade en massa jävla bra saker som vi gör. Så tog vi oss till Svandamshallarna för att se Movits, på riktigt. Vi dansade och skrek med till det som var möjligt. Och så låtsades vi kanske som att vi var på festival igen. Kul jävla kväll.
 


Söndagen söndagades igenom. Långfrukost, plugg, friskis och en söndagsmiddag som innebär att det är fler levande ljus än vanligt och att vi är fyra runt bordet, och inte en eller två. 

En helg för veckor sedan

Kategori: Allmänt

Fyfan aja hejhej. Måste göra något åt den här bloggen. Är fortfarande kvävd, men det är lugnt. Jag klarar mig. Tror jag.
 
En lördag, för snart två veckor sedan, och jag och Bosse tittade på (tycker vi håller tabben för oss själva Bosse, om du ser det här) premiären av teatern En julsaga. Den var inte som den verkar. För det verkar som om vi mös till något nostalgiskt och harmoniskt. Fel. Det här var en kallakårar teater. Bosse var räddast. Hon nöp till mig i var och varannan scen. Den var rysande och lysande, skrev jag i recensionen till Word, och gav den 7/10 möjliga. 
 
Senså var det arton-och tjugoårsfirande för våra barndomsvänner. På riktigt, jag förstod nog aldrig att vi skulle växa upp. Att växa upp kändes så jävla långt ifrån vår lilla klubb som vi startade när vi var i mellanstadieåldern. Det kändes så omöjligt långt bort. Jag tror vi längtade dit, utan att veta varför. Det är väl mest nu jag kan svara på varför; för vi blev något. Vi blev en egen person. Men jag minns när vi alltid var i barnvagnsförrådet i vårt kvarter, som vi gjorde om till en klubb. Och jag minns när vi värnade om våra gosedjur som om det vore våra barn. Så minns jag sommrarna och hur vi sprang runt hela kvarteret, för att sedan sakna varandra när de åkte till sin sommarstuga och jag var kvar i stan. Men jag saknar inte att inte kunna få vara egen, att inte kunna forma mitt liv. Tack för mig. Nu återgår jag till det jag faktiskt tänkte skriva om; firandet. Alltså ursäkta för att jag inte kan hålla någon struktur i den här jävla bloggen. Men det var mysigt!! Och jag och Bosse kände oss extremt små. För vi var tvugna att agera minderåriga, och minderåriga har inte samma rättigheter. 
 
 
 Ja. Hur i helvete blev det första advent? Den här frågan ställer jag varenda år, och varenda år säger jag att; nä men det här året har gått snabbast av dem alla åren. Och jag säger nog samma mening nu. Efter att ha bakat vidriga kakor, så cyklade jag med dem till Emma. Hon styrde upp adventsfika för hela klassen, i all jävla stress. Så himla bra. Oså kom jag på att det enda jag vill här i livet är att äta pepparkaksdeg. 
 

Jag vet. Inte.

Kategori: Allmänt

För tillfället sitter jag på toaletten och skriver. The place to be. :P
 
Mm. Satt.. Japp :-) Det var väl mest det. Kände mig skön och nu slutade det upp med att jag kände mig asOskön, för jag vet inte vad jag ska skriva. Inte för att jag saknar ord för mitt fabliv, utan mer för att jag inte vet. Jag vet inte. Så jävla påfrestande mening, att man inte vet. Jag borde nog använda den meningen mer, men jag vågar inte. Jag vägrar att inte veta. Det är dumt.
Kanske borde det komma ett inlägg om de fina dagarna i Bryssel eller om den najsig helgen som kom och gick, men jag vet inte. Det borde kanske inte det trots allt. Jag vet ju inte, helt plötsligt. 
 

me<33
 
 
 
 

Jul och sånt kul i november

Kategori: Allmänt

"Har Kellie skaffat pojkvän, eller varför har hon inte varit här på så länge?!" Sa mamma, och man kunde ju nästan misstänka det. Så var dock inte fallet, men det var alldeles för längesedan vi hade Kolan & Dumle mys.Men det var precis vad vi hade i fredags. Sånt som innefattar vad en myskväll är och lite till. Det är skönt att bara kunna vara med någon för att bara kunna vara, utan att anstränga sig för en sekund. Eller, bara då man måste resa sig upp för att fylla på tekoppen. Eller för att ta ännu en till kaka. 
 
