liveteskrivet.blogg.se

Att gråta tredje fjärde och femte gången

Kategori: Allmänt

Tredje gången jag grät var mot hans bröst i min säng, jag var full och kär och lycklig men ångestfylld.
Jag förstod att det här är början på det jag velat, men slutet.
Hulkade att jag kommer sakna dig.
Hulkade för jag inte längre kan styra över mig själv, att någon annan nu har mitt humör i händerna.
Att det är fritt att utnyttjas.
Att jag flyttar att du flyttar, att det inte finns kvar.
Han strök sin hand genom mitt hår, som lugnet i den abstrakta stormen.

Sedan viskade jag förlåt.


Fjärde gången jag grät var återigen i offentligheten, det var så naket.
Jag satt på tåget och hade Cissi i telefon och pratade om det som tynger oss och det som gör oss lyckliga, sörjde och glädjes åt varandra.
Så läste Cissi upp ett sms, som skulle kunnat vara ett sms från perfekt men som plötsligt dök upp mitt i den stimmiga vardagen,
jag vet inte om det var för tröttheten,om det för det vi tidigare hade pratat om eller om det bara var så enkelt att det hon läste upp var så fint att tårarna vägrade rationaliseras.
Sänkte huvudet och viskade, snälla Cissi vänta, jag kan inte gråta så här mycket just här. Vänta snälla.

Femte gången jag grät grät jag medan han var på färjan på väg hem till Frankrike. Jag visste hela tiden att just precis det skulle hända, men inte vad som skulle bli av mig. Jag är ofta ensam, men nu dör jag av ensamheten tänkte jag. Gick fram och tillbaka i lägenheten för att mota tårar av ångest. Sedan exploderade jag ungefär, sjönk ner i soffan och visualiserade hur han för varje sekund som gick kom längre bort ifrån mig. Vi hann aldrig säga hejdå på riktig, vi sa att på måndag, då hittar vi någonstans att bo tillsammans, sedan kysste vi varandra som om vi skulle ses dagen efter.
Men så var han tvugen att åka tidigare än väntat och vi hann aldrig fysiskt säga hejdå och det värker i hela, hela mig.
Nu finns en tid, människor, olika drömmar och olika liv mellan oss.
Och råden jag ger andra är inte längre mottagliga, att med tiden så går det över.
Jag vet det, men det är sorg i sig, att vara nykär och aktivt försöka motarbeta det.

 

 

att gråta

Kategori: Allmänt

Jag kan räkna på mina fingrar hur många gånger jag gråtit här.
Fem.
Jag vill skriva om det i olika delar.

Innan jag grät den första gången var jag förvånad över just det, att jag inte hade gråtit fastän jag många gånger verkligen borde ha gjort det.
Det är mycket jag kunnat gråta över.
Bostadskrisen i början, dejten som aldrig blev av, det som i världen sker, att vara trött, saknad efter något, disken som inte diskas.
Men första gången jag grät satt jag i biosalongen på Dukes Komedia, jag skulle se A Syrian Love Story och förstod att det skulle lämna mig i ett visst tillstånd.
Typ, denna-värld-är-så-fucked-och-här-sitter-jag-och-har-det-bra-och-gör-inget-åt-denna-fucked-up-värld.
Men jag gråter mer sällan nu förtiden, inte för att jag tidigare varit svag eller för att jag blivit starkare.
Jag tror bara, helt ärligt, att jag inte har mod att vika mig för mig själv på ett så ytterst fysiskt sätt som gråt innebär.
Men jag skulle få smaka på gråt.
Det tog mig utan en onödig överdrift för att försöka dramatisera det här inlägget, två sekunder.
Jag vet inte om det var det arabiska spårket som berörde, relationen mellan paret från Syrien, det bisarra eländet som blivit konstant
Eller att det bara egentligen krävdes ungefär noll till gråt.
Jag grät hela filmen, det gjorde inte folk, men jag bara grät och grät och grät.
Hulkade, skämdes och grät.
Nöp mig i armen, för de brevid verkade tycka synd om mig.
Och det vill jag inte, att folk ska tycka synd om mig.
När jag promenerade hem var allt kallt och fult.
när jag kom hem kändes det som att ingen förstod någonting.
Sedan dröjde det till gråt.

Andra gången jag grät grät jag på väg hem från det som var planerat att bli en kväll ute men aldrig blev en kväll ute.
Jag hade ätit middag med vänner och druckit ginger wine i vår lägenhet trots att de var bakis som fan
Och precis när de hade lämnat mig fick jag ett frågande sms om jag skulle ut och jag tänkte att,
jag inte borde gå ut ikväll, inte ikväll igen, och jag jobbar imorgon och.
Men, vad kommer jag ångra mest.
Jag sprang till närmsta affär för att köpa alkohol. Stängt.
Testade nästa, stängt. Förstod att jag verkligen var sent ute, men jag hade ju bestämt mig nu.
Sprang gatan ner, öppet.
Köpte dyr öl med andan i halsen för att sedan springa samma gata upp igen.
Hällde i mig ölen medan jag sminkade mig i badrumsspegeln i all världens stress.
Jag kände mig ovanligt snygg.
Gick förbi jobbet på vägen, hoppades på att killen jag är kär i skulle jobba,
det gjorde han givetvis inte.
Jag som hade dubbelcheckat jobbschemat, han skulle ju jobba.
Köpte sju shots, en vardera för de som var kvar på puben.
Vi shottade tillsammans innan jag sprang till buss nummer 1.
Det var kallt, jag hade min nylontröja på mig och jag kände duggregnet mot mitt nytvättade hår.
Bussen stannade, jag hoppade av och allt var bara tyst, stilla, mörk.
Allt var fel.
Fel hållplats, fel adress och noll procent batteri på mobilen.
Några män i en post office kiosk iaktog mig i mitt vilseledda och sömningt fulla tillstånd, hånflinade och frågade med ett bristande garv om jag väntade på någon.
Jag väntar på allt tänkte jag och i all frustration skrek jag YES, I'M WAITING FOR MY FRIENDS.
Och de bara Oh eheheh.
Sedan satte jag mig mot husväggen, tänkte återigen att jag väntar på allt.
Bussen hade slutat gå, inte för att jag ändå skulle ha råd med fyra pund för en one way ticket, men ändå.
Så jag gick hem, i fyrtio minuter. Grät, inte i fyrtio minuter, men jag grät.

jag vet inte vad

Kategori: Allmänt

Jag ligger i samma säng, lyssnar till dramatiska vågor som stormen utanför orskar.
Tänker att det är grått, likgiltigt och kan inte sova
Tänker. Mycket, ungefär hela tiden när det är tyst.
Om vad som ska bli, av det här.
Vad det här nu är.
Jag ligger i samma säng, lyssnar till ljudet av vågorna från vinden,
Tänker, att jag inte ens förstår hur fint det är, att jag egentligen inte vill härifrån.
Somnar.
 
Golvet är alltid skitigt hos oss, med anledning av att vi ändå flyttar ut snart.
Det är en sorglig instinkt till varför vi inte moppar.
Räkningar dampas ner i vårt brevinkast. 
Vi läser i tystnad, är beredda på allt och läser högt upp dramatiska meningar som Missed Payment.
Säger Men vadå, vi betalade, ju. Eller.
 
Får magknip ibland, för allt som är ovisst i vardagen.  
Längtar efter någon slags kontroll. 
Ibland, bara ibland.
Men vad är det, egentligen.
Älskar att inte behöva organisera planera eller behöva veta ungefär precis vad morgondagen erbjuder.
Och att magknipet kan upphävas av en mening och uppgraderas efter några ord.
 
Passerar havet, blickar upp mot fiskmåsarna som cirkulerar över den lilla fiskaffären.
Tänker att havet inte gjort mig till någon annan. 
Minns att jag trodde att det skulle förändra något.
Det kan ge upphov till besvikelse, men jag vet inte för vad.
Säger hej till folk på stan. 
Till en som jobbar i affären, stammisen på puben jag jobbar på och han som raggade på mig.
Tänker att jag ju flyttade ifrån sådant hejande.
Sedan blir jag varm, för att jag hejar på folk jag passerar på min väg.
I en annan stad som jag snart lämnar.
 
Stänger puben tillsammans med Carly och Etti.
Jag har skrattat hela arbetspasset
Stått och dansat bakom bardisken,
Det är lördag och på lördagar spelar Kenny reagge och soul
Vi shottar Tuaca
Tänker att, ikväll ska jag trotsallt hem direkt efter stängning
Det händer ungefär väldigt sällan
När alla har gått hem sitter vi kvar på puben
Pint på pint, tänker att jag ju inte skulle men
Vi sitter kvar till halv fem
Det låter pretantiöst och jag saknar sällan men jag kommer sakna det här,
Tänker jag, när jag lunkar hem
Passerar nedsläkta skyltfönster, ett grälande par och ensamma människor som hade hoppats på något annat.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

När han berättar

Kategori: Allmänt

Folk säger att världen fallerar
Det beror på vilken värld folk lever i.
Jag minns en gång när pappa visade mig ett gamlat fotografi på sin hemstad.
Han menar att den redan fallerat.

Han säger med lågmäld röst, titta, vad vackert, det var.
Han låter djupa andetag få formulera.
Min pappa har aldrig varit tillbaka dit, han säger att en dag.
Jag vet att den dagen aldrig kommer.

Det är förstört säger han inbakat i allt.
Men han vill inte höra sig själv i den meningen.
Min pappa berättar sällan om tiderna som varit.
Tiden behöver stå rätt till och luften ljummen
Som under en semesterdag i augusti på vår balkongen.
En tid på dygnet när djupa bloss från ciggaren och sippande ur whiskeyglaset är åtminstone okej.

Han berättar om biosalongerna, caféerna och barerna.
Om floden.
Om Fairuz och om grannarna.
Om den lilla affären han jobbade på och om böckerna han läste.
Om politisk aktivism som kostade allt.
Cigarröken yrar.
När han orkar tar han fram gamla fotografier.
Han visar mig sina vänner, berättar anekdoter om dem.
Om de som dog i strid.
Han pekar på dem, upprepar avrättad, avrättad och stackars han med, avrättad.
Cigarröken har lagt sig som en dimma över oss.
När han berättar tar det tid.
När han tystnar tänker jag att han han ser i retroperspektiv,
På det som aldrig kommer att bli sagt
Den historia som föralltid repeteras i minnet
Som jag trott ha bleknat, men aldrig gör.
Han tar djupa andetag
Lutar cigarren mot askoppen.
Det var inte lätt, säger han.
Han tror att glasögonen kan täcka hans tårade ögon
Men jag har redan sett.
Det var inte lätt, upprepar han mitt i ett djupt andetag. 

Patriarkatets horisont

Kategori: Allmänt

Han rycker snabbt upp dörren och kliver in i klassrummet tio minuter försent, för honom inga minuter alls, rynkar pannan som om felet vore vårt och nämner inte förseningen.
Det som varit samtal fejdas ut.
Hans hetisga pustande fyller rummet.
Han har medvind, jag fattar inte hur.
 
Jag bryr mig inte om att han är sen, det är inte det, det är skönt, jag brukar också vara sen och jag är inte för fem öre intresserad av den här lektion, den är ärligt talat usel, och det regnar utanför och mina byxor har varit blöta i tre timmar nu och jag funderar på om jag kanske har mensat igenom.
 
Han ställer sig framför oss, väntar in tystnaden som lärare brukar göra sådär provocerande, för att lägga över att anledningen till att lektionen ännu inte kommit igång beror på alla andra i rummet.
Han särar på benen, korsar armarna framför sig, tittar inte på oss, tittar högre upp.
 