(Och nu är den här mysbilden snart två år gammal. Inte så mycket som förändrats mellan oss. Mest exakt ingenting alls)
 
Tog en promenad längs ån och älskade min stad. Byggde upp tankebanor och log för mig själv. I morgonens solsken. Så himla klychigt att jag skäms. Men det var så, vad ska jag göra, hela mitt liv är en klyscha. Ibland. Rättså sällan. Eller, kanske inte. Den här bloggen representerar mina klychiga delar i livet, helt enkelt. Klychan fortsatte med brunch och tidningsbläddrande tills något inom mig sa att du, det är dags att vara lite produktiv. Så, jag sammanställde intervjun från i onsdags, och så finslipade jag på krönikan till nästa tidningsnumer.
 
Det blev mörk. Och jag tog mig till min broders lägenhet som stod tom, för han är i USA och älskar livet mer än någosin (jag undrar om han tänker komma hem), så kom Kristina och Lova och vi skrattade hos sedan vidare till Anna. Alltså, kan vi bara. Anna hade hemmafest med JULTEMA. Helt jävla storslaget att jag blir helt jävla varm i hela mig. Så himlahimla mycket dans att jag inte vet vad. Hoppas jag dör på ett vardagsrumsgolv efter att ha dansat av hela livet tills livet förtvinar. Och alla var klädda i juliga kläder och peppakakor och lussebullar syntes till lite överallt och aldrig dansade ingen. Obs klycha igen.

 
Så himla komiskt. För jag vaknade återigen och tittade på Arlaglaset, halvfyllt med vatten. Är det här på rutin så är det inte bra, men kul. Söndag betyder det också. Och jag har försökt avsluta konsthistoria- (anal)ysen. Det är sånt jag suger på, att avsluta saker och ting. Så har jag varit på intensivpass med mor aka helgens efterfest. Elller nått. Blaskigt kaffe mellan alla timmar också. Viktigt. Fastän det är söndag så har jag långhelg. Eller, något i stil med långhelg. För imorgon, då är jag i Bryssel!
 
 

att behaga andra

Kategori: Allmänt

Och det första vi gör är att göra oss av med den, för att kasta den på golvet någonstans inom de begränsade kvadratmeter till rum, inom några väggar som avskärmar oss. Bortom alla åsyner, bortom de obekväma ögonen att omges av. Vi klarar knappt av tanken att offentligt gå omkring i det som gör oss bekväma. Så vi gör det när ingen ser på istället. Vi upplever det mer bekvämt att smälta in i det nomatiserade, än att gå runt i det vi behagar. För det är viktigare att gå omkring i det andra behagar att se på. Som inte sticks i ögonen. Därför låter vi aldrig behån ligga kvar på golvet och damma efter att, befriande, ha kastat den på golvet. Så vi kan gå runt en hel vardag och längta till att få göra oss bekväma, för att härda i obekvämhet och göra alla andra bekväma i obekvämheten en vandrar runt i.

Det är lätt för omgivningen att tala om den självklara acceptansen i våra olikheter. Hur häftigt det är med det avvikande. Men så fnyser var och varannan människa ändå. För det är ju trots allt det, avvikande. Avvikande från det som gör oss så himla, nästan vidrigt, bekväma. Så bekväma in i ryggmärgen. För vore det inte lättare om alla bara alla var så, om alla var som alla andra. Och om alla inte är så, då sticks det i ögonen. Och jag försår om man inte vill vara den, den som får rummet att kylna.

Det finns egentligen en grundläggande utgångspunkt för allt en gör; Sig själv. Den utgångspunkten förtvinar i samtid med vår strävan efter att tillfredställa det som ständigt vill bejaka oss; alla andra. För om vi utgår från oss själva, och om vi faktiskt vågar vara den, den som vi är. Då, kommer vi tillslut att kunna behaga andra i vår egen bekvämlighet. 

andnöd tills det finns hjärterum

Kategori: Allmänt

Nu orkar jag inte ursäkta mig mer. Så jag låter bli.
 