Han är upprymd, kastar oss in i ett intensivt berättande om gårdagens rugbymatch, om hans treåriga son som en dag kommer att bli rugyby spelare, han droppar rugbyspelare på rugbyspelare som ingen av oss känner till, vi nickar och ler. Han berättar om nästa rugbymatch, om vad han tror och tycker ska hända, vi nickar och ler och någon säger något i stil med ett vagt wow. Monologen är hänsynslös, oavbruten. Han älskar att tala om det här, men mest av allt älskar han att höra sin röst när han talar om det.
Vi nickar och ler inte längre, visualiserat sett ger vi honom stående ovationer.
 
Vi liksom niger för patriarkatets ärende. Vi reflekterar inte ens över det, patriarkatet har redan uppfostrat oss in i ett ständigt okej:ande. Vi måste lyssna när han demonstrerar om i princip allt han är intresserad av. Han förväntar sig uppmärksamhet, samtycke, ett entusiastiskt intresse av hans berättande och vi ger honom det. Vi fucking ger honom alltid det. Han plaskar runt i patriarkatets befogande och vi står på strandkanten och liksom följer honom med blicken, applåderar, är jämt tillgängliga. Han säger titta, titta, när han hoppar från hopptornet och vi hejar på och berömmer. 
 
Jag önskar att mitt intellekt hade fått bestämma över mina handlingar, för det vet att det här är ett resultat av en inrotat (sinnessjuk)struktur, och att jag atkivit borde göra något. Vad som helst, bara gå, kanske. Fråga okej ska vi börja eller, avbryta honom mitt i allt säga hoppsan ursäkta mig, med betnoning på mig, och bara väcka honom från hans våta visualisering om att vi ger honom stående ovationer när hans stämband vibrerar. 
 
I den här never fucking ending patriarkarla sfären, så har mitt intellektuella agerande varken plats eller  stöd. Men vännen, tröstar patriarkatet mig med. Stöd, det kan du få från ditt okritiska leende, ditt nigande och av dina simtag efter hans fjärilssimtag ut mot patriarkatets horisont.

I mitt hem

Kategori: Allmänt

Det börjat bli kyligt i den här staden och vi har inte haft varmvatten eller värme i vår lägenhet på fem dagar och jag har massa smutstvätt som jag inte kan tvätta för, vi har ju inget varmvatten. Och disken diskas men fettet löses inte upp för, för vi har återigen inget varmvatten. Inatt sov jag med ett linne, en polotröja, en stickad tröja över det och var alldeles invirad i mitt täcke och min filt, men ändå kändes det som att vakna upp i ett kyligt och fuktigt tält, alldeles handlingsförlamad.
 
Och ungefär efter den första meningen i det föregående stycket skulle mamma och pappa säga att kära dotter ingen tvingade dig. Jag skulle respondera med amen vadå, ungefär, och komma med en utläggning om att det ju är viktigt att testa på att flytta hemifrån och vara självständig och att, sedan skulle de avbryta mig med en suck, säga att då behöver du inte klaga kära vän. Du har själv valt att flytta ifrån ett hem som för alltid erbjuder dig hus och rum och tak och värme och varmvatten och mat och någon som bryr sig om dig och ungefär allt annat du behöver som inte urholkar hela ditt stackars tankeflöde, eller bankkonto för den delen.
 
Jag kommer att hångarva, säga skojar ni eller, jag har det jättebra och behöver inte för fem öre komma hem. Hem kan jag ha här, förresten.
 
Här kommer ett självförakt frodas men du kan ändå inte inse hur absurt det är, hur du kan skapa dig ett hem var du vill ungefär när du vill, hur du sedan klagar över ett egetkonstruerat hem. För du vet samtidigt att om allt skiter sig, vilket det ofta gör, så kommer du alltid kunna återvända till ditt andra hem. Du kan säga hem till något så fort dina känlor ger utlopp för det och du pratar öppet om ditt hem utan att behöva mötas av ett endaste höjt ögonbryn. 
 
När varmvattnet och värmnen i ditt hem inte fungerar, då ringer du någon, interagerar på samma förstådda språk och säger med en skämtsam ton att ja i sverige har vi inte riktigt samma system, hehe. Din engelska är halvknacklig när du talar i termer om vatten- och värmesystem, men eftersom att du berättat att ditt egentliga hem är i sverige så är du plötsligt rätt så charmig.
 
Idag fick jag ett meddelande av mamma på facebook, hon är i kurdistan i tre veckors tid för att besöka sitt hem och skrev i korta meningar att hon träffade en bekant familj häromdagen, de är på flykt från sitt hem och från sin död, fem kvinnor med barn. Jag vill lämna allt som är skrivet precis här egentligen. Men förresten mamma, jag har bokat en enkelbiljett till Havanna, säger jag i förbifarten. Jag vet inte riktigt när jag kommer hem, men hem kommer jag väl någon gång.
Kram. 
 
 
 
 
 
 
 

Manssvett och Pot noodles

Kategori: Allmänt

Hej.
Sitter på Bond Street Coffee (här är jag stammis vill jag lova) och försöker synkronisera det jag egentligen borde göra med det jag vill göra. Jag borde plugga arabiska och jag borde skriva inköpslista och jag borde boka grejer men jag skriver här istället och jag tittar på folk som passerar och jag tänker mest på det jag borde göra.
Det är som vanligt. 
 
Igår sa jag, är det nu vi ska bryta ihop, när vi lämnade en lägenhet vi bott i för några dagar och satt på gatan med våra liv i våra väskor utan någonstans att ta vägen. Dekadensen är hård, tänkte bakfulla jag. Bröt aldrig ihop, garvade mest åt allt som var. Jag fattar ju någonstans att på något jävla sätt löser allt sig. Även fast det ovanligt många gånger känts som att det kanske inte alls löser sig på något sätt.
 
På måndag flyttar vi in till vår omöblerade lägenhet. Slut på bostadslösheten, Pot noodles och Pot porridge.
 
Fram tills dess bor jag i samma rum som sex män. Säg att ni hatar manslukt, men tänk er manslukt i ett litet rum gånger sex. Och då menar jag lukten av manssvett efter en utgång med för mycket gräs och alkohol. Inte den där härliga doften av en kille man gillar. 
Men, en av männen är, konstigt nog, världens mest charmiga och attraktiva. Han är heter Ben och är också bostadslös. Men flyttar ut från hostlet över helgen nu. Jahapp tänkte
 
Stopp. Kom nyss fram världens underbaraste människa, mitt i skrivande stund. "I just have to say that you look absoluteley gorgeus." YOU MADE MY DAY skrek jag efter henne. Sitter nu i ett hörn på caféet och är helt varm. Älskar människor!!!!1 Sometimes :P
 
Så tillbakas till Ben. Eller aa, Ben har dragit nu ja. Jag har tagit hans nummer och har erbjudit sovplats i vår lägenhet. Det där erbjudantet tog mig bokstavligen två minuter. Ni fattar vad det är för någon, va. 
 
Förresten. Jag måste säga att det är en skräckblandade förtjusning att dra från allt som varit självklart i livet till något med noll garantier. Ingenting är på sin plats och det är trots allt väldigt härligt.
 
Du går in i en mataffärer. Strosar runt i hundrafemtimmar och undrar vad fan du ska äta till middag.
Det här var någon gång i början, jag hade fortfarande råd att köpa en crossiant till kaffet. Nuförtiden smugglar jag med mig ätbara ting som jag köper billigt från supermarket. 
 
En kväll satt vi utanför Pavillionen och drack öl och pratade om fettVIKTIGA grejer <3  Vilken tur jag har som stött på these.Och sen gick vi till Amandas jobb för att dricka drinkar på Northen Lights.
 
Packe Pex och Tompan kom hit och vi lyckas ha det jävligt kul tillsammans <3
 
Jag tror att Packe Pex precis sagt att det förfan inte finns ett jävla skit i det här pissköket. Stämde bra det. 
 
Vi var väl påväg till någon lägenhetsvisning, eller nått. 
 
En av alla gånger på Bond Street Coffee.
 
En kväll efter att ha dansat livet av oss till åttiotals musik på The Haunt.
 
Rebecca kom på besök i några dagar <3 

:-) <3
 
Vi hängde på Bar, Vinyl & Pizza och köra music quizz och failade på typ alla frågor man vann shots för bästa lagnamnet; Power Pussies ;-). Senså drog vi och dansa fettmkt. 

Tja förresten. Jag är jävligt retro, shoppar second hand och har på mig stora glasögonen för att se sexig ut. 
 

Om man tar bussen 45 minuter från stan kan det plötsligt se ut såhär. Bästa dagsutflykten. 
 
Vi hyrde lägenhet i typ fem nätter och kunde leva det vanliga livet. Det vill säga, sova och äta och bara vara. 

Med den här vyn, dårå.
 
Och så kunde vi tönta oss utan bittra eller påröka hostelmates.
 

PLUS förkröka med de här babesen och sen dra och dansa asmycket.
 
Men även, vakna upp till det här och veta att nu, nu har vi ingenstans att ta vägen :-).
 
Är ni bakis eller :P (Tobias hoppar runt på kryckor förresten, det försvårar en HELDEL vill jag lova).
 
Och igår flyttade jag in till hostel igen. Senså tog jag med mig vinflaskan till these och hade det himla trevligt.
 
Nu ska jag på loppis och fynda skit till lägenheten. Tjing <3
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Om Fjorton visste

Kategori: Allmänt

Den 18 augusti hade jag två besökare. Ganska sjukt, ju. Annars brukar jag ha noll. Den ena var förmodligen en nostalgisk jag som bläddrade förbi inlägg och tänkte shit var det här så längesen och jävlar vad ful jag var och GUD vad onödigt klyshig den här texten var. Den andra besökaren vet jag inte.
 
Det har hänt rätt så mycket sedan sist jag skrev, faktiskt. Det har nog till och med hunnit bli ett nytt år. Men jag är fortfarande jag så det känns inte som så. Jag har till och med flyttat ifrån stället jag skrev på sist. Nu bor jag på ett hostel i Brighton med mitt liv paketerat i två väskor. Det ska vara ett rekomenderat och prisvärt hostel, men det är egentligen inte mer än okej. Idag lämnde min enda hostelvän ett hejdåmeddelande på min säng skrivet på ett toalettpapper.

Sitter för tillfället på ett cafe och har i flera timmar försök organisera det här livet. Kan ungefär översättsättas till att jag har försökt hitta flykter från hostel till lägenhet. Det är bara det att jag måste tänka way beyond "rimliga priser" och istället försöka acceptera det som för mig, och typ alla andra egentligen, är "helt orimliga(!!!) priser!!"
 
Jaja. Sommaren har för mig nu regnat bort. It's official. Det regnar jättemycket i Brighton, och så blåser det. Men jag hade den finaste jävla sommaren. Den har gett mig allt, jag lovar. Upplevelser, instinkter om att det här livet börjar med en själv och att Nitton har allt framför sig. Det hade nog aldrig Fjorton fattat eller ens orkat vänta på. 
 
Jag kanske fortsätter skriva här, jag tycker ju om det där med att skriva så mycket om ingenting att ingeting framförs för någon än mig själv. Så mina noll läsare gör mig inget,det får fortsätta vara noll. Och ibland kanske den där andra besökaren som jag inte vet vem det är dyker upp. 
 
Jaja. Vi ses nog.
 

Om du var tvugen att tatuera dig, jag vet att du inte vill men om du var tvugen, frågade jag mamma en gång. Då skulle jag taturea in Che Guevara, sa hon. Den affishen sitter uppe på hostlet, hon skulle gilla det trots allt.
När mina rumskamrater är på vift. Känner mig stundtals väldigt sexig i min nya frisyr.
 