Jag facineras lite av mig själv för tillfället. Det låter egotrippat, jag vet, men det är bättre än så. Tänker inte använda mig av min kalender som metafor för att få en kraftfull effekt av mitt liv utan andning. Så jag tänker vara mer rak på sak; det är mycket nu. Och för att återkoppla till min första mening av stycket så, mår jag bra ändå tycker jag. För det är mycket nu, men jag bara försöker fylla ut det där "det är mycket nu", med sånt som har mycket med kul att göra. Usch, jag skulle nog hatat mig själv förut.
 
Mitt i Konsthistoria uppsatsen, mitt i To Kill A Mockingbird läsandet, mitt i matteplaneringen, mitt svenska essän, mitt i engelska seminarier, psykologiseminarie, filosofiseminarier, recenssioner och mitt i redovisningsförberedelser. Ja, mitt i det som tar upp det mesta av vardagen så, tror det eller ej, hittar jag tillbaka till rätt hjärtslag och rätt puls därimellan. 

Typ som när jag började morgonen med en promenad i den, under helgmorgonen, folktomma staden. Och för att jag köpte med mig nybakat surdegsbröd från Forsa Hembageri på väg hem. För att sedan pensionera mig, vilket betyder att jag sitter med min frukost och fyller på påtår efter påtår med kaffe och läser tidningen i timmar. Allt i ensamhet, för att kunna andas lite granna. 

 
Och typ när vi firade min älskade Cässä. En av de allra bästa på det här jordklotet att fira. Hon bjöd oss på en hejbrakande middag (ursäkta för helt jävla groteskt uttryck). Och jag höll ett tal för henne någonstans där mellan att presterna öppnade och fler människor ramlade in. Och vi skrattade och vi dansade och morgondagen fanns såklart aldrig mer. Ända tills jag vaknade av att det var ljust ute och jag tittade på mitt glas från Arlagården, halvfylld med vatten i hopp om att jag skulle kunna få vakna på en någorlunda bra sida. 
 

Det ser ut som ett firande med tre personer. Det var ej. Lite komiskt att jag bara har bilder på oss tre. Vi var fotovilliga, helt enkelt. Tycker om dem, mycket, så det gör mig inget. 
 
Vad mer. Jag glömmer bort mina väldigt värda "nu-andades-jag-precis-fritt-i-mer-än-femton-minuter-utan-att-känna-stress"- tillfällen. Jo juste. Igår, det är så värt att tillägga. Igår åkte jag till Gottsunda teatern för att göra en intervju med hiphopgruppen Generation. Blev så jävlajävla smittad av deras ambitioner. Så bra grej. Studion är deras samlingsplats, där kan alla göra vad de vill och där kan de "andas-fritt-och-tänka-fritt-i-mer-än-femton-minuter-utan-stress.Och det är sådana saker som får mig att aldrig ångra att jag böjade skriva för den tidningen, aldrig någonsin trots den här stressen. Hur många jävla gånger har jag använt ordet stress, egentligen? Jag vet inte, räkna ni. Och juste, nu börjar fler bra tillfällen från veckan att falla på plats. I måndags blev jag Repotageredaktör för WORD inom redaktören. Alltså, det bidrog nog lika mycket till stress som det bidrog till "fan-vad-FETT"-känslan. Men det blir bra, det blir det alltid.

Och nu vet jag inte mer, än att jag borde fortsätta skriva på konsthistoria uppsatsen. Mm. PÅT IGENRÅ. Eller sova. Sova det är något jag faktiskt borde göra ännu mer. 
 

Bryter mot lagboken aka kalendern

Kategori: Allmänt

För tillfället går livet ut på att få ihop just det, livet. Kalendern är alldeles för fylld för att finna tid för mig själv eller någon annan levande varelse. Försöker strukturera om, försöker stryka över, försöker få plats med ännu mer, försöker bocka av. Jag försöker få ihop det lilla livet, det är värt så många fler timmar per dygn hallå.
 
I helgen åkte jag tåget bort från kalendern. För jag hade med min röda penna kladdat "Kurshelg med SSU i Bommersvik". Så jag följde det med SSUkompanjorerna. Och jag blev nog undermedvetet så mycket klokare av alla genuina föreläsningar vi lyssnade på och av alla nya människor vi träffade. Man behöver sånt, flera gånger om året. Så sov vi i huset som pyntades av tavlor på Tage Elander. Där dog han och där sov vi. Bommersvik var bra grejer helt enkelt.
 