Jobbade charmiga killar här. Det är säkert en policy som The Lanes Coffee House har, att anställa charmiga killar som får en att sitta kvar.
 
Var på bio igårkväll. Satt i mitten av biosalongen, åt popcporn, relaterade till huvudskaraktären och garvade så himla mycket.

Det charmar mig.
 

sådär

Kategori: Allmänt

Tänkte precis att: ta tag i livet nu. Nu med det samma, tänkte jag. Så hamnade jag här av någon märklig anledning.
Den här bloggen är en hårfin gräns mellan ett romantiserande elände och en miserabel skildring av det som är standard. 
 
Idag mår jag sådär, och jag ska inte lura mig själv att jag mår sådär bara för att jag är bakfull. Att må sådär är det mest allmängiltiga. Det är en utgångspunkt. Varför skulle vi gå runt och må bra hela tiden. Finns ju noll anledning till det. Så jag är ganska nöjd med att gå runt och må sådär. Det skadar inte mig själv eller min omgivning. 
 
För varje dag som går så blir mina tankar konstateranden.
Som den där tanken om att det fan är något skumt med mänskligheten. Och jag vågar säga att jag hatar den. Jag fucking hatar den.
 
Men ändå så kärar folk ner sig i varandras. Och jag är långt ifrån folk inom den kategorin. Men det är verkligen okej. Tänker nästan att fyfan, stackars de. DE ÄR SÅ JÄVLA FÖRLORADE OCH NAIVA. Men jag verkar ju ha väldig lite kunskap om det där märker jag. För så kan jag ju inte bete mig, hålla på och tycka synd om folk som är kära. 
 
För sedan slår det väl en, att det kanske skulle vara kul om någon kunde se mig mitt i det här självupptagna livet. Bara verka lite låtsaskär åtminstone.
Men ja, fattar ju själv att det är lite för mycket begärt. Herregud.
 
Äsch, tänker jag. Kan satsa på annat. På att engagera mig och plugga och ta mig igenom den här alldeles för kyliga vardagen. Men vet ni? Det är rätt svårt att se var det ska leda en tillslut. När allt man ser är djupare påsar under ögonen och hur ens fejkat leende åt folk man låtsas bry sig om lyser igenom. 
 
Tänker att, det är ingen fara hjärtat. Det blir nog något av dig tillslut också. Du kanske inte kommer bli rik men fan, du vet ju att pengar inte är allt. Pengar är ingenting. Kom ihåg det, säger jag. Men det är inte meningen att jag ska komma ihåg det, säger allt annat.
 
Och vet ni, inget kan rädda mitt förraktt mot cismännens manlighet längre. Inget. Men jag ser det som en blomstring istället. Så jag skrev en uppsats om just det. Den blev fantastiskt. Och föraktet blomstrar snabbare och mer intensivt.

Och jag skriker. Igen. Inombords. För rasismen i detta vänliga land upphör aldrig. Är så jävlajävla arg att jag slutat uttala mig. Det tar för mycket. Men FATTAR NI ATT RASMINEN står i vägen för den politiska sörjan idag?
 
Så aa, jag mår sådär. Inga konstigheter? Det är inte synd om mig på något sätt. Och jag skulle verkligen kunna babbla om hur mkt fint som kan väga upp det här, men jag är inte gjord för det idag.
Jag gjort för att gödas av lussebullar. Hej.
 

Fredag och lajf

Kategori: Allmänt

Vill ursäkta, men kom på att det bara är löjligt och insåg att det här bara blev ännu löjligare.
Försöker igen.
Hej, det har blivit höst och folk går runt och suckar ungefär hela tiden tills att någon får en att skratta för att sedan sucka igen. Om folk är jag? Jo, ja. Jo men, ibland.
Men alltså, visst håller jag med om att vi suckar som om lajf vore påväg mot tomma intet (det stämmer väl förvisso) men seriöst, tänk om tonårssuckar kommer vara de finaste suckarna i vår historia?? Tänk om det är våra lättaste? Observera att det är fredag idag, att det är fredag och att jag kommer att dansa i pyjamaskläder hos Anna om några timmar, för hon har hemmafest ikväll (saknat). OSÅ sitter jag här och skriver nått som ska verka vara (citerar engelskaläraren) "Känslor blandat med intellekt". Gumman håll käften nu......
 
Men okej, ska försöka summera livet och sedan leta efter 1 något att ha på mig 2 alkohol från min gömma.

Cyklar genom engelskaparken och upplever den renaste höstklyschan ever.
För att sedan komma fram till skolan, jag och svettet i ett.
Eftersvettningarna och jag hänger lite längre än önskat.
För att sedan frysa hjäl.
Och så repeat. 
Inser för varje dag som går att upprätthållandet av mitt pluggande blir vagare och vagare.
Har hört att "trean är chill", och jag står fast vid det (intalar mig sj kanske?). 
Min plånka är alldeles strax urhålkad
Öl och kulturella ting är för dyrt
Och ändå har jag köpt flybiljetter till Berlin
Jag & Flodda
Och vi letar febrilt efter lägenheter.
Prioriteriar ingenting alls 
För jag vill ju göra allt
Nästan allt
Och så kan en inte hålla på. 
Suttit på café och pratat om lajf
Vi måste fortsätta med det.
Måste hålla käften nu igen
Inga måsten hjärtat
.....

Vi hade haft valvaka på skolan, vilket är världens bästa koncept. Tills att valresultatet kletades ut över ens ansikte. Vaknade upp till en oändligt grå fucking verklighet.

Såg Linda Pira med den här kombon. <3

Bjöd hem Felicia en söndagskväll. Slut på söndagsdestruktivitet.

<3<3<3 Vi firade Bill en kväll för två veckor sen. Här skulle vi ta citat sköna bilder. MmmMMm.

Gick på teater med far för att se premiären för Jumpy. Mmm älskar teater.

På väg upp mot fjärde våningen för möte med Wordredaktionen. Fyra våningar är långt nog för att hinna med selfies.

Felicia bjöd hem Cissi, Bex och mig på middag inklusive samtal som aldrig tar slut

Gick på poesifestivalen Ordsprak och för i hela helvete vad bra det var. Silvana Imam och Athena Farrokhzad uppträdde bland annat, älsklingar. (cried) 

Köpte kanelbullar dagen efter kanelbullensdag, fuckade med systemet lite grann så att säga. 

För att klargöra, asta är inte deckad hon bara spelar. Däför får Mickan ta på hennes tutte.

För några timmar sedan, Felicia bjöd hem mig och Emma på brunch. Åh älskling.
 
Observera att inlägget inte kom upp i fredags, så jag utökade det heh. Tack för att ni tog er tiden och så vidare. 

Blodhundsjag

Kategori: Allmänt

Det är en blodhund som talar. Eller som skriver. Det är jag, och jag har ingen längre tid. Alltså den detaljen är pressad till minimum. Men forsätter ändå, försöker reglera det här livet. Och fastän mitt Jag i form av en blodhund kommer att dyka upp lite för många gånger i den här vardagen så är allt som händer just nu så extremt meningsfullt. Okejm "Allt som händer nu", som om nuet aldrig tidigare varit världens viktigaste grej. Men jag vet inte, blodhundsjag finns till av en anledning. Hoppas jag.
 
(...........kom ihåg mig vid livets slut....................)
 
Vet inte varför jag fick för mig att skriva här. Sitter på samma stol runt samma köksbord på samma sida som vanligt. Den sidan med köksfönstret till höger om mig som täcks av lite för många växter för min egen smak. Och med en kaffekopp som ska stimulera allt i min värld. Som typ mitt tankeflöde, min kreativitet, min kärlek till det som inte finns men kanske främst för att Blodhundsjag ska orka lite till av den här dagen. Tryggt och ganska belåtet med inslag av gnäll, om att jag vill någon annanstans än där jag är nu och så vidare. Beklagar att jag klagar men jag fasar för att låta vardagen utspela sig här nästa år. Hoppas på att något annat kan bli vardag då.
 
Var ganska skönt att skriva om nonsense här. Kanske forsätter eller inte alls.
För övrigt så har mitt liv såklart inte tagit någon radikal vändning. Mer än att jag klippte mig för någon månad sedan, det blev rätt kort och jag ser mognare ut nu än förr men det är ingen sanning. Att vara arton rullar inte på, missförstå mig rätt, men det är saker och ting som poppar upp som förändrar allt för en vecka och sen avtar. Och senså står det still ett tag, för att köra ner i diket eller för att hissas upp med en luftballong i nästa tag. Det är väl det som jag älskar mest och som jag inte riktigt vill ifrån. 
 
Näe, nu blir det kaffepåtår och planering inför möte ikväll om komande projekt i livet (Ew, lät som att jag skulle planera barn? Fy vad otäckt). 
Hej med er(dig?)(mig?)
 

När Blodhundsjag ba "Woke up like this flawless" yep mm. 
 
Och peppjag med Silvana Imam!!!?!?? Powerpussy i dess renaste form.

Vårt första stopp i Kroatien

Kategori: Allmänt

Det är alltid så svårt att återberätta upplevelser som ingen annan i hela vida världen skulle kunna förstå. Inte ens kunna förstå lite. Och därför känns allt skrivande så fånigt, onödigt och överflödigt. Men vi flög till Kroatien, vi landade i Split och vi bosatte oss i vår trånga lägenhet för tre dagar. Vi gick till Supermarket med nöje. Vi lagade mat med nöjde, pinade i oss alkohol med nöje. Och jag hade saknat den där fuktiga luften som aldrig besöker Sverige.

Split blev en mötesplats, vi träffade våra vänner som hade varit på tågluff och våra vänner som hade varit på andra ställen i Kroatien. Men främst av allt så blev Split en mötesplats för så många olika länder världen över, hit kom folk för att besöka allt det fantastiska med Split men inte minst Ultra Europe Festival. Och det gjorde vi med.
Trots att house inte står mig närmast om hjärtat så var det så jävla magiskt. Allt var bara sådär väldigt lyckligt. Och fastän festivaldagarna slutade fem på morgonen så tog dygnet aldrig slut. Vi drog på efterfester medan lokalbefolkningen tog sig till jobbet, eller medan de var på jobbet. Det går inte riktigt att minnas i dagar, det fanns inga dagar inga nätter inga mornar för oss. Hela resan var i ett.
 
Och ni vet när ni skrattar så att det känns i hela kroppen, när alla känslor som en någonsin kan känna förvandlas till genuin lycka. När en skrattar så hårt att det enda som protesterar är kissblåsan och folk som ska iväg till jobbet och blänger.
 

Öl för cirka sju svenska kronor. Blev lyrisk, och glömde att vi ju skulle handla middag.


Från vår lägenhet. Vår uteplats, där åt vi middagar och frukost och hängde. Och en kväll hängde vi på vårt tak tills vi fick skäll av hyresvärden om att vi inte fick sitta där. 

Första kvällen mötte vi upp våra tågluffande vänner och vi pendlade mellan barer och klubbar tillsammans.


Bosse och jag inne på festivalområdet. 

Det fanns inget godare än att äta Nutella Pancakes efter utekvällar. Alltså verkligen inget.

På vår väg till stranden. Musikanter vid stranden. Och så jag i vattnet. 
 
Åt hemmagjorda salamimackor med pesto. Saknar dem.

En morgon från våra tågluffande vänners lägenhet. 
 

Ett av alla mysiga ställen i Gamla stan att vila fötterna på. Genuint mysigt.
Strosade runt i Gamla stan och gick genom små gränder hela dagen.