Att hålla bloggen vid liv, det stod inte med i kalendern. Så nu blev jag lite bitter på mig själv. Borde göra så himla mycket annat men jag tänker att sova är nog också rätt bra. Sova, det blir. Hej.
 
 
 

Det här inlägget har vilat i mitt utkast ett tag nu

Kategori: Allmänt

Vi köpte två pizzadegsrullar och alla önskemål vi hade på det. Så cyklade vi i spöregn till Melle och förvandlade hans kök till en pizzeria. Alltså mmmm för hur fantastiska de blev. Vad annars, egentligen. Så satt vi där runt hans köksbord och lät timmarna passera så där rusande som de bara gör där. Ibland tänker jag på hur det skulle vara om vi alla flyttade in tillsammans. Det skulle vara fantastiskt, så mycket vet jag om det.
 
 
Efter en långpromenad längs ån. Och efter en frukost som innefattade allt. Ja, då tog jag min lilla packning med mig till tåget. Mötte upp några andra SSUare, typ som Melle och Pavlos och Ronja. Så åkte vi till Stockholm och vi besökte Riksdagen. Det var fan fett. Och(!!!) jag satt i Lars Ohlys stol i plenisalen. Ja och det var ännu fetare. Så lyssnade vi på, vår f.d skolminister, Ibrahim Baylans föreläsning. Och då kändes det än mer viktigt att värva människor till att rösta rätt och rött.

När vi lämnade riksdagen och mörkret låg över hela Stockholm, så mötte jag upp min älskade Frida. Vi åt indiskt till middag och tog igen sånt som man tar igen efter att kusin inte mött kusin sedan sommaren. Och senså tog vi oss till Söder för att gå på bio. The Butler. Alltså, wow? På riktigt,så viktigt film. Efter upprymmdheten av filmen så mötte vi upp Rebecka, och vi tog vi oss till Ljungrens för att dricka flasköl till stängning.


(Tänkte skriva att det var i sommras. Men det var det inte. Det var förra sommaren och vi satt på Fridas ballkong och åt brunch. Och dygnet innan dansade vi runt till Pridefestivalen) 
 
Vaknade upp hos Frida. Utan Frida. Men med Rebecka. Mötte upp kusin nr. 2, Sara. En lunch på Vurma tills det blev middagstid. Jag är inte förvånad. Det är väl det mest logiska, att vi bara äter och pratar medan vi ser på hur det börjar vända om till kväll. Men så tog jag tåget hem tillslut.
 
Skrev ner ett rim innan jag, iklädd mammas sammetsklänning och pärlsmycket, tog mig till Sofia & Annas 20'tals middag. Det är synd att man använder sig av ordet FAB som om det inte har något värde och som det har tappat betydelse, men alltså... FAB vad FAB det var. Alla var så FAB, middagsdukningen var FAB, maten och efterätten så mkt FAB. Ja, en FABkväll utan dess like. 

 
Och fredagskvällen var också fab. Jag har förstått att "fab" är lite svårdefinerat. Men, från mammas sammetsklänning kvällen innan till pumpadräkten. Alltså ja, där trivdes jag mycket. Hemmafest hos Foccan och vi älskar det huset. För där går alla hemmafester hem, och maskerad går också alltid hem. Så det gick hem upphöjt till två. När någon skrattar medan någon annan bölar, när några hånglar medan andra bråkar, när några dansar och andra försöker överrösta musiken som spelas, när någon spyr i ett hörn och någon annan tvingas torka upp det, när skor och hjärtan tappas bort men hittas tillbaka igen. Då har en hemmafest gått hem. Staplade hem från busshållsplatsen på storatorget vid tre, skrattandes i min pumpadräkt. 
 
 
Och under lördagen var jag bara. Antar jag. Minns ingenting av den. Söndagen däremot. Då cyklade jag den där vägen som jag saknat att cykla. Då när jag kan cykla och sjunga, högt. Det där stället där ingen kan döma mig, för det finns knappt något som kan döma mig. Börje. Jag älskar Börje. Kanske och enbart för att Bosses hus finns där. Det är det mysigaste som finns. Hon bjöd på brunch och vi babblade utan något vidare slut. Det är sånt man gör i Börje.