Sista festivaldagen, den var ungefär jättemagisk. 


Nio på morgonen, hemgång efter efterfest. Och vi behövde lämna vår lägenhet, som stod i eld och lågor (inte bokstavligt nej) klockan tio. Vi verkade inte ha så bråttom ändå, allt löser sig kom vi underfunn med under hela resan. 

Och allt löste sig och vi väntade på vår buss som skulle ta oss från älskade Split till vårt nästa stopp; Makarska. Om den staden ska får jag skriva om någon annan dag.
OBS valde svartvitt filter för det var väl ungefär så vi kände när vi hade packat våra väskor för att ge oss av.

We Camp Even

Kategori: Allmänt

När plånboken skrek att nej medan själen skrek att men joo. Då ba okej, vi volontärar ihop en tredagars festivalbiljett. Tacksamt, så jävla tacksamt. Så vi tog tåget ner till Norrköping.
 
 
Första kvällen, när konserterna ännu inte hade börjat, och vi stod för många i partytältet och dansade fuldans och log konstant för att det äntligen var festival och någon i campet skrek "FYFAN VAD JAG ÄLSKAR DET HÄR". Jag tror att jag bara tog in det mitt i allt, och jag tror att jag log lite bredare än vad jag redan gjorde.
 
 
När mitt och Felicias tält inte längre var ett tält. Vi skrattade bara åt det och tyckte kanske att det var en helt legitim anledning till att absolut aldrig sova. 
 
Vi återvände till campet efter jobbpassen och ville hellre dricka varmt vin och leka asdåliga lekar i campet än att gå på Svenska Björnstammen. Med andra ord var vårt camp bättre än Svenska Björnstammen.
 
 
Någon i campet skrek NETSKY. Och majoriteten skrek väl va. Och sen bara okej. Mer vamt vin och så in på festivalområdet och till den lilla scenen och bara ravea till något som vi inte visste vad. Ramlade runt och skrek jag älskar dig till Netsky. Vet inte om jag älskade Netsky eller livet. Tror på kombon. Och så kom vi tillbaka till campet och däckade i våra stulna stolar. För vi skulle orka med massa annat. Typ som M.I.Apå kvällen. Hade glömt bort hur mycket jag hade längtat till den spelningen. Och fick sitta på axlar och se allt ur världens bästa perspektiv. Ville aldrig att den spelningen skulle ta slut. Tror lyckan fick utlopp genom skutt till campet igen. 
 
 
Det spöregnade och vi skulle jobba, men vi fick sitta under ett tält och spela kort tills regnet gav sig. Och då gick timmarna snabbt, för senså var vi tillbaka i campet igen. Himlen hade klarnat upp då. Rusade till Maggios spelning. Och så kom Håkan in och alla bara va, jag tror jag också reagerade så. Tror jag satt på ett par axlar då. Tror jag skrek att Håkan jag älskar dig.

 
Och Panda Da Panda. Vi slogs om syre om plats och om att få skrika utan röst. Ändå förvånad över att vi inte kvävdes till döds, hade nog för mycket att leva för då. Och efter att vi skrikit med till allt vi kunde och efter sista tonen sprang vi tillbaka till campet. För vårt camp tog aldrig en sista ton.
 
 
Eftersom att Kanye West lever på sin divighet så fick se igenom den. Det fanns för mycket att älska med den konserten. Tror vi var ungefär nästan alla från campet där. Och det var den sista konserten som vi gick helhjärtat för. Den var magisk på ganska många sätt. 
 
När det var den sista morgonen och klockan var omkring sex. Och campet skulle rivas och det var jättesorgligt. Det som fanns kvar av det vi skulle bygga vår festivalvistelse på packades ner. Tillägg: det fanns inte så mycket kvar för allt skulle rivas. Så lunkade jag till mitt allra sista jobbpass, lämnade festivalområdet och tänkte att jag hade nått dekadensen med min falafelrulle i handen. Kände mig sentimental och allt det där.
 
 
Jobbade med Erik i sex timmar under solen efter att jag hade lunkat från campingen. Vi sjöng hela jobbpasset, och då mådde jag genast bra igen. Och när vi satte oss i bilen för att lämna festivalen på riktigt så fortsatte vi sjunga med våra knappa röster och våra knappa sömntimmar. Och Agge och Asta hatade nog oss då. 
När vi närmade oss Uppsala närmade sig festivaltomheten. Den där ångesten som tillkommer för att en haft det så bra, och för att en lämnat det nu, och för att det inte riktigt kommer åter.

 
<3 <3 <3 <3 <3

Göra sommaren

Kategori: Allmänt

Hej, det här med sommarlov är ändå fantastiskt. Ingenting är dramatiskt. Allting bara är, och jag kan välja vad jag ska göra av att det bara är där. 
 
Någon gång mitt i allt så blev det midsommar. Jag har ingen bättre relation till midsommar, ingen idyll, inget nostalgiskt. Det har alltid mest varit en dag som en tvingats göra något av. Om all ärlighet faktiskt ska fram. Så jag låg hemma hela den där midsommardagen, för jag accepterade att jag inte behövde äta silllunch och hoppa runt en snopp och sjunga snappsvisor. Jag var okej med det, så jag låg i soffan och läste hela den där kyliga midsommaraftonen. Men så framåt kvällen tog bussen mig till Vänge, inte för att fira midsommar, för att fira Amanda som fyllt arton. Från lantisbussen tog det en halvtimme att komma fram. En halvtimme. Och vi gick den där långa, men ändå väldigt fina, vägen och undrade om det är såhär midsommar ska vara. Om det faktiskt ska vara så att jag går runt i mössa under midsommar och inte med midsommarkrans. Ja, så kan det tydligen vara.
 
 
 
Att Felicia kommit hem. Det är bara det, att hon kommit hem och att allt är som vanligt. Att det bara är det, det är ganska mycket. Hon bjuder över oss på mat, och så sitter vi där i timmar. Och det är så konstigt att allt är som vanligt även fast ett år hann passera. 
 
Här hade hon bjudit oss på middag. Titta bara hur lycklig Anna ser ut att vara.
Och häromdagen blev jag och Rebecca bjudna på brunch. Vi satt där tills det blev middagstid.
 
Och i övrigt är mitt liv en enda stor harmoni. Men så kom Bråvalla i mellan och... Det får jag ta i ett annat inlägg. Annars förstörs hela den här sommarharmonin. För jag sitter på uteserveringar med vänner lika ofta som jag sitter utan den. Drar mitt bankkort, får ångest, får mat, och blir lycklig igen. Jag gör liksom sånt som jag inte har haft tid med innan, eller som jag inte har gjort tid för kanske. Som att läsa böcker typ. Som att träffa släkt. Som att faktiskt bara få vara lite granna. 
 
Jag och Rebecca åt middag på Station medan solen fortfarande låg kvar på uteserveringen. Och när vi efter middagen promenerade in till stan för att hitta ett ställe för efterrätt så stötte vi på Anna. Älskar Uppsala i den meningen. Och vips så satt vi på Creperie Lemoni. Som förövrigt är världens bästa ställe. Och vi tog mycket bilder, vet inte om ni märker det.

Lars Winnebäck hade spelning i stan, så vi låtsades vara intresserade av det och bestämde oss för att hänga utanför hans spelning. Men så råkade vi sätta oss på PUB19, och då insåg vi att vi att en öl är mer värd än Larsas låtar. Jättehårda ord, jag vet. Men vi hann lyssna på en och en halv låt innan vi cyklade till mig och drack te på balkongen. Det var mycket bättre. 

Plötsligt kom den riktiga sommarvärmen. Och då tog jag mig till ett av mina favorit fik, TAR, och läste The Perks Of Being a Wallflower. Den är cirka bäst, fiket med. Därifrån cyklade jag till Ines, för där planerade vi inför vår resa. Vi åker på torsdag, va. 

Åkte till Stockholm för ettårskalas för lillepuppen. Kolla bara på honom. Ville äta honom mer än den där tårtan. Och då var ändå tårtan fantastisk. Vi satt ute och umgicks med släkten, lika fridfullt som det inte är det. Ungefär därför jag älskar att träffa dem i sådana här sammanhang. Du får liksom lite av varje, alla är så olika i allt. Min släkt är mer mångfald än vad det svenska samhället är. Mm jag sa precis det.

Nu har det här inlägget blivit ett Här Kan Du Slå Dig Ner För Att Avnjuta Sommaren I Uppsala- inlägg, ärligt. Men här satt jag idag. Vid Domkyrkan, på en bänk som tillhörde fiket där, under ett träd. För det var så himla varmt idag, till och med under trädet. Jag älskar att umgås med vänner, familj och så vidare men ibland (kanske till och med ganska ofta) är det ändå bara så fruktansvärt bra att få vara med mig själv. Bara, verkligen bara, få vara lite granna.
 
Måste mentalt förbereda mig inför inlägget om festivalen. Det där som var allt annat än vad det här är. 
 
 
 
 

Varsågod och smaka av sommarlovet

Kategori: Allmänt

Jag har inte alltid varit optimist. Eller, det går inte att var optimist ett helt liv. Säger jag, som förhoppningsvis inte ens levt en fjärdedel av det här livet än. Men när känslan av optimism tar över hela ens tankeflöde, då måste vi ta vara på det. För det är kanske inte alls är här för att stanna. 

 
Våra kära studenter sprang ut från skolor över hela stan. Mitt hjärta skriker "GRATTIS!! Men vänta". Fick se när kusin aka superhuman sprang ut. Så. Jävla. Stolt. Och så cyklade vi till Rosendal för generationen där lämnar oss. Frågade programrektorn om hur det kändes, han svarade med att studenten må vara lycklig men inte för honom. För honom var studentdagen sorglig. Instämmer delvis. Trippade upp till mottagning 1; kära barndomsvän Lina. Overkligt på många sätt. Jag minns när jag sa att "Om sex år är det min tur" och hon kontrade med "Ha! Om fem år är det min tur."
Cyklade vidare till mottagning 2 med paraply i ena handen och paket i korgen. En snabb visit, för att heja och gratta och fråga om hur fett flaket egentligen var. Och gratta igen och önska en forsätt riktigt jävla fantastisk student. Så cyklade jag till Sama, för ett sista stopp. Åt fantastiskt mat och tog vara på att släkten var samlad. Höll tal, för vissa personer i mitt liv är värda det. Värt att notera: refererade till Lilla Namo och min storebror. 
 
 
Och när studenterna vinglade till flustret för studentfest så trampade vi oss in till Palermo. Varmt som hjärtat.
 
För vårt riktiga avslut var dagen efter studenternas avslut (den dagen som de hade föraktat). Och efter alla HaEttRiktigtBraSommarlovs-kramar, trots att vi skulle ses dagen efter, så cyklade vi ner till stan för att äta falafel och för att bara vara. 
 
Emma hade hemmafest. Emma, jag älskar dig. Det var ganska förutspått att någon som bara spiller massa kärlek över alla skulle ha en ungefär lika kärleksfull fest. Fastän det är var det är, det där med hemmafester alltså. Dansade runt i mina hängelsbyxor i vardagsrummet som endast gick att ta sig igenom med dans. Och cyklade hem när solen hade stigit upp och kisade mig igenom hela vägen till min säng. 
 
Övrig info; Jag sitter ofta och mycket på uteplatsen, i bikini eller omringad av filtar. Spelar ungefär ingen roll. Eftermiddagsfikar, går promenader, tränar, läser, jobbar om dagarna och planerar inför morgondagarna och åren, och det som finns där i mellan. Imorgon ska jag äta middag hos Felicia. Hon är hemma nu, så himlajävla glad över det